Således var det lite lustigt när Leahs dagis nu innan sommaren meddelade att det var dags för skolfotografering. Förr om åren har de inte haft någon fotografering på grund av dåligt intresse och för att det är ganska dyrt. Det är ju inte riktigt som när man själv var liten då skolfotograferingen var årets höjdpunkt - tillika stora skräck! Man visste ju att man säkert skulle få en finne på näsan dagen innan eller att ens frilla skulle vara i ofas just den veckan. Eller att man skulle vara sjuk och istället bli infälld i ett hörn i en liten ruta. Nä, nuförtiden blir barnen inte lika exalterade när kameran åker fram. Det kan ju bero på att de är i strålkastarljuset mer eller mindre från att de föds, antingen med mobilkameror eller dyra systemkameror som papporna svettigt försöker hantera medan de serverar glass och låtsas som att de har koll medan de egentligen kör på Autoläget.
I år skulle man i alla fall ta ett gruppfoto. Men det var inte en etablerad skolfotofirma utan en förälder med fotoambitioner som skulle "hjälpa till". Jag hade faktiskt tänkt att erbjuda mina tjänster, men som med så många av mina tankar blev det inget mer än just en tanke. Det var faktiskt lite skönt att någon annan hann före.
Så innan dagis skingrades för "sommaren" (ja, citattecken är på sin plats i det här fallet!) fick vi se resultatet av "fotografens" (även här är citattecknet tillämpbart) vedermödor. Jag fattar att det inte kan ha varit lätt med så många barn och så lite rutin, men jag kan ändå inte låta bli att undra hur hon (ja, det var en hon) tänkte när hon satte halva klassen i direkt solljus och andra hälften i mörk skugga. Dessutom utan stativ vilket gör det nästintill omöjligt att sammanfoga flera olika bilder i efterhand - något som ändå inte hade gått då flera av barnen verkar ha gått in och ut ur bild under fotograferingen.
Jag vet inte vad som är sämst... Att ens barn hamnar i skugga och blir mer eller mindre omöjligt att urskilja eller att ens barn får blunda/kisa/titta bort (Leah gjorde samtliga dessa saker på de flesta av bilderna) Efter lite tjat fick jag till slut tillgång till själva fotofilerna, som givetvis inte var i RAW-format utan vanliga JPEGs. Sällan har det var mer befogat att fota i RAW vilket hade underlättat massor när man ska försöka rädda skiten från papperskorgen. Nåväl, jag trixade lite och fick till det någorlunda - minus det faktum att Leah, kisar som om hon satt i ett förhörsrum på Guantanamo med en lampa uppkörd i nyllet.
Jag skriver dessa lite sura rader för att jag vet att "fotografen" inte kommer att läsa det. För egentligen har hon ju bara velat hjälpa till och göra alla glada. Inte kunde hon ana att en fotopolis hade barn på samma dagis.
Nedan ser ni min version av den bästa bilden i högen. Om ni för musen över - och håller kvar den lite - får ni se originalbilden.
På tal om fotojobb så har ett annat jobb jag sökte nu burit frukt. Det är inte lika glamoröst som skolfotograf, men nästan. Jag ska fotografera bostäder åt ett företag här i omnejden. Man får dåligt med tid på sig och dåligt betalt, men vad gör man inte för att slippa en anställning? Nästa vecka ska jag ut på första uppdragen. En del av mig är rädd för att mislyckas men en annan del av mig känner att jag nog borde bli glad om jag inte får till det. Vem vill vara duktig på att fotografera lägenheter?
