Barnfri helg!

Man vänjer sig snabbt. Efter två dagars sovmorgon - då Max inte vaknat klockan 05 med sitt sedvanliga panikvrål - var det med tunga steg jag fick gå upp kl 06.13 idag. Som tur är har hans ögoninfektion försvunnit lika snabbt som den kom.

På tal om att vänja sig... Igår sprang jag för första gången på en vecka. Annars har det varit varannan dag som gällt - utan undantag. Vår resa till Rolstorp sabbade schemat och det var allt som behövdes.
Motståndet till att ta på sig gympastassen var stor, men jag kom iväg. Hoppas att det håller i sig nu. Fast jag kommer att hamna i ofas direkt igen, eftersom vi ska bort över lörd-sönd - utan barn (!) Ja, du läste rätt. Alxnra kontrade med överraskningarnas överraskning på vår årsdag och berättade att morfar (med fru Janet) ska ta hand om alla våra barn under ett dygn. Stackars dem. Lyllos oss. Vart vi ska vet jag inte. Det spelar ingen roll bara vi får vara med varandra. Jag kommer att instruera morfar att endast ringa ifall något av barnen är i akut behov av något av våra organ.
Mina nio rosor (en för varje år) kändes lite klena i jämförelse.
Tur att man kan photoshoppa dem lite.

Leahs utseendefixering når nya höjder för var dag.
Här ser ni dagens frisyr.

Igår cyklade Leah fram och tillbaka till dagis. Hon var på väg att spricka av stolthet.

En mycket märklig morgon....

Det började egentligen redan igår kväll.

Leah somnade strax efter klockan åtta - som vanligt - och vi satt och myste med ost och rödvin i soffan medan vi pratade om dagen och om vår gemensamma framtid.

Njae...

Vi slökollade på Desperate Housebajs medan vi satt med varsin laptop i knäet, menade jag. Hur som helst, Leah vaknade till och klev upp. Vi höll andan, eftersom vi anade att hon skulle reagera starkt på att inte finna någon av oss i vår säng. Jag var på väg upp för att förhindra en massuppväckning av de andra barnen, men innan jag hann lägga ner min dator hörde vi hur toalettlocket fälldes upp. Vi hade glömt kissa henne innan läggning, och nu skulle hon helt enkelt kissa. Efter uträttat behov stapplade hon in till sin säng igen och somnade om (!) Detta beteende, i kombination med att hon är supertillmötesgående med i princip allt och självmant tar på sig jeans, och inte tights, tights och åter tights, gör att vi befarar någon form av Alien Abduction. Vi letar febrilt efter dragkedjan i nacken...

Men det skulle bli konstigare...

I morse kom Leah in till oss vid halv sex och gosade ner sig. Inget märkligt med det. Men när jag vaknade tio över sju och inga andra barn var vakna, då visste jag att något var på tok. Fyllde jag år? Hade vi invanderats av tse-tseflugor? Levde de övriga i familjen över huvud taget? Jag hade gärna somnat om, men min urinblåsa ville något annat och således fick jag stiga upp. Jag fick säkert tjugo minuter av total ensamhet och tystnad på morgonen innan Max gav sig tillkänna med sitt sedvanliga panikvrål. Jag till och med hörde klockan ticka i köket när jag drack mitt morgonkaffe.

I vanliga fall hade denna sovmorgon inneburit en sjuk stress, men inte i dag. Alxnra ska vabba för Max som fick en ögoninfektion i present av Ebba uppe i Rolstorp (mer om Rolstorp så fort jag rett ut alla bilderna!). Således tog vi det piano och lät alla komma i ordning i lugn och ro, innan jag begav mig till dagis med Leah och Emil.

Tack, Ebba. Så müsigt med ögonklet :-)

Emil chillar med sin välling. Notera fötterna...

Leah var på sitt bästa morgonhumör!

Efter flera timmars meditation hände det!
Leah började sväva!

Nu vet jag! Alla barnen har snackat samman sig och gett oss en sovmorgon i present eftersom det är en mycket speciell dag idag. Idag, för nio år sedan, hånglade min blivande fru upp mig på sin inflyttningsfest och årtusendets kärlekssaga fick en rivstart.

Ja, så var det. Hon hånglade upp mig. Jag lovar ;-)

Heaven or hell

Folk undrar ofta hur det är att ha tvillingar. Svaret är inte enkelt. Ibland är det kul. Ibland är det inte kul. Men så upplever ju även för föräldrar med bara ett barn.

Det blir dock roligare och roligare.

Det är mer av den här varan...

... nuförtiden ...

... än den här.

A blast through the past

Jag förstår att ni varit förvirrade. Vart tog han vägen? Som kärlekskranka katthanar har ni loggat in gång på gång bara för att mötas av samma ouppdaterade sida.

