Efter att ha njutit av Langkawi de sista timmarna körde vi med vår hyrbil mot flygplatsen. Det enda ärendet på vägen var att tanka bilen och jag hade varit förutseende nog att trycka in en mack nära flygplatsen i GPS:en. När vi väl kom fram så visade denna mack vara en verkstad, så vi fick bege oss ut på jakt på en mack med hjälp av totalt obegåvade malaysier som pekade hit och dit utan större engagemang. Till slut hittade vi en mackjävel där vi kunde tanka och köra vidare till flygplatsen. Tiden var fortfarande på vår sida, men det är oväsentligt för mig nuförtiden. Min resfeber vet inga gränser och minsta lilla hickup gör mig till en blandning av Hulken och Dr Hyde (eller e det dr Jekyll?) Barnen har lärt sig redan och inser snabbt att pappa kommer inte vara så kul. Alexandra vet så klart också hur jag blir och pendlar mellan tålamod och irritation. Nåväl, hyrbilen lämnades tillbaka och ska jag inte dra historien om hur otroligt segt detta pappersarbete var i malaysisk hetta, iklädd långbyxor anpassade för svenskt januariklimat. Nästa irritationsmoment kom när incheckningstjejen lojt meddelade oss att vi måste ha en papperskopior på våra boardingpass. Mejlbekräftelsen och webblänken med bilder på samtliga boardingpass räckte inte. Nej, det bar bara att kasta fram 50 ringit (typ 100SEK) Jag vet, ingen stor sak, men plötsligt kastades jag tillbaka till Sydamerika och den eviga känslan av att bli småblåst hela tiden. Sedan var det en hyfsat lång väntan innan planet gick medan barnen helt rimligt undrade varför vi (jag) stressat så.
Framme i Kuala Lumpur började mardrömmen på riktigt. Vi landade kl 20 och hade således nästan fyra timmar innan vår långa flight. Hur skulle vi klara det? Inga problem, visade det sig, eftersom det tog otroliga två timmar att få ut våra väskor, gå igenom oräkneliga säkerhetskontroller och sedan ta tåget (!) till andra änden av flygplatsen för att där finna det fantastiska utbudet av två (2) restauranger. Nu var barnen dessutom rejält hungriga och undertecknad likaså - ihop med resfeber är det en mycket farlig kombination. Vi fick slutligen veta att restaurangerna fanns en tågresa bort - inom samma flygplats - så det var bara att åk vidare. Slutligen fann vi en del att välja på, bland annat Burger King, vilket fick killarna att gå i spinn. Att kön vår enorm avskräckte inte dem, så det var bara att ställa sig och se glad ut. Efter fyrtio minuter fick vi beställa (läskmaskinen trasig) och kunde ansluta oss till Alexandra och Leah som slagit ner sig ner på en annan restaurang där vi kunde stressladda våra Apple-enheter.
Mätta och nöjda begav vi oss mot gaten. Det tar ju sin tid att blanda fyrahundra pers (vilket vi erfor på vägen till Malaysia) så vi antog att kl 23 skulle vi nog vara på väg ombord. Icke, sa Nicke. Nu flög vi med Air France, serru, vars valspråk verkar vara "ingen information är tillräcklig information" Vi boardade strax före kl 00 och var i luften en dryg timme försenade - utan förklaring eller ursäkt. Iallafall inte på engelska. Grodätarna har ju en ovana att utgå ifrån att alla talar franska vilket vi skulle få se flera exempel på de närmsta tolv timmarna.
Att sova på flygplan är något jag för länge sedan gett upp hoppet om, men jag hoppades få barnen att sova. På vägen ner sov Leah slutligen på golvet vilket visade sig vara ett vinnande koncept då Max således kunde bre ut sig lite mer. Nu var ju killarna riktigt trötta, och till och med Leah var rätt så slut, så det var snabba puckar som gällde för att få alla att komma in i djupsömnen pronto. Här skall också tilläggas att subban (starkt ord, men passande) som checkade in oss i Kuala Lumpur satte oss på olika rader. Utan att säga något. Trots att vi frågade om vi fick sitta på samma rad. Nu hamnade jag och barnen på en rad och Alexandra i mitten, raden bakom. Toppen. Nåväl, Max slocknade innan vi ens lämnat marken och Emil kort därefter. Bara Leah kvar! Ner på golvet och bädda om henne. Puh! Tills stewarden med en pinne i röven kom och påpekade att det inte var tillåtet att sova på golvet. Inte på grund av risken för turbulens, som man kunde tro, utan på grund av risken för tryckfall i kabinen. Tydligen svimmar man så snabbt att man inte ens hinner be sin dotter sätta sig i sätet och ta på sig masken (!) Yeah, right. Jävla grodätare. Hur kan då personalen gå omkring och servera om de löper en omedelbar risk att tuppa av med ett par sekunders varsel? Jag ville totalignorera honom men min laglydiga dotter gick ej att övertala. Nu skulle hon sova i stolen, något hon visade sig vara ungefär lika bra på som jag. Det blev en mycket, mycket lång natt. Min irritation och ilska var så stor att jag inte ens kunde se på filmerna som erbjöds. Istället satt jag och förundrades över att ingen annan verkade tycka att det var märkligt att man envisades med att servera middag kl halv två på natten. När flygvärdinnan kom till vår plats och frågade om barnen - som låg avsvimmade - ville ha mat fick jag använda all min självbehärskning för att inte be henne fara åt helvete.
På något sätt gick natten och framemot morgonen vaknade killarna, hyfsat utvilade. Leah hade slutligen gett efter och lagt sig på golvet men tyvärr blev det turbulens och jag var tvungen att väcka henne. Barnen var dock tappra och var nöjda och glada med sina iPads och flygplanets spelmanick. Vi var dock alla ganska hungriga och såg fram emot frukosten som var utlovad. När klockan närmare sig tio frågade jag hur länge till den skulle dröja och fick då veta att den skulle serveras om 1,5 timmar. Förbryllad över svaret frågade jag varför man serverade frukost till lunch men fick då Tusen tack!en lika förbryllad min tillbaka från stewarden. "Klockan är ju bara 06:00" I Frankrike, ja!! Samtliga på planet var ju fortfarande på malaysisk tid! Den korkade fransosen verkade inte förstå och jag orkade inte tjabba mer. Vi fick några frallor - efter tre förfrågningar hos lika många flygvärdinnor - och så småningom kom frukosten och vips var det dags att landa.
Problemet var att värt flyg till. Köpenhamn skulle gå 07:15 och vårt plan skulle landa 07:00. Trots ett tappert försök där vi faktiskt lyckades lämna planet bland de första, så missade vi vårt flyg och fick sitta på Charles de Gaulle i sex timmar till kl 13. Med lite (mycket) iPad-tid gick det hyfsat smidigt men det kändes riktigt surt att bomma en dag hemma innan man ska börja knega imorgon igen.
Efter så långa veckor av harmoniska möten med malaysier och thailändare, där ledorden varit flexibilitet, lugn och respekt, kändes det som en kalldusch att mötas av arrogansens och nonchalansen hos ett av Europas största flygbolag. Jag har sällan känt mig mer slutkörd och osugen på att komma in i vardagen igen. Nu landar vi i Köpenhamn om en timme och då är klockan typ 22 för oss (15 svensk tid) Nu gäller det att hålla barnen uppe så länge som möjligt. Ett lite ovanligare problem...
