Det är vår första resa på tu man hand sedan 2006, och det är vår första utlandstripp sedan 2008. Detta av ett par som tidigare var utomlands ett par gånger per år. Jag kan ju skylla på barnen, men om sanningen ska fram har det nog inte bara med dem att göra. Min flygrädsla har antagit gigantiska mått, och den här resan har gjort mig nästintill förlamad av ångest i ett par veckor nu. För "ångest" är ett mer passande ord än "skräck" eller "rädsla". Tanken på att mina timmar på planeten är räknade fyller mig med ömsom tomhet, ömsom total ångest. Inte minst å mina potentiellt föräldralösa barns vägnar. Vem ska ta hand om dem? Vem ska berätta det för dem? Hela mitt liv ställs på sin spets och jag får en sådan otrolig lust att göra bokslut och göra klart...allt. Jag blir varse hur lite jag egentligen gör vad jag vill göra och samtidigt inser jag hur lite det jag faktiskt har åstadkommit spelar någon roll. Som ateist och cyniker är det lätt att ta livet med en klackspark, men när det eventuella slutet närmar sig är man inte så tuff längre. Fan, det kanske inte är så dumt med ett himmelrike, trots allt?
Men, nej... Inget kommer att hända. Eller hur? Folk flyger ju hela tiden. Vi har flera vänner som jobbar som flygvärdinnor och de har ju också barn. Antingen har de insett något jag har missat eller så är det tvärtom. Människa hör inte hemma bland molnen. I alla fall inte i ett stålrör.
Nej, nu rinner tiden - och tankarna - iväg. Vi ska upp i ottan. En del av mig hoppas att barnen är vakna, men samtidigt vet jag att det bara kommer att bli oerhört uppslitande för oss alla.
De säger hej då. Jag tar farväl. Hur gamla kommer de att vara när de inser skillnaden?