Nu kan ni pusta ut.

I'm back.

Just när jag började komma i fas med mina tusentals foton gick jag och skaffade mig en skanner. Det var det dummaste jag kunde göra. Nu öppnades en ny skattkista av möjligheter för mig: Alla pappersfoton i källaren och i olika album. Möjligheterna känns plötsligt oändliga. Dessutom har ju mamma en massa foton...

Here we go.
Till och med Leah tror att det är hon på den här bilden.
Det är det inte.

Det är skönt att klia sig på rumpan.
Jag upptäckte detta tidigt, vilket jag är glad för.

Bakom de störiga killarna kan man skymta min nuvarande fru.

Det finns en hel del att säga om den här bilden,
men jag nöjer mig med att undra vad fan det var för grej
med det där V-tecknet. Hade vi vunnit något?
Även här figurerar min hustru.

Mitt gedigna sportintresse visade sig tidigt.

Liksom mitt intresse för det marina livet.

Snart insåg jag dock att jag var en dödsmaskin...

... och när jag väl fått smak på blod
fanns det ingen återvändo ...

... jag åkte till Japan och blev ...

... en ninja! Det visste ni inte, va?
En sjukt farlig sådan, dessutom.

Jag var även Indiana Jones ibland.
Notera den fantastiska piskan.

Som tur var räddade musiken mig från ett liv som japansk mördarmaskin.
Tyvärr medförde denna nya karriär en del tvivelaktiga frisyrer.

Vem har tid att klippa sig när man ska lära sig att mixa?

"Aha, kan man skaffa hår i ansiktet också? Det testar vi!"

Jag vet inte vad jag håller på med här. Varken då eller nu.

Till slut blev jag en prydlig och rekorderlig ung man ...

... som seglade jorden runt...

... för att hitta min älskade.

I vanlig ordning kan ni klicka på bilderna, men eftersom de är skannade vet jag inte hur pixliga de kommer att se ut.

Nu ska vi bort över helgen till Rolstorp.

Vidare rapport därifrån i nästa vecka.

Tidsmaskin

Jag fick en idé.

Jag letade upp en bild på Leah från samma datum men från olika år. Jag valde dagens datum eftersom det är moster Patricias födelsedag idag. Tyvärr hittade jag inga lämpliga foton från något av åren, men jag valde ett närliggande datum.

Det som slår mig är två saker: Hon är sig ganska lik (bortsett från första bilden) och hon är så jäkla lik Emil.

Eller... Emil är lik henne för att vara korrekt.

2007
20082009
2010
Inte så mycket jobb gjort hittills idag :-)

Rusta never sleeps

Då var det VAB-dags igen. Emil vaknade med feber och vi tror att det beror på hans vaccinering förra veckan. Vi ska vara hemma imorrn också, men då hoppas jag kunna uträtta mer än vad vi har gjort idag. Bland annat ska vi byta däck. Inte "vi" bokstavligen, utan den snälle farbror med verktygen för ändamålet.

En händelselös dag ger ett kort inlägg. Här är ett foto på Leah som bandagerar sin skadade fot. Ingen vet vad som hänt, men hon klagar på smärta runt stortån. När vi inte kunde hitta stödstrumpan nöjde hon sig med bandage. Man kan säga mycket om vår dotter, men tuff är hon inte.
"Man kanske borde gipsa...?"

Igår var jag på Rusta, denna fantastiska affär med meningslösa saker. Jag var ute efter en brödrost (endast det bästa är gott nog åt oss) men som vanligt kom jag hem med en hel del annat. Bland annat ett par hantlar (!)
Så nu kan jag varva mina löppass med workoutpass framför tv:n. Det känns som om mina ansträngningar på sin höjd kommer att bibehålla något slags status quo eftersom jag envisas med dubbla portioner av allt samt okynnesäter mackor så fort tillfälle ges. Jag lever ju högt på att inte ha ätit socker på 2,5 år, men det känns inte som det är där problemet ligger just nu.

Vad kostar en fettsugning egentligen?

Lika som bär?

Jag har äntligen skaffat mig en scanner och jag har en känsla av att bilderna här på bloggen kommer att bli retro på riktigt nu. Jag ska gå loss på mammas kaosartade fotoalbum och se till att det blir sparat för framtiden.

Här kommer ett första smakprov. Alla säger ju att Emil är lik mamma och att Max är lik mig. Jag kan inte annat än att hålla med. Jag orkade inte leta upp den perfekta bilden på Max - vad gäller vår likhet - utan valde en bild som kändes hyfsat bra i sammanhanget.


Man ser att jag fortfarande har samma BMI iaf.

"Kära Emil..."

