Emil är på många sätt en kopia av Leah. Han är inte bara lik henne till utseendet, utan påminner även om henne till sättet. På gott och ont, kan man väl säga. Leah var ju inte världens mest okomplicerade bebis och på många sätt sög hon musten ur oss. Vi hade liksom inte ork för en Leah till.
Så när vi fick killarna var vi inställda på en normal resa med "normala" barn som kan leka med en nyckelknippa medan man fikar, som kan sitta i vagnen medan man pratar med någon på gatan, som kan åka bil i en kvart utan att skrika sig hesa och som somnar när man lägger dem och så vidare. Så som alla andra har haft det med sina barn. Så blev det ju inte, som ni vet.
Emil behövde opereras och hade en svår tid med magsmärtor och gud vet vad innan han till slut landade och blev en skön och soft kille. För är det en grej Emil är bra på så är det just att softa - eller gosa, som det kallas hos oss. Hans behov av närhet är markant större än för något av de andra barnen, och ibland undrar jag om det beror på hans första tid i kuvösen där människokontakten var minimal. Han kan ligga i långa stunder och bara chilla framför tv:n - förutsatt att han får ligga på pappa, eller helst mamma. Om någon annan kommer före till "hans" plats blir det fight.
Hans känsla för empati är inte lika utvecklad som hos Max, men den är på gång. Han vill ju ingen illa, så klart, men han vägrar ofta att inse att andra blir ledsna när han tar deras grejer eller puttar undan dem (från mammas knä, t ex). Skillnaden blir desto mer uppenbar när man ser på Max. Det är nästan så att man får pusha Max att vara lite stöddigare, annars kör Emil över honom. Rent fysiskt har Emil ju inget att sätta emot någon i hemmet, men hans röstresurser är inte att leka med. Han har, liksom Leah, förfinat ett sätt att skrika sig till det han vill ha. Det funkar inte så bra med mig, men t o m jag får ge mig ibland för att bevara husfriden. Han är dessutom totalt orädd för vår ilska, vilket inte är fallet med de andra barnen. När vi blir riktigt förbannade stannar de upp, men Emil bara väntar ut det och fortsätter. Som ni förstår kan det gå hett till ibland när Emil är på bushumör. Hans förkärlek för att kasta saker kan driva oss till vanvett. På sommaren är det ju lättare, då vi kan tillgodose detta behov utomhus.
Emil har alltid haft en otrolig bollkänsla, även om det har försvunnit nu under vintermånaderna. Vi får väl se om han kan spela ihop några miljoner till oss när han blir större.
Man skulle ju kunna tro att tv-tittande inte kan ställa till med något, men så är det tyvärr inte. Tre barn som ska samsas om en tv är inte lätt. De vill ofta se tre olika saker och den som inte får sin vilja igenom bryter ihop. Jag har funderat på att ställa ner TV:n i källaren, men hur ska jag då kunna se på alla viktiga tv-program kl 02.30? Det är inte bara filmerna det tjafsas om, utan även vilka delar i filmerna som ska visas. Emil har helt snöat in på elefanterna som passerar revy i "Djungelboken". Det är alltså en sekvens på trettio sekunder som han vill se om och om igen. Behöver jag säga att Leah inte tolererar detta?
Emils sömn har ju varit en historia för sig. Nu är det mycket bättre, men han sover inte bra. Man kan ibland höra honom hålla på i flera timmar och även om han aldrig skriker eller är ledsen, får han inte det antal timmar han behöver. Tack och lov verkar han klara sig på mindre sömn än Max, och är allt som oftast på gott humör ändå. Man får väl hoppas att det löser sig med tiden.
Emil har varit lite märklig med maten, men numera går det som smort. Vi misstänker att han är inne i en tillväxtfas eftersom han äter som en häst. Tidigare kom han aldrig till bordet när man ropade, utan hade för vana att komma när alla var klara (!) Försökte man övertala honom blev det total katastrof och han åt inget alls. Nuförtiden är det inte så, thank god. Han är dessutom en fena på att äta själv, vilket Max gärna slipper. Jag tror i och för sig att Max bara insett att han får i sig maten snabbare om någon hjälper honom:-) Hans smaklökar är en smula oförutsägbara. Han älskar t ex sallad med dressing och läsk.
Emils tal är inte lika tydligt som brorsans, men han övar inte lika mycket heller. Vi kämpar med att han ska sluta skrika tills han får som han vill och istället försöka förklara, men det går sådär. Man märker dock en otrolig skillnad när man är ensam med honom. Då babblar han oavbrutet. Med tanke på vilka pratkvarnar han har till syskon är det kanske inte så svårt att förstå logiken i det.
På det hela taget är Emil mammas gosse. Hon var den som stod ut när han var som mest ledsen de första månaderna, och de har lättare för att förstå varandra. Sånt där går ju i perioder. Jag och Emil har vår egen relation som är ganska olika den jag har till de andra barnen. Något jag tror beror på att han just är så lik Leah, faktiskt. Jag både gillar det och blir utmattad av det.
Emil är en liten kille, och det blir desto mer markant när man jämför med Max. Han är tuffare i sociala sammanhang och drar sig inte för att bege sig ut på upptäcktsfärd när vi ute på vift. Max blir stressad så fort han inte ser oss. Han är mycket tåligare för vilt bus än brorsan. Man kan i princip inte kört hårt nog med honom, vilket har blivit lite av vår grej när vi har bingebus (=brottas i sängen). Han är så lätt och medgörlig att man kan kasta rint honom hur som helst. Man får ju passa på innan han gör detsamma med mig om några år.
 |
| Emil orkade inte riktigt hela vägen i går. |
 |
| Grabbarna Bus |
