torsdag 28 april 2011

Det var de tio åren...

För tio år sedan var jag i Stockholm över Valborgshelgen. Jag hälsade på min vän Kerim som då bodde där under en kort period och tanken var väl att festa och snacka musik. Ingen av oss hade flickvän och det var härligt väder. Som nu. På lördagen skulle vi inleda vår utekväll med ett snabbt besök på en inflyttningsfest i närheten av Kerims lägenhet. Det var en gemensam vän som skulle flytta ihop med en annan tjej. Hade det inte legat så nära hade vi nog inte brytt oss, men lite gratis dricka är ju aldrig fel. Jag var medveten om att vår väns sambo var en gammal klasskompis till mig från grundskolan, men i ärlighetens namn var detta inget jag såg fram emot. Det hade ju gått minst tio år sedan jag träffade henne och nu som vuxna var de gemensamma nämnarna obefintliga. Man vet ju hur stelt det kan bli. En liten del av mig var nog lite nyfiken, trots allt. När jag var sju-åtta år hade denna flicka mitt hjärta i ett skruvstäd, och så starka känslor i ung ålder har en tendens att sitta i.

Jag minns att vi förfestade lite innan förfesten, så att säga, så när vi rumlade in på inflyttningsfesten sist av alla var både lägenheten och jag ganska packad. Som jag minns det tog det inte många sekunder förrän värdinnorna tog emot oss, och trots att alxnra var stressad över en trasig CD-spelare (minns ni dem) tog hon sig tid att hälsa utan att vara stel eller tillgjord. Tvärtom. När hon susade iväg kände jag mig märkligt otillfredställd och trots att rummet var fullt av folk jag borde hälsa på valde jag att försöka hjälpa till med musikapparaten. Jag minns inte om jag fick igång den, men det ledde till ytterligare några minuters samtal i alla fall.

Inflyttningsfesten var ganska stökig. Folk drack och spillde - bland annat på mina vita byxor - och vi var nog alla ganska fulla. Jag vet att jag måste ha varit det, för annars hade jag inte vågat avbryta vårt samtal i dörrposten till köket med att kyssa henne. Antagligen var hon det också eftersom hon inte gav mig en örfil. Jag antar att det var så det gick till på den tiden. Vem minns?

Vi drog oss undan från resten av festen och vips så hade x antal timmar förflutit. Plötsligt var det märkligt tyst i lägenheten och vi beslöt oss för att undersöka saken. Mycket riktigt hade festen drabbats av vi-går-vidare-syndromet som så ofta tog kål på den uppsluppna stämningen på den tiden. Taxibilarna stod på gatan och Kerim ville ha med mig. Jag ville ju följa med, men inte utan alxnra som var försvunnen. Till slut insåg jag att hon hade drabbats av akut "maginfluensa" och fick hjälp inne på toaletten av sin nya sambo. Jag insåg att vår stund hade passerat och accepterade på vägen nerför trappan och in i den väntande taxin.

Ute på stan fortsatte kvällen i samma anda, fast med sämre musik och dyrare dricka. Tankarna var inte helt samlade, men en del av dem gick till alxnra och det lite snopna avskedet. Döm om min förvåning när jag fick se alxnra komma in i baren med sin sambo och styra sina steg rakt mot mig. Hon var inte arg direkt, men en smula förbryllad över vart jag hade tagit vägen. Saken utagerades snabbt och vi tog vid där vi hade slutat hemma hos henne (effektiv tandkräm måste det ha varit!)

Sällan har en utekväll i Stockholm varit roligare. Vi till och med hamnade på Sture (!) där jag vill minnas att jag kanske även dansade (!!) men i själva verket var det nog alxnra som gjorde det. När stället stängde - kl 04? - stod resterna av gänget utanför på gatan som vilsna får och försökte organisera en plan. I vanlig ordning var det mat, gå hem eller fortsätta festa som gällde. Jag bodde ju hos Kerim, vilket var väldigt behändigt då detta gav mig en anledning att dela taxi med alxnra. Någonstans på vägen måste taxin ha fått bensinstopp för den gick inte längre än hem till henne, så jag fick helt enkelt sova över. Så kan det gå :-)

Nästa morgon. En lägenhet full av flaskor, askfat (tror jag) och tre bakfulla människor varav två i samma säng. I vanliga fall hade jag gjort en hastig sorti så fort solen gått upp, men av någon anledning kändes det inte så den här gången. Jag bestämde mig för att förhala det oundvikliga avskedet och hjälpte tjejerna att städa (dammsuga, så klart) vilket nog förvånade alxnra ganska mycket. Där stod jag i mina rödvinsindränkta vita manchesterbyxor och dammsög hennes illröda matta. Det var inte förrän vid lunch som jag drog mig hem till Kerim - som mådde lika illa som vi andra.

Dagen förflöt händelselöst och när kvällen kom ville jag träffa alxnra igen. Jag har aldrig varit bra på att spela cool så jag ringde henne helt enkelt, men jag fick nobben. Hon mådde för illa. Då visste jag inte hur alkohol påverkar henne, så jag tänkte att det var hennes sätt att säga "tack, men nej tack". Det stack till i hjärtat, men eftersom jag skulle resa hem nästa dag kände jag nog att det kanske var bäst ändå.

Nästa dag, måndag, var alltså hemresedagen. Jag höll på och packa ihop mina saker när telefonen ringde och alxnra undrade om vi skulle ses en snabbis innan hon skulle ut i skärgården för att fira Valborg. En glass på Fridhemsplan, kanske? Sagt och gjort, vi sågs vid parken och köpte varsin Piggelin. Den pinsamma stämningen uteblev och vi hade en väldigt avspänd och trevlig stund i solen innan hon var tvungen att bege sig. Det hade kunnat vara slutet på den här historien, men av någon anledning kysstes vi precis innan hon skulle springa över gatan och när jag såg henne försvinna bland trafiken visste jag att sista ordet inte var sagt.

Jag fick rätt. I bilen på vägen hem med min vän Kattis gick telefonen varm med SMS. Alxnra föreslog att jag skulle vända om när vi var i Jönköping (och slänga av Kattis!) men jag spelade hard to get :-) Istället fortsatte telefonerandet en vecka eller så innan alxnra till slut kom ner till Malmö för att "hälsa på". Efter den helgen sågs vi i princip varje helg under exakt ett år (ja, alxnra flyttade ner den 28 april 2002). Särboendet stärkte nog vårt förhållande och jag tror inte att det hade blivit som det blev om vi hade bott i samma stad.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade till exempel bara tänkt lägga in någon bild och skriva något kort, men så blev det inte. Det ska bli spännande att se vad det blir för inlägg på den här bloggen den 28 april 2021. Då är Leah 14 och killarna 12! Hur gamla vi är orkar jag inte ens tänka på.
Mina två favorittjejer! (orkar inte leta efter foton på alxnra med killarna nu)