Hej då, carbs!

Fyrtioårskrisen närmar sig med stormsteg. Jag tänkte att jag en gång för alla skulle se om jag kunde komma till botten med varför min kroppsform alltmer liknar ett mjölkpaket. Jag har aldrig varit en träningsnarkoman men på senare år har jag fan skött mig bra mycket bättre än många andra i min umgängeskrets. Trots detta har vetebullen på magen vuxit stadigt. Jag känner ju Fight Club-rutorna där under, men vad hjälper det när man ändå har angst varje gång man ska stoppa ner skjortan? Förutom detta lilla smolk i bägaren har jag även blivit hjärtligt trött på att inte kunna knyta skorna utan att känna det som om jag ska smälla ett ledband eller nåt. Jag är stelare än en 90-åring, helt enkelt. Och om jag inte gör något åt saken lär det inte bli bättre med tiden.

Efter en hel del sökande på nätet och bland bekanta, landade jag slutligen hos en tränare/hälsoexpert/dietist (?) som heter Jonas. Hans uppdrag är nu att styra upp det här vraket och få mig på rätt spår. Detta innefattar träning, stretchning och kost vilket har visat sig innebära en hel del rejäla förändringar i min livsstil. Nu har det bara gått 1,5 vecka, så vi ska inte ropa hej än så klart men jag är grymt peppad och Alexandra är också med på resan. Min första och sannolikt största utmaning är att mer eller mindre utesluta kolhydrater. Hej då, älskade pasta, ris och inte minst bröd! Hur i h-e ska jag känna någon livsglädje nu? Jag som alltid stoltserat med att kunna stoppa i mig tre-fyra mackor efter middagen. Saken är att min jojo-liknande aptit har varit ett riktigt gissel, och ofta är jag själv förundrad över hur jag kan vara utsvulten en halvtimme efter middagen. Svaren kom under mötet med Jonas. Jag måste äta mer kött och fett och mindre kolhydrater. LCHF, tänker ni? Ja, det är det väl, typ. Jag tänker på det som en LCHF-diet även om Jonas anser att det inte riktigt är samma sak. Så nu äts det en jävla massa kött i Casa Borg. Och blomkål. Och broccoli. Och mandlar (!) Ja, mandlar har visat sig vara ett snacks som jag faktiskt kan klara mig på när jag sitter uppe på nätterna. Vi får väl se hur länge det håller. Det stora problemet har varit att hitta ett substitut för bröd. Idag har jag bakat ett LCHF-bröd som faktiskt kändes lovande, men jag får återkomma om detta efter frukosten imorgon.

Utöver detta har vi införskaffat en slow cooker, en s k crock pot. Kort och gott går det ut på att man lagar sin man under lång tid men på svag värme. Fördelarna är många, men framför allt innebär det att vi kan låta den stå under dagen medan vi är iväg och så komma hem till en färdiglagad middag (mer eller mindre)

Jag slutade ju med socker 2007. Det vore väl fan om jag inte ska kunna sluta med kolhydrater också. Jag har bestämt mig för att ge det året ut, och se hur det hela känns (och ser ut) så.