Fettot har fått nog.

Jag har bestämt mig. Nu funkar det inte längre. Jag kan inte längre lita på att min metabolism fixar biffen. Det har byggts upp under en lång tid men motståndet har varit starkt. Självförnekelsen likaså. Den sista ögonöppnaren var när jag läste saga för Leah häromkvällen och hon la sitt huvud på min mage. Mitt i en mening reste hon på huvudet och sa "Så tjock du är, pappa." Jag drabbades av en konstig blandad känsla av "vad-fan-säger-du?", "hur-smal-är du-då?" och "men-jag-har-ju-precis-ätit". Sedan satte hon in dödsstöten. "Du är inte lika tjock här", sa hon och pekade på mitt bröst.

Hon hade rätt.

Dessa två kommentarer gjorde det inget annat har lyckats med. Inte min frus smått chockade och äcklade blickar i badrummet, inte mina byxknappar som inte går att stänga, inte känslan av lättnad när man äntligen får ta på sig mysbyxorna för kvällen, inte blodsmaken i munnen när man sprungit tvåhundra meter till bussen och inte en återkommande ryggvärk blandad med stel nacke. Nej, det var dessa två kommentarer som har lett till att jag i afton ska iväg och träna.

På gym.

Träna...?

Hur fan ska det gå?

Jag har inga illusioner om att se ut som Brad Pitt i "Fight Club", men jag vill fanimej inte bli ljudteknikerfet nu när jag äntligen slutat vara ljudtekniker. En snabbkoll på vågen visade smått chockartade fem kilos övervikt. Snacka om att vara lursmal. Likt en smygalkis har jag gått och blivit lönnfet. Allt medan folk kommenterat hur smal jag är. Fool you. Ni skulle bara veta. Eller inte.

Så snart kan min blogg gå från vanlig barnblogg till fotoblogg till träningsblogg. Så illa får det inte gå. Jag kommer nog inte kunna blogga alls efter första passet. Jag minns när jag tränade för första gången 1992. Jag kunde inte ens bre en macka på kvällen. Förbered er på en ynklig kille.

Men ska man behålla en snygging som den här får man nog ligga i lite.


(klicka på bilden för större version)