Tre barn och en kärra

Våra barn, härliga som de är, har en förmåga att tjafsa om i princip allt. Det bara måste bli en diskussion eller förhandling. Det kan vara en kort diskussion och den kan vara lång, men det ska alltid divideras lite.

Det gäller allt från vilken tallrik man ska äta på, vem som ska ta fram den och hur den ska placeras etc etc.

Vidare till vem som ska borsta tänderna först och vilken tandkräm man ska ha och om man ska borsta själv eller om pappa (eller mamma) ska göra det.

Och vem som ska lägga en och när och hur och vilken saga och vem som ska sitta i knäet och om det ska vara släckt eller tänt.

Ja, ni hajar...

Jag lämnar i regel alltid barnen på dagis och för att få ihop logistiken med tre barn och en cykel har vi en cykelkärra i kombination med cykelstol. När vi köpte kärran befarade vi att det skulle bli ett jäkla tjafs om vem som skulle sitta i den, men det blev av någon outgrundlig anledning precis tvärtom. Cykelstolen har fått en upphöjd status som är smått otrolig. Det är som om den vore utrustad med tv, shiatsu-massage och godisskål. I synnerhet Max har varit helt besatt av den, och för att minimera skriken och gråten har jag infört ett system som de faktiskt har accepterat! De turas om. Så enkelt är det. Det gäller bara att hålla reda på vems tur det är, men där har vi ordningspolisen Leah till hjälp.

Snart är de vuxna. Kommer man sakna det här då?

Så här glad blev Emil när det var hans tur idag.

Max var glad för Emils skull, antar jag.

Leah var inte lika uppsluppen.

Tre barn och en farsa på väg. Med en kamera i högsta hugg, så klart.

Kontroll

Jag hade en tydlig idé om vad det här inlägget skulle handla om men det försvann. Oftast kommer jag på idéer när jag är som längst bort från datorn, gärna i duschen eller på cykeln. Just det, det gällde film, men nu får det handla om lite mer än så. Det ska handla om kontroll.

Jag var enormt intresserad av film som liten (alltså när jag var typ sju - åtta år och framåt) Jag var fast besluten att bli regissör och jag såg väldigt mycket film, gärna avancerad sådan som kanske inte var helt lämplig för en liten kille. Jag slukade allt från Akira Kurasawa och Stanley Kubrick till Indiana Jones och Bruce Lee. Jag kom aldrig så långt att jag faktiskt började göra film själv, och nu i efterhand inser jag att jag egentligen var mer intresserad av själva historieberättandet än själva filmskapandet som hantverk.

Hur som helst fick filmintresset inta en sekundär roll när jag började högstadiet och jag upptäckte musiken. Jag hade visserligen alltid varit en musikkonsument, men när jag började lyssna på 60- och 70-talsmusik hände något. Musiken fick en ny dimension utöver ljudet som kom ur högtalarna. Det var något med hela flower power-eran som jag fastnade för och jag läste och såg allt som gick att finna om Beatles, Stones och alla de andra.
   I samma veva började jag spela gitarr och eftersom jag aldrig har varit bra på att sjunga, gav jag mig ganska tidigt på relativt avancerade låtar. Det lät inget vidare, så klart, men jag gav mig inte och till slut lossnade det. För att göra en lång historia väldigt kort följde nu ganska många år av att hitta min stil och "röst". Först spelade jag bara för mig själv på min akustiska gitarr, sedan upptäckte jag det fantastiska (och jobbiga) med att spela i ett band och slutligen förlorade jag mig själv i den elektroniska musiken som ledde till att jag återigen började göra musik på egen hand. Och så har det väl egentligen varit fram till vintern 2009.

Jag läser ju en del bloggar. Bland annat den här, Några Rader, som jag varmt rekommenderar. Jag brukar dock aldrig läsa kommentarerna (i alla fall inte på den bloggen) men efter att ha läst ett särskilt inlägg gjorde jag faktiskt det. Första kommentaren var av en kille vid namn Jonas Peterson och han hade en länk till sin fotosida. Jag kan nog säga att det var där och då det hände. Jag hamnade på en sida där Jonas Peterson visade bilder från ett bröllop han hade jobbat på. Han var relativt ny i branschen, och han hade precis lämnat ett välbetalt jobb i reklambranschen eftersom han upplevde att det sög själen ur honom. Än i dag kan jag inte riktigt förklara varför, men bilderna påverkade mig enormt och när jag sedan plöjde igenom hans otroligt välskrivna blogg (från 2005, så det tog lite tid) blev jag så inspirerad att jag började ta mitt eget fotointresse mer på allvar. Jag fick en fotokurs av alxnra i Fars Dagspresent och jag började lära mig Photoshop.

