Det är givetvis stort, och gudarna ska veta att vi har planerat både det ena och det andra inför den här stora dagen. Med tanke på att vi båda fyller fyrtio (typ) så blev det plötsligt väldigt svårt att komma på något som kändes rätt och relevant. En stor fest är ju något vi velat ha sedan vi flyttade in i huset, men efter moget övervägande har vi bestämt att köra det nästa år och då med våra födelsedagar som förtecken. En bröllopsdag är ju, när allt kommer omkring, mest vår egen ensak. Så nu ska vi fira med en dag och natt i Köpenhamn, bara vi två, och det känns helt rätt.
Vi bollade länge runt med planen på att köra en reunion nere på Mallis men vi kan inte komma ifrån att under de här tio åren har det tillkommit en hel del nya vänner samtidigt som det är flera av gästerna som vi i princip aldrig träffar. Anledningarna är många, men huvudsakligen handlar det om geografi och ekorrhjulet. Jag räknade (lite slarvigt, men ändå) och kom fram till att under de här tio åren har våra gäster lyckats prestera följande:
22 bröllop
4 skilsmässor
106 barn
Det är ju inget vi kan credit för, men det är ändå lite kul statistik.
Jag har aldrig förstått varför man ska beundra och se upp till folk som är gifta länge. Jag menar, hur svårt kan det vara att vara lycklig och fortsätta med det som gör en lycklig? Visst, en del har det säkert skitjobbigt och håller ihop tack vare hårt arbete med sig själva och sin relation. Jag vet bara inte om det är så beundransvärt att piska en död häst (rakt översatt från engelskan) Vad jag försöker säga är att de här tio åren har flugit förbi och alla minnen och upplevelser har nu blivit en del av själva förhållandet, som en tredje part i vår dynamiska duo. Jag kanske svamlar nu, men jag kan inte förklara det bättre just nu.