"Jag skrev ju så fint igår om att du sover bra. Varför vaknade du då kl 03.55 och ville gå upp?"

En massa foton på barnen

Tack vare påskledigheter och diverse VAB-dagar har det varit bråda jobbdagar för eder bloggare, vilket gjort att jag inte hunnit varken skriva eller fixa med foton. Nu är jag dock i fas igen och imorrn ska jag ägna dagen åt att rensa ut förrådet på kontoret eftersom föreningen drar om elen i huset och behöver komma till. Det är med tungt hjärta jag ska ge mig i kast med det lilla utrymmet som bokstavligen talat är proppfullt från golv till tak. Jag kanske får hyra släp, till och med.

Dagarna hemma med barnen erbjuder mer och mer glada skratt och mindre gnäll och frustration. Max och Emil tar för sig mer och mer och stackars Leah försöker desperat behålla sin ledarroll. Vi har (tyvärr) fått tre mycket egensinniga barn med ganska
(tack och lov) olika specifika idéer om allt och inget. Max och Emil kan ju inte prata ännu, så exakt vad de vill ha sagt är allt som oftast oklart. Det råder dock inga tvivel om att det finns färdigformulerade idéer inne i skallen på dem. Ser (med bävan) fram emot när alla tre håller låda runt middagsbordet. Jag och alxnra får väl lära oss teckenspråk...

När Leah försvinner upp på sitt rum och man inte hör av henne på ett tag vet man vad som väntar. Det är med ömsom förväntan, ömsom skräckblandad förtjusning man hör hennes små steg komma nerför trappan. Hur kommer hon att se ut den här gången? Har hon nöjt sig med att byta om till tre olika klänningar - på en gång - eller har hon kört på total makeover inklusive en förbjuden utflykt i mammas sminklåda?
"Vad blir det till middag?"

Leahs matvanor är för övrigt vårt absolut största problem just nu. Hur många fiskpinnar kan man äta innan man tröttnar? Jag återkommer med svaret när vi nått botten på vår dotters enorma aptit på denna smått genialiska mat.

Leah är en fena på att bygga med klossar.

Det här kom hon på helt själv häromdagen.
Det tyckte jag var ganska kreativt!

Leahs aptit är det dock inget fel på när det gäller godis, rån, riskakor, flingor och allt annat som inte innehåller någon större mängd näring.
"Förlåt, Kitty. Du är så söt, men det är liksom det som är problemet."

Lite svartvitt är aldrig fel...

... eller hur?

Man är inte alltid på topp.

Vi har ju haft kusinerna Elliot och Noel på besök i förra veckan. De bodde hos mormor, men vi hängde en hel del med dem, så klart. Elliot är Leahs absoluta favorit, och som tur är har han ett hjärta av guld och tar sig an henne.

Sagostund med farbror Elliot.

"Elliot! Jag vill kramas!"

Leah har bra smak, iaf.

Leahs största konkurrent om Elliots gunst är nog Emil.

Emils sömn, som jag skrev om här, har faktiskt blivit mycket bättre nu sedan han sluppit sin spjälsäng. Vi har t o m låtit killarna sova i samma rum igen. Det funkar helt okej, även om de så klart väcker varandra på morgnarna. Emil är i alla fall betydligt gladare och man får se mer och mer av hans riktiga jag. Han är så lik Leah att det är kusligt; samma vassa humör och samma egensinnighet. Han är dock extremt mammig, vilket Leah inte varit i samma utsträckning.

Gullunge.

Emil äter bara om han får en hel croissant.
Får han bara en bit åker den ner på golvet.

Max har också förändrats på sistone och är glad och busig allt som oftast. Han är svag för skor och gillar att rota runt i våra garderober.

Det är inte lätt att gå i höga klackar.

Att kittla Max är bland det bästa som finns.

"En kamera? Klart jag ska vara med..."

Vi har börjat låta killarna springa nakna innan det är dags för pyjamas. Det är en mycket populär stund, även om det skvätts en hel del på golvet. Vi tog fram pottan men trots att de hajade hur man satte sig på den, förblev den snustorr.
(klicka på fotona för större version)

Jag har sprungit flitigt ungefär varannan dag. I kväll upptäckte jag att sträckan inte alls var 4 km utan 3,5 km, så jag förlängde rutten och premiärsprang i kväll. Det var precis vad jag behövde för att bli så där härligt aptrött. Som belöning vräkte jag i mig en påse ostbågar. Försök finna logiken i det. Det händer dock inte ofta nuförtiden.

Såja, då var klockan snart två igen. Ser på Anton Corbijns film "Control" om Joy Division-sångaren Ian Curtis. Jag får nog se klart den en annan kväll - som vanligt. Det är inte ofta jag ser klart en film i en sittning nuförtiden, vilket gör bio så underbart.