Nu har det gått över ett år sedan jag över huvud taget öppnade ett musikprogram (nästan, i alla fall) och jag känner att jag har kommit en bit på vägen mot att bli en fotograf, även om jag har långt kvar till de bilder jag har i mitt huvud. Jag vill inte tro att det beror på brist på utrustning, så jag kämpar på med min Nikon D40 ett tag till.

Jag inser nu att det finns en röd tråd här. Vare sig det har handlat om film, musik eller foto så har det alltid handlar om två saker: Kreativitet och kontroll. Framför allt kontroll. Det är svårt att förklara, men det är enklast att illustrera om man ser på mitt musikintresse. Jag älskade att spela in och finputsa produktionen, men att spela live var alltid frustrerande. Givetvis handlade det om att jag inte hade någon kontroll i live-situationen, inte minst med ett band. I studion kunde jag vara säker på att när jag väl hade satt en grej kunde jag alltid reproducera det oändligt många gånger genom att trycka på PLAY. Det är en smula patetiskt när man ser på det så här, men för mig handlar det om att ta kontrollen över åtminstone en liten, liten del av min kaotiska värld. Om allt annat flyter omkring på grund av andra människors nycker, väder och vind med mera kan jag i alla fall styra över just det här musikstycket eller just det här fotot. När jag är klar med något projekt finns det kvar i morgon - förutsatt att jag inte får en hårddiskkrasch :-) Det förklarar även varför jag är så förtjust i min dator. Där ligger allt där jag har lagt det. Det kan man inte säga om sakerna som dräller omkring överallt där hemma.

Samtidigt är jag långtifrån ett så kallat kontrollfreak. Jag har en stor respekt och fascination för slumpen, och jag har alltid välkomnat den i den kreativa processen. Det beror nog på att jag på sätt och styr även över slumpen, eftersom jag alltid väljer själv när den ska få en chans att spela in och jag kan ju alltid redigera allt i slutändan. Insikten om mitt kontrollbehov har lärt mig en hel del om mig själv och varför jag är som jag är. Det här inlägget skulle kunna bli dubbelt så långt om jag spinner vidare, men jag har ju ett jobb också.

Så djupt kan man vara en torsdag morgon.

Och så lite foton:

Max i tv:ns våld

Emil på sparlåga.

Vår älskade eldstad.

Snart ska juleljusen ner :-(

Idag frös jag som fan om öronen, trots att mössan satt på. Vad ska man göra då?

Blixtexperiment

I helgen käkade vi indisk mat. Det var gott, men det är inte därför jag skriver om det. På vägen till restaurangen för att hämta maten passade jag på att leka med en blixtidé jag hade. Var indiska restaurang tar alltid en kavrt på sig, så jag hade minst sagt begränsat med tid.

Så här blev det:

Tanken var att låta bländaren vara öppen ganska länge (sex sekunder i det här fallet) och låta blixten gå av precis när bländaren öppnade sig samt precis innan den stängdes. Jag knäppte av bilden och ställde mig framför kameran innan blixt nummer två smällde av (vilket gjorde mig hyfsat skarp) Hade jag haft en helt mörk miljö utan gatulampor (och stjärnor) hade det kunnat bli ganska coolt. Nu blev det okej. Med tanke på tiden jag hade på mig, i alla fall.

Nu ska jag jobba.

En meningslös dag

Idag började dagen illa. Jag väcktes av Max som ville "gå ner" och även om klockan var 06.34 orkade jag inte kämpa utan bet i det sura äpplet. Emil var också vaken, men långt ifrån utsövd. Efter tio sekunder i soffan började han klä av sig pyjamasen för att han ville ha sin andra Nalle Puh-pyjamas som var i tvätten. Att få Emil att förstå detta visade sig vara omöjligt och utbrottet var ett faktum. I de här fallen är man körd hur man än vrider och vänder på det. I vanliga fall har jag inga problem med att låta honom gasta på, men eftersom Leah fortfarande sov ville jag till varje pris få honom att lugna sig. Det gick inte, så jag fick dra upp Alexandra som lyckades lugna honom. Detta innan jag ens öppnat ögonen helt.

Alla resplaner med barnen är härmed inställda.

