Okontaktbar

Jag hade tänkt skriva ett upplyftande och positivt inlägg i dag. När jag cyklade från dagis till jobbet var humöret på topp, trots en ganska seg lämning med en mycket ledsen Leah. Ja, efter över tre år är dagislämningen fortfarande traumatisk för henne i perioder. Den iskalla blåsten (motvind) kunde dock inte knäcka mitt goda humör. Jag satt uppe sent i går och redigerade foton och det kändes riktigt bra. Dagens  översättningsuppdrag kändes dessutom både enkla och skojiga - en inte alltför vanlig kombination.

Men så vände det.

Jag skulle precis slå mig ner på jobbet när jag upptäckte att min mobil inte låg i jackfickan. Jag hade SMS:at på cykeln på väg från dagis och således inte lagt telefonen i jeansfickan som jag annars gör. Det faktum att jag har en hyfsat ny jacka - med för mig okända fickor - borde ha gjort att jag var på min vakt, men jag resonerade väl som så att man märker ju om ens telefon dimper i gatan. Det kanske man gör om man inte har dragit huvan över huvudet och vinden blåser orkan runt öronen på en.
   Jag fick hoppa på cykeln igen och ge mig ut för att backtracka hela vägen tillbaka till dagis. Det goda humöret var nu som bortblåst, men den riktiga frustrationen infann sig inte förrän det gick upp för mig att telefonen faktiskt var borta. Att jag hade passerat både parker och skolområden på vägen till jobbet får mig att misstänka att det just nu sitter någon snorunge och söker igenom min telefon i jakt på nakenfotonn eller kontokortsuppgifter. Han lär bli besviken när han (hon?) istället finner undermåliga mobilbilder på barn samt extremt brusiga ljudinspelningar när jag gör minnesanteckningar (inte sällan med en gitarr och sång!) Hade jag hetat Bono kanske det hade varit något.

Jag ringde upp telefonen ett par gånger och konstaterade att den faktiskt var påslagen, vilket styrker min teori om att den inte ligger på marken någonstans. Batteriluckan bara måste ha gått upp och batteriet trillat ur så någon måste ha hittat delarna och satt på telefonen igen (jag har aldrig hajat det där med PIN-kod). Grattis, nu är du stolt ägare till en Nokia 5310 Music Express, inklusive kasst batteri, sprucken display och fastlimmade knappar.

Om du mot all förmodan läser det här kan du höra av dig och få en hittelön som säkerligen är högre än värdet på telefonen. Det skrämmande är att jag inte ens är lite glad åt att behöva köpa en ny lur. Jag inser ju att jag måste gå loss på en smartphone, men jag känner ingen glädje. Jag vet inte vad som känns segast: Att behöva bestämma mig för vilken modell, att de är svindyra eller att jag måste ägna ett par kvällar (minst) åt att lära mig hur den fungerar (touchscreen, nej tack!) Typiskt att det här inte hände innan jul och födelsedag! Om någon har en skräptelefon liggande får de gärna höra av sig.

I morgon kan jag kolla på Glocalnets sida om någon har ringt med den. Det ska bli mycket intressant.
 
Snart ska jag på massage. Jag undrar hur jag ska kunna ligga på mage efter den gigantiska portion wok och ris som jag åt till lunch. Byxorna går inte att knäppa.

Här kommer lite orelaterade foton:

Leah apar sig.

Leah apar sig inte.

När killarna äter brukar jag fara runt som ett spöke. Ser ni?

Finfina foton vid vår dörr. The Golden Spot.

Nej, Max leker inte Imse, Vimse Spindel. Vet ej vad han gör.

Mina nya favoritbilder på Max. Särskilt den högra.

 Nej, man kan inte ringa eller SMS:a mig tills vidare. Kanske för alltid (!)