Över huvud taget har Leah vuxit två-tre år sedan ni såg henne sist. Hon är så lillgammal med långa utdragna förklaringar om det mesta. Lite jobbigt att hennes normala röstläge är snäppet under att skrika bara. Men annars är det supergulligt, så klart.
Igår krävde hon en förklaring på vad som finns inuti täcket. Inte själva täcket eller påslakanet utan i täcket! Hon pekade frustrerat på sina ben och sa: "Här inne är mitt ben, det vet jag, men vad är i där?!" Till slut nöjde hon sig efter att alxnra gett en utförlig förklaring om bomull och olika textilier.
Hon sjunger också mer och mer, vilket är extra kul nu när hon äntligen kan lära sig texterna. Det brukar annars haka upp sig efter "Bä, bä vita lamm...". Nu kan hon nästan hela låtar medan jag känner mig helt lost vid andra versen av "Mors Lilla Olle".
Annars rullar det på ganska bra. Killarna leker mer och mer själva och ibland även med varandra. Tyvärr kan vi skönja en viss bråktendens, men så är det väl med killar.
Det slutade med att Emil blev Glad iaf:
Trots den bistra höstkylan är vi ute en del på vår kära lekplats. Det är ju inte jättelätt att klä på tre barn för en halvtimme i en blöt sandlåda, men vi gör vårt bästa.
Max har äntligen upptäckt gåvagnen!
Emil älskar att hänga vid rutschkanan...
... liksom Max. Då får det bli så här.
Leah fikar i det fria.
Om en timme ska vi vaccinera oss, och jag är definitivt mer nervös än Leah var för några veckor sedan. Hon försäkrade mig att allt skulle gå bra och att jag skulle få en sköldpadda om jag satt still. Det får jag verkligen hoppas.
