Men så har du en annan sida. En mer destruktiv sida. Oftast tar den sig uttryck i att du kastar saker, hårda som mjuka. Det är nog mest för att du gillar att kasta och jag tror inte att du har något ont uppsåt. Jag ser på dig när jag säger till dig att du vet att du inte får, men det är inte lätt att vara lydig när man är 2,5 år gammal. Det är okej. Jag bjuder på det. Liksom jag bjuder på att du är knepig med maten och gnäller så fort din lilla näsa kommer utanför dörren i vinterkylan.
Men...
Det är inte okej att pilla bort tangenterna på pappas laptop när han lämnat den obevakad i ett par minuter. Jag borde ha insett att du inte fattade hur dumt det var när du stolt kom med tangenterna i handen, men i stundens hetta hade jag bara en sak i huvudet. Att min garanti gick ut för cirka en månad sedan!
I kombination med att morgonen varit allmänt stökig och att jag kände mig stressad blev reaktionen smått explosiv. Jag hade istället önskat att jag kunde förklara för dig hur tråkigt det är att laga saker som du gör sönder. I synnerhet när det inte var en olyckshändelse. Det måste ju ha krävts en del målmedvetenhet för att få loss de där tangenterna. Trodde du verkligen att det var okej? Kanske det.... Du verkar ju tro att det är okej att rulla med leksaksbilar på TV:n.
Men nu glömmer vi det här, Emil. Jag är ledsen att jag röt åt dig så att håret fladdrade och jag tror nog att du innerst inne är ledsen för att du förstörde pappas dator. Om man försöker se det från den ljusa sidan var det i och för sig tangenten Z och Windowstangenten som du pillade loss, och de är kanske inte de tangenterna jag använder oftast. Ett nytt tangentbord är på väg och kostar 700:- (plus mecket att få det på plats) så jag drar det från julklappskontot. Ok?
