Tankar från joggingspåret...

Den här bloggen är ju ingen rafflande läsning nuförtiden. Jag vet inte vad det beror på, men så fort jag öppnar upp ett inlägg rinner inspirationen och idéerna ur mig. Jag skrev en resedagbok från Sydamerika en gång i tiden och då fick jag ideligen anteckna under dagen vad jag skulle skriva om för att inte sitta med samma problem. Nuförtiden kommer de flesta uppslagen till mig när jag joggar (ja, det gör jag fortfarande!) och då är det inte helt lätt att dra fram papper och penna. Att förlita sig på mitt minne har jag sedan länge slutat med.

En sak som slår mig varje gång jag springer är alla dessa medjoggare man stöter på. Oftast är de mer välutrustade än jag, med ändamålsenliga kläder från någon innebutik (gärna tajt och svart), noga utprövade joggingskor från Löplabbet (decenniets största bluff?) och säkert någon form av uppkopplad stegräknare/GPS på handleden. Jag hinner dock inte detaljstudera dem eftersom jag susar förbi dem så fort. Nej, jag är inte ironisk. Jag känner mig som den där Bolt när jag är ute eftersom folk av någon outgrundlig anledning väljer att promenera runt sin runda. Jag kan köpa att en pensionär väljer att ta det säkra före det osäkra, men vi snackar folk i min (unga) ålder som alltså väljer att lämna hus och hem (och säkert familj)och  klä på sig kläder för tusentals kronor bara för att gå en promenad (!) Vad är grejen med det? Gör de likadant när de ska handla en liter mjölk?

Om inget annat får det mig att känna mig lite rock 'n' roll när jag kommer i mina gympabrallor, skor från Stadium och utslitna T-shirt (gärna två stycken i lager).