Nu har vi varit på utvecklingssamtal på killarnas dagisavdelning och således är jag sent på det. Snart ska man väl äta och sedan är det inte mycket kvar av den här dagen. Inget som kommer att gå till historien, med andra ord. Jag har redigerat en hel del diabilder på sistone, så snart kommer ett sådant inlägg igen. Tills dess leker jag vidare lite planlöst med olika tekniker medan jag inväntar nästa fotouppdrag.

Effektivitet

Måndag igen och man är tillbaka i saltgruvan. Det är kallt och mörkt och dessutom har blixtlåset på min jacka lagt av, så det är sådär kul att cykla till dagis och sedan vidare till kontoret.

Det går inte en enda morgon då jag inte lovar mig själv att i dag ska jag komma in på kontoret, sätta igång datorn och börja jobba som en iller med en gång. Kanske läsa mailen, men det är allt. Hittills har det aldrig blivit så. Det är något speciellt med de första timmarna av arbetsdagen. Man känner fortfarande ingen stress över saker som måste bli klara och dagishämtningen känns avlägsen. Man har ju hur mycket tid som som helst. Det är ganska intressant hur effektiv jag är de här första timmarna på dagen. Jag får gjort mer än på en hel kväll (och en halv natt) i soffan där hemma.

Helgen har varit bra, men en smula instängd. Emil har inte varit på topp så tog vi det lugnt i lördags. Leah var hemma hos sin dagiskompis Hubert ett tag och killarna sov tupplur, vilket gjorde dagen uthärdlig. I går kändes Emil piggare så vi var på Barnens Lekland ute vid Jägerso. Det var ett finfint lekland och en klar succé för alla barnen.

Vi funderar mycket på en eventuell vintersemester, men kan inte få tummen loss. Det blir väl Egypten i så fall, men var? Vilket område och vilket hotell? Ibland tar internet musten ur mig och jag drabbas av total handlingsförlamning. Kan inte någon annan bara bestämma åt oss? Helst av allt vill jag åka till Thailand och bo snorbilligt i en bungalow på stranden, men en flygresan och priset gör att det känns övermäktigt just nu. En all inclusive på ett jättehotellområde med tusen pooler känns inte helt fel men då ska det liksom ha rätt känsla, och det är mer eller mindre omöjligt att avgöra på nätet. Vi har fått en del rekommendationer, men som sagt... Vi är världssämst på att komma loss. Dessutom vill vi gärna åka iväg utan barnen igen, och i så fall skulle det ligga när till hands att besöka våra vänner i Oman (!) Men två solsemestrar på en vinter känns lite salt just nu och dessutom ska jag iväg på grabbresa till Berlin i mitten av april. Å andra sidan har vi ju inte varit ute och rest så mycket sedan killarna kom så lite av en ketchupeffekt är kanske inte helt fel?

Annars har det klämts in en hel del filmer av varierad kvalité:

• To Catch A Fire - En gammal film med Tim Robbins som var based en "BOATS" (Based on a true story vilket alltid lovar gott. Den var helt okej, men inte mer.
• Shelter - En thriller med Julianne Moore som går att jämföra med The Ring, typ. Alltså inget vidare.
• True Grit - Senaste Cohen-filmen och nu har jag nog sett min sista film av dessa överskattade bröderna. Det är nog första gången på tio år som jag stängt av en film mitt i. Totalt ointressant. Det känns som om de bara harvar runt i samma hjulspår och är så mycket Cohen att de glömmer bort att skapa något nytt. Är dessutom riktigt trött på Jeff Bridges när han ska vara skådespelare med stort "S". Skitnödig.
• Ils - En fransk/rumänsk (!) thriller/våldsfilm som skulle skrämma skiten ur mig var det tänkt. Det gjorde den inte.

Till min glädje upptäckte jag att "American Idol" har börjat igen och nu med en helt ny jury (nästan iaf) Hur skulle de kunna ersätta Simon Cowell? Jo, med Steven Tyler! Och Jennifer Lopez (+ den där svarte killen som är helt meningslös) Nu påminner juryn tyvärr om vår svenska mellanmjölksjury. Det är ingen som säger något som sticker ut, utan allt är safe och nice. Men jag lär se skiten ändå.

