Morgnar

Alla har vi våra morgonrutiner som gör att dagen kommer igång på ett bra sätt. Jag vet faktiskt ganska lite om våra vänners olika rutiner, men jag vet att det finns de som lämnar sina barn när vi fortfarande ligger och trycker på snooze-knappen för tredje gången. Man får vara glad för det lilla. Men i vår familj är problemet snarare avsaknaden av rutiner. Otaliga gånger lovar vi varandra att fixa med allt kvällen innan, men det blir liksom aldrig av. Istället haltar dagen igång med att vi yrar runt som höns och försöker göra allt samtidigt.

Det hela beror på vem som vaknar först - och framför allt när de vaknar. Vanligtvis vaknar killarna först och de är i regel på gott humör. Det gäller bara att få ner dem - och deras trehundra gosedjur och dinosaurier - utan att någon får frispel. Ett tag bar jag ner dem båda två samtidigt, men de dagarna är över. I synnerhet med tanke på alla dessa saker de envisas med att ta med sig. Nu går de själva, i alla fall Max, men gud nåde dig om du går före honom :-(

Väl nere är det rakt ner i soffan och på med tv:n som gäller. Även där har vi hittat en form av konsesus och det får bli Bolibompa för hela slanten. Ett tag ville de välja själv och det kunde ta tio minuter innan de enats om vad de skulle se alternativt att jag valde åt dem och de började gallskrika. För det är det man vill undvika: skriket. Man vill ju inte väcka Leah - och kanske mamma om det är tidigt. För om Leah vaknar för tidigt får man en mycket sur liten prinsessa som tar evigheter på sig att komma igång. Tänk Kalle Anka i husvagnen på Julafton...

Det nya nu är att killarna får äta frukost framför tv:n i soffan. De är ju ändå tre år. Således serveras rullmackor (läs; tunnbröd) eller fil och flingor som de mumsar i sig medan jag gör kaffe och röjer undan i köket (det som borde ha gjorts kvällen innan, dvs)

Sedan trippar mamma ner med dagens outfits. Det är så jävla typiskt att just vi skulle få universums enda klädintresserade treåringar. Emil vägrar i stort sett ha något annat än shorts, oavsett väder. Max är inte lika kinkig.

Efter ett tag ropar lillprinsessan på en av oss och då är det bara att släppa allt man håller på med och bära ner henne till soffan där hon i princip inte säger mycket den första halvtimmen. Men hon är ytterst medgörlig och äter och klär på sig utan att knorra - förutsatt att kläderna faller henne på läppen. Ungefär nu brukar jag smyga upp (man vill inte att Max ska se en) för att duscha och bädda alla sängar etc etc. Detta tar alltid lite för lång tid för Alexandras smak, men sånt är livet. Max brukar bli otålig och kommer gärna upp för att se vad jag gör. En kvart utan pappa går ju inte för sig,

När jag kommer ner går Alexandra upp och gör sig iordning. Strax därefter sticker hon och det är då kaoset börjar. Det ska pussas hej då, letas efter cykelnycklar, glömmas matlådor, torkas cykelsadlar och letas efter mobiltelefoner. Samtidigt fyller jag diskmaskinen med frukosten och försöker borsta tänderna på kidsen. Leah är i princip alltid djupt inne i en film när jag ropar att det är dags att gå, men som tur är för henne brukar den sista biten alltid ta längst tid för mig, så hon hinner oftast se klart vad de nu än är.

Jag ska nu städa undan diverse leksaker som strötts över huset, packa ner min dator, ta undan mer disk som jag missat i fönsterkarmar och i soffan, försöka borsta Leahs hår och sätta upp det, kissa med Max, hämta strumpor till killarna, ta fram eventuell matlåda, bajsa med Max (nej, det gör man inte på samma sittning), låsa upp cykelkärran och förbereda den för avfärd, leta upp lämpliga hjälmar till de som ska ha hjälm, ta mina hörlurar (ja, det ÄR viktigt), stänga alla fönster och tjata på barnen tills de kommer ut i hallen där vi ska försöka reda ut vilka skor som gäller samt huruvida det är väder för jacka eller inte (igår hade Leah mössa!)

När alla är utanför huset kommer nästa utmaning i form av att killarna ska placeras i kärran. De brukar gilla att kratta, klippa buskar och banka med sina hammare istället för att sätta sig. När de väl har satt sig försöker jag få med alla ombyten och matlådor innan vi ska bege oss. I 99 % av fallen har jag glömt något där inne och märker inte detta förrän jag sitter på cykeln.

Leah cyklar oftast själv och det är en fröjd - både för ögat och för mina benmuskler. Framme på dagis skall kärran ställas på plats, tömmas på diverse saker och sedan ska killarna tjafsa om vem som ska öppna dörren. Oftast löser jag detta genom att låta dem öppna var sin gång, vilket leder till att det tar ungefär fem minuter att göra något som tar femton sekunder.

Inne på dagis lämnar jag i regel killarna först, och det brukar faktiskt gå bra. Man får en massa pussar och "jag älskar dig" och det kan man ju inte klaga på. Leah är likaså ganska lätt att lämna nuförtiden, men hon ska oftast kissa precis när man ska gå. När jag låser kärran för dagen brukar jag hitta något som skall in på något barns plats och då är det bara att gå in igen och försöka att undvika att bli sedd.

Sedan kan jag cykla till jobbet!

"Jag VILL ha shorts!"

"Vänta, jag ska bara rensa naglarna först!"

"När ska vi gå?"

Tre små grisar...