Wicked games

Då har dagen kommit då våra barn har upptäckt att man kan göra mer med datorn än bara kolla Youtube och skriva i Word. Man kan ju spela spel :-( Vi får tacka dagis för att ha introducerat SVT:s barnsida där det finns en massa spel anpassade för barn i Leahs ålder. Tack, tack. Verkligen. På mindre än en vecka har hon lärt sig behärska musplattan, dubbelklick, click-n-drag och hur man hanterar piltangenterna. I går kväll lyckades hon starta spelet själv trots att mammas dator (min dator är givetvis off limits) hade Outlook uppe. Jag fattar fortfarande inte hur hon gjorde.

Jag har aldrig spelat. När jag var liten var det Vic-64 som gällde och redan då satt jag hellre bredvid och kollade på när folk spelade. Jag har försökt förstå vad det är som gör att jag är så genuint ointresserad, men jag har inte helt knäckt den gåtan. Jag misstänker att det beror på en viss självinsikt. Hade jag börjat spela hade jag aldrig slutat. Jag vill ju gärna avsluta det jag håller på med, och med spel finns det som bekant inget slut. Man blir liksom aldrig klar. Det finns alltid en bana till, en nivå till etc etc . Jag fick låna ett Super Mario Bros en gång på 90-talet och jag tappade bort mig helt. Jag spelade till fem på morgonen, om och om igen tills jag nått slutet på banan och sedan började jag om igen. Jag vill minnas att jag varvade den där banan tre-fyra gånger om. Till slut fick jag lämna igen manicken till dess ägare, med knapparna fläckiga av mina svettiga tumavtryck.

Med två killar i huset har jag förberett mig mentalt på att det kommer att bli en del spelande innan flyttlasset går, men jag hade nog inte räknat med att Leah skulle bli så hooked. Och så tidigt. Jag har ju med fasa sett kusinerna svåra spelberoende och även om jag ibland har varit tacksam för det lugn som infinner sig när de spelar är jag ofta en smula förskräckt över hur onåbara de är när de sitter där med tom blick och trycker, trycker, trycker.

Jag har flera vänner i min egen ålder som också spelar. En del t o m jobbar med det. Det är en stängd värld för mig. Något vi aldrig pratar om, och det är ingen som tar upp det med mig längre eftersom de vet att jag är så ointresserad. Jag känner mig som en gubbe men jag kan bara inte se tjusningen i det. Det är ett tidsfördriv i ordets rätta bemärkelse och att fördriva tid är nog det sista jag vill. Det är ont om tid som det är.

Killarna är också intresserade men hopplöst odugliga, tack och lov. Jag ska sticka ett instrument i händerna på dem så fort de kan hantera ett sådant utan att kasta det i marken.

Det blir fint ljus från datorskärmen, i alla fall.

"Stirret" och en skrämmande rutinerad "mushand".

Emil är som jag. Han gillar att se på. Det där lät kinky :-)

 Ja, jag är inne i en svartvit period. Det är det enda man kan göra när ljuset är så erbarmligt.