Nu ska jag sätta tänderna i dagens program, "The Listener". Förra veckan fick jag den tveksamma äran att översätta "America's Funniest Homevideos" som jag alltid har fasat för. Ett helt program bestående av ordvitsar av det sämre slaget? Nej tack. Det visade sig inte vara så hemskt, faktiskt, men jag blev grymt besviken när programledare inte sa sin berömda slutkläm "If you get it on tape, you can get it in cash" som jag har sett hundratals olika varianter på. Jag hade tänkt köra med: "Om du får det på band kan du få kontanter i hand". Kanske nästa gång.


Förresten, ni som läser det här. Kan ni höja ert lillfinger så här utan att samtliga fingrar följer med upp?

Lycka till!

Just det! Du som hade kommenterat i ett gammalt inlägg om Emils huvuddunkningar! Jag berättar gärna mer (och hör mer om era erfarenheter) Maila mig på min hotmailadress. Jag lägger ogärna ut adressen i sin fullständiga form här (pga automatiska spamsökare) men jag heter "battiborg". Du får fylla i resten efter @:et själv!

Emil

I går hade jag en VAB-dag med Emil, och då känns det på sin plats att ägna dagens inlägg åt just honom.

Emil är på många sätt en kopia av Leah. Han är inte bara lik henne till utseendet, utan påminner även om henne till sättet. På gott och ont, kan man väl säga. Leah var ju inte världens mest okomplicerade bebis och på många sätt sög hon musten ur oss. Vi hade liksom inte ork för en Leah till.

Så när vi fick killarna var vi inställda på en normal resa med "normala" barn som kan leka med en nyckelknippa medan man fikar, som kan sitta i vagnen medan man pratar med någon på gatan, som kan åka bil i en kvart utan att skrika sig hesa och som somnar när man lägger dem och så vidare. Så som alla andra har haft det med sina barn. Så blev det ju inte, som ni vet.
    Emil behövde opereras och hade en svår tid med magsmärtor och gud vet vad innan han till slut landade och blev en skön och soft kille. För är det en grej Emil är bra på så är det just att softa - eller gosa, som det kallas hos oss. Hans behov av närhet är markant större än för något av de andra barnen, och ibland undrar jag om det beror på hans första tid i kuvösen där människokontakten var minimal. Han kan ligga i långa stunder och bara chilla framför tv:n - förutsatt att han får ligga på pappa, eller helst mamma. Om någon annan kommer före till "hans" plats blir det fight.

Hans känsla för empati är inte lika utvecklad som hos Max, men den är på gång. Han vill ju ingen illa, så klart, men han vägrar ofta att inse att andra blir ledsna när han tar deras grejer eller puttar undan dem (från mammas knä, t ex). Skillnaden blir desto mer uppenbar när man ser på Max. Det är nästan så att man får pusha Max att vara lite stöddigare, annars kör Emil över honom. Rent fysiskt har Emil ju inget att sätta emot någon i hemmet, men hans röstresurser är inte att leka med. Han har, liksom Leah, förfinat ett sätt att skrika sig till det han vill ha. Det funkar inte så bra med mig, men t o m jag får ge mig ibland för att bevara husfriden. Han är dessutom totalt orädd för vår ilska, vilket inte är fallet med de andra barnen. När vi blir riktigt förbannade stannar de upp, men Emil bara väntar ut det och fortsätter. Som ni förstår kan det gå hett till ibland när Emil är på bushumör. Hans förkärlek för att kasta saker kan driva oss till vanvett. På sommaren är det ju lättare, då vi kan tillgodose detta behov utomhus.

Emil har alltid haft en otrolig bollkänsla, även om det har försvunnit nu under vintermånaderna. Vi får väl se om han kan spela ihop några miljoner till oss när han blir större.

Man skulle ju kunna tro att tv-tittande inte kan ställa till med något, men så är det tyvärr inte. Tre barn som ska samsas om en tv är inte lätt. De vill ofta se tre olika saker och den som inte får sin vilja igenom bryter ihop. Jag har funderat på att ställa ner TV:n i källaren, men hur ska jag då kunna se på alla viktiga tv-program kl 02.30? Det är inte bara filmerna det tjafsas om, utan även vilka delar i filmerna som ska visas. Emil har helt snöat in på elefanterna som passerar revy i "Djungelboken". Det är alltså en sekvens på trettio sekunder som han vill se om och om igen. Behöver jag säga att Leah inte tolererar detta?

Emils sömn har ju varit en historia för sig. Nu är det mycket bättre, men han sover inte bra. Man kan ibland höra honom hålla på i flera timmar och även om han aldrig skriker eller är ledsen, får han inte det antal timmar han behöver. Tack och lov verkar han klara sig på mindre sömn än Max, och är allt som oftast på gott humör ändå. Man får väl hoppas att det löser sig med tiden.

