Lika som bär?

Jag har äntligen skaffat mig en scanner och jag har en känsla av att bilderna här på bloggen kommer att bli retro på riktigt nu. Jag ska gå loss på mammas kaosartade fotoalbum och se till att det blir sparat för framtiden.

Här kommer ett första smakprov. Alla säger ju att Emil är lik mamma och att Max är lik mig. Jag kan inte annat än att hålla med. Jag orkade inte leta upp den perfekta bilden på Max - vad gäller vår likhet - utan valde en bild som kändes hyfsat bra i sammanhanget.


Man ser att jag fortfarande har samma BMI iaf.

"Kära Emil..."

"Jag skrev ju så fint igår om att du sover bra. Varför vaknade du då kl 03.55 och ville gå upp?"

En massa foton på barnen

Tack vare påskledigheter och diverse VAB-dagar har det varit bråda jobbdagar för eder bloggare, vilket gjort att jag inte hunnit varken skriva eller fixa med foton. Nu är jag dock i fas igen och imorrn ska jag ägna dagen åt att rensa ut förrådet på kontoret eftersom föreningen drar om elen i huset och behöver komma till. Det är med tungt hjärta jag ska ge mig i kast med det lilla utrymmet som bokstavligen talat är proppfullt från golv till tak. Jag kanske får hyra släp, till och med.

Dagarna hemma med barnen erbjuder mer och mer glada skratt och mindre gnäll och frustration. Max och Emil tar för sig mer och mer och stackars Leah försöker desperat behålla sin ledarroll. Vi har (tyvärr) fått tre mycket egensinniga barn med ganska
(tack och lov) olika specifika idéer om allt och inget. Max och Emil kan ju inte prata ännu, så exakt vad de vill ha sagt är allt som oftast oklart. Det råder dock inga tvivel om att det finns färdigformulerade idéer inne i skallen på dem. Ser (med bävan) fram emot när alla tre håller låda runt middagsbordet. Jag och alxnra får väl lära oss teckenspråk...

När Leah försvinner upp på sitt rum och man inte hör av henne på ett tag vet man vad som väntar. Det är med ömsom förväntan, ömsom skräckblandad förtjusning man hör hennes små steg komma nerför trappan. Hur kommer hon att se ut den här gången? Har hon nöjt sig med att byta om till tre olika klänningar - på en gång - eller har hon kört på total makeover inklusive en förbjuden utflykt i mammas sminklåda?
"Vad blir det till middag?"

Leahs matvanor är för övrigt vårt absolut största problem just nu. Hur många fiskpinnar kan man äta innan man tröttnar? Jag återkommer med svaret när vi nått botten på vår dotters enorma aptit på denna smått genialiska mat.

Leah är en fena på att bygga med klossar.

Det här kom hon på helt själv häromdagen.
Det tyckte jag var ganska kreativt!

Leahs aptit är det dock inget fel på när det gäller godis, rån, riskakor, flingor och allt annat som inte innehåller någon större mängd näring.
"Förlåt, Kitty. Du är så söt, men det är liksom det som är problemet."

Lite svartvitt är aldrig fel...

... eller hur?

Man är inte alltid på topp.

Vi har ju haft kusinerna Elliot och Noel på besök i förra veckan. De bodde hos mormor, men vi hängde en hel del med dem, så klart. Elliot är Leahs absoluta favorit, och som tur är har han ett hjärta av guld och tar sig an henne.

Sagostund med farbror Elliot.

"Elliot! Jag vill kramas!"

Leah har bra smak, iaf.

Leahs största konkurrent om Elliots gunst är nog Emil.

Emils sömn, som jag skrev om här, har faktiskt blivit mycket bättre nu sedan han sluppit sin spjälsäng. Vi har t o m låtit killarna sova i samma rum igen. Det funkar helt okej, även om de så klart väcker varandra på morgnarna. Emil är i alla fall betydligt gladare och man får se mer och mer av hans riktiga jag. Han är så lik Leah att det är kusligt; samma vassa humör och samma egensinnighet. Han är dock extremt mammig, vilket Leah inte varit i samma utsträckning.

Gullunge.

Emil äter bara om han får en hel croissant.
Får han bara en bit åker den ner på golvet.

Max har också förändrats på sistone och är glad och busig allt som oftast. Han är svag för skor och gillar att rota runt i våra garderober.

Det är inte lätt att gå i höga klackar.

Att kittla Max är bland det bästa som finns.

"En kamera? Klart jag ska vara med..."

Vi har börjat låta killarna springa nakna innan det är dags för pyjamas. Det är en mycket populär stund, även om det skvätts en hel del på golvet. Vi tog fram pottan men trots att de hajade hur man satte sig på den, förblev den snustorr.
(klicka på fotona för större version)

Jag har sprungit flitigt ungefär varannan dag. I kväll upptäckte jag att sträckan inte alls var 4 km utan 3,5 km, så jag förlängde rutten och premiärsprang i kväll. Det var precis vad jag behövde för att bli så där härligt aptrött. Som belöning vräkte jag i mig en påse ostbågar. Försök finna logiken i det. Det händer dock inte ofta nuförtiden.

Såja, då var klockan snart två igen. Ser på Anton Corbijns film "Control" om Joy Division-sångaren Ian Curtis. Jag får nog se klart den en annan kväll - som vanligt. Det är inte ofta jag ser klart en film i en sittning nuförtiden, vilket gör bio så underbart.