Vilken pärs. Kön in till sprutrummet var lång och till större delen utomhus. Min nervositet gjorde att jag skakade som ett asplöv, men tack och lov tog nog de flesta det som en biverkan av kylan. Jag studerade de stackare som kom ut från sprutrummet, och jag tyckte mig se smärtan i deras tårfyllda ögon, men alxnra hävdade att det var nonsens.
Det var länge sedan jag tog en spruta, även om jag i och för sig anser att blodprov är en slags spruta. Senast var nog en allergispruta för några år sedan, men då är man så igenkloggad av pollen att de hade kunnat sätta sprutan i ögat (man får den i rumpan). Jag gillar att berätta för sprutgivaren att jag är skiträdd och få dem att särbehandla mig en smula. Gärna lägga fram kudde i förebyggande syfte, ifall jag skulle svimma. Jag vill liksom få dem att vakna upp från sin sprutnonchalans och inse att om de bara ska sätta en enda spruta rätt idag, så är det nu. Den här killen skojar man inte med; han är viktigare än alla andra.
Något sådant fanns det inte utrymme för den här gången, det blev jag snabbt varse när jag såg rummet med uppradade sprutstationer. Det värsta var nog avsaknaden av avskildhet. Jag skulle få min spruta inför halva Djupadal. Hjärtat rusade som när ett flygplan ska lyfta och man förlikar sig med sin egen dödlighet, tackar för den här tiden och hoppas att det ska ske fort - vad som än ska ske.
Jag och alxnra tog varsin sprutstation, och jag tror nog att jag valde rätt när jag satsade på en hyfsat ung kille med snällt ansikte. Han skulle kunna jobba på dagis, medan alxnras tant såg ut som dr Mengeles högra hand (hon var en vän till svärmor och är supersnäll, men i mitt skräckförvirrade tillstånd kände jag inte igen henne). Jag hann haspla ur mig att jag inte gillar sprutor (årets understatement) och sedan minns jag knappt vad som hände. Jag vet att jag på allvar funderade på att skita i hela grejen, men benen lydde mig inte. Jag hade mitt kortetui i handen, eftersom legitimation var nödvändigt, och i detta etui hade jag ett foto på Leah som jag tittade intensivt på tills mannen sa att det var klart. Det kändes inte ett dugg.
Vad fan är det för fel på mig?
Så nu är jag sprutad och klar. Staten nöjd och resten av familjen likaså. Jag är mindre nöjd. Armen gör ont. Riktigt skitont. I övrigt känner jag inte av några biverkningar alls. Men som sagt, det här med armen är inte kul. Jag kan t ex inte tvätta mig under vänster arm. Däremot går det bra att applicera deo eftersom det gör man med motsatt hand. Det är värre med deon under höger armhåla. Resultat: Inte så väldoftande varken här eller där. Jag kan inte heller klä på mig utan grimaser av smärta. Jackan är det största bekymret, eftersom den åker av och på så ofta under en dag men tröjan är egentligen det svåraste plagget. Jag skulle kunna döda för att få någon att dra den rätt över ryggen, men riktigt så bra känner jag inte mina kollegor än. Dessutom är jag ensam på kontoret...
Alxnra däremot fick hela biverkningsmenyn med frossa, ledont, huvudvärk och illamående. Samt extremt ont i armen. Hon var så illa däran att hon var sjukskriven igår. Idag är hon på benen, tack och lov.
Nu pratas det om två doser för vuxna. För helvete... Det går jag inte med på.
Jag är inte mig riktigt lik, men det är jag på bilden...
