battis blogg: 14 apr. 2011

torsdag 14 april 2011

Fuerteventura!

Det har gått i ett sedan vi kom hem från Kanarieöarna och jag har inte haft tid att blogga så regelbundet. Om några timmar drar jag till Berlin med killkompisar. Med en ny kamera och en ny resa som står för dörren, inser jag att om jag inte bloggar om Kanarieöarna nu kommer det aldrig bli av. Således kommer här ett inlägg om vår resa med tillhörande bildbomb!

Jag har redan meddelat att vår resa lyckad över all förväntan. Vi visste att Fuerteventura var en blåsig ö (namnet betyder ju "starka vindar") men antingen hade vi tur eller så är ryktet överdrivet. Vi hade en vecka med nästintill perfekt väder. Jag har aldrig upplevt en temperatur som varit så lagom. Inte för varmt och inte för kallt. I Sverige är det i regel antingen det ena eller det andra och på Mallorca och dylikt är det ofta bara för varmt för mig.

Vidare så var hotellet riktigt bra. Stort som attan, men det var bara skönt. Vi kunde variera oss från dag till dag och utforska nya områden. Det låg i och för sig på en kulle, vilket gjorde att de tre enorma poolerna låg på olika nivåer, men vi upplevde inte det som ett problem. Vi hade med oss en sulky, men packade inte ens upp den (!) Hur de kunde hålla detta enorma komplex så rent och välskött är en gåta.

Jag var enormt skeptisk till all-inclusive-konceptet, men det här var en helt annan femma än på Cypern. Stora delar av maten tillagades inför ens ögon av de duktiga kockarna, och vi åt gott varje kväll. Barnen var inte särskilt intresserade av det enorma utbudet, så vi utfordrade dem på hotellets snackbar där de serverade korvar och mer barninriktad mat. Det medförde visserligen att middagarna blev en småstressig historia där vi försökte äta så snabbt vi kunde innan barnen tröttnade på sina ritblock och annat vi hade med oss. Vi fick ändå anpassa oss efter hotellets minidisco som gick av stapeln varje kväll klockan 20.00. Inte för att barnen var delaktiga, men de gillade att se på. Vi trodde att Leah skulle våga sig på att delta i dansen efter några kvällar, men ack nej. Blygare tjej får man leta efter. Det här med Leahs sociala fobi är faktiskt något av ett problem, men det får jag återkomma till i ett annat blogginlägg. Hotellets "fritidsledare", Gunda (från Lettland) var en naturbegåvning och samtliga barn på hotellet älskade henne. Det var mycket intressant att se hur hon tog sig an barn från olika länder utan att kunna språket.

Så vad gjorde vi hela dagarna? Kvällarna blev i regel sena (för barnen, alltså) vilket medförde att morgnarna också blev en smula förskjutna. Efter en gigantisk frukost med otaliga croissanter lullade vi runt på området och badade, lekte på lekplatsen och hade allmänt soft. Den fria tillgången till ölpumpar i varje hörn gjorde att man var lite småtoppad framemot eftermiddagen, och hade vi tur somnade barnen på en solstol i skuggan medan vi låg och betraktade de andra gästerna. Vi besökte stranden två gånger, men trots att den var superfin och mer eller mindre folktom, insåg vi att barnen föredrog poolområdet.

En dag lämnade vi hotellet och besökte en marknad i en närliggande by, men det blev en flopp. Vi insåg att vi helt enkelt inte skulle lämna området, och det var inte förrän sista dagen som vi vågade oss ut igen. Den här gången blev det en lyckad utflykt till en djurpark som låg fem minuters promenad bort. Vi fick se lite märkliga fåglar, lamadjur och annat, men det var nog alligatorerna som kommer att stanna kvar i minnet längst. Emil visade sig vara helt orädd och ville gärna sitta på den. Jag kan säga att jag inte vågade, och således fick frugan gå in med honom under förevändningen att jag ju måste fota. Inte min stoltaste stund :-)

Flygresorna, då? De gick som smort. Vi hade ju förberett oss med en arsenal av leksaker, godis, frukt, böcker och spel för att barnen inte skulle ha en tråkig stund. De sov cirka en tredjedel av resan och resten av tiden var de på strålande humör. Max visade sig ha anlag för flygrädsla, vilket jag tolkar som ett tecken på en slags intelligent instinkt att det helt enkelt inte är naturligt att sitta i ett stålrör uppe bland molnen. Trots att han var ängslig bet han ihop på ett sätt som han verkligen inte är känd för. Som tur var upplevde vi i princip ingen turbulens alls.

Vi kan alltså bara konstatera att det här får vi göra om - snart.