Emil har varit lite märklig med maten, men numera går det som smort. Vi misstänker att han är inne i en tillväxtfas eftersom han äter som en häst. Tidigare kom han aldrig till bordet när man ropade, utan hade för vana att komma när alla var klara (!) Försökte man övertala honom blev det total katastrof och han åt inget alls. Nuförtiden är det inte så, thank god. Han är dessutom en fena på att äta själv, vilket Max gärna slipper. Jag tror i och för sig att Max bara insett att han får i sig maten snabbare om någon hjälper honom:-) Hans smaklökar är en smula oförutsägbara. Han älskar t ex sallad med dressing och läsk.

Emils tal är inte lika tydligt som brorsans, men han övar inte lika mycket heller. Vi kämpar med att han ska sluta skrika tills han får som han vill och istället försöka förklara, men det går sådär. Man märker dock en otrolig skillnad när man är ensam med honom. Då babblar han oavbrutet. Med tanke på vilka pratkvarnar han har till syskon är det kanske inte så svårt att förstå logiken i det.

På det hela taget är Emil mammas gosse. Hon var den som stod ut när han var som mest ledsen de första månaderna, och de har lättare för att förstå varandra. Sånt där går ju i perioder. Jag och Emil har vår egen relation som är ganska olika den jag har till de andra barnen. Något jag tror beror på att han just är så lik Leah, faktiskt. Jag både gillar det och blir utmattad av det.

Emil är en liten kille, och det blir desto mer markant när man jämför med Max. Han är tuffare i sociala sammanhang och drar sig inte för att bege sig ut på upptäcktsfärd när vi ute på vift. Max blir stressad så fort han inte ser oss. Han är mycket tåligare för vilt bus än brorsan. Man kan i princip inte kört hårt nog med honom, vilket har blivit lite av vår grej när vi har bingebus (=brottas i sängen). Han är så lätt och medgörlig att man kan kasta rint honom hur som helst. Man får ju passa på innan han gör detsamma med mig om några år.

Emil orkade inte riktigt hela vägen i går.

Grabbarna Bus

Filmtips

Sedan jag köpte en separat skärm till kontoret har jag plötsligt börjat se film samtidigt som jag jobbar med mina foton. Jag kanske inte har total uppmärksamhet men jag får i alla fall sett mer än på länge. Eftersom min och alxnras filmsmak skiljer sig en hel del från varandra får jag liksom previewa filmerna innan jag vågar låta henne se dem. Tack och lov ser jag gärna om bra filmer, i synnerhet då jag som sagt inte har total koncentration alltid.

Jag är ju ingen filmrecensent, men här kommer en lista på de jag har betat av hittills:

• Black Swan - Inget som stannade kvar hos mig. Visst, Natalie Portman har ju blivit en kvinna nu och kan absolut spela, men balett? Jag är inte särskilt macho av mig, men jag gick inte igång på det. Den kändes lite för enkel och för komplicerad på samma gång.
• The Lovely Bones - Den här gillade jag verkligen. Antagligen är boken bättre, men så är det ju alltid. Jag hatar allt som har med "Sagan om Ringen" att göra, så det var kul att samma regissör kunde prestera något så här skönt. Bra musik och bra skådisar, men kanske lite väl mycket fantasydelar emellanåt.
• Joshua - Den här gillade jag också och ska se om med alxrna när tillfälle ges. Jag gillade verkligen att den inte var övernaturlig, vilket jag var rädd för ett tag.
• The Fountain - Visuellt helt enastående. Storyn kanske inte helt solklar, men det var nästan sekundärt. Man bara njöt av bilderna och den sorgsna tonen. Hugh Jackman växte en hel del i mina ögon. Hmm... Ser nu att det är samma regissör som till Black Swan. Vilken slump då den här filmen är ifrån 2006.
• Rabbit Hole - Nicole Kidman har jag alltid gillat. Ända sedan Dead Calm, faktiskt. Den här filmen är ganska långsam, men man får igen det om man "håller ut". Superbra manus och Nicole är bättre än på länge. Filmer där barn omkommer är lite av en favorit, hur vidrigt det än må låta. Man får sig en sådan tankeställare.
• Wall Street II - Varför? Ingen aning. Bra? Nej.
• 127 Hours - Den här ska jag också se om med alxnra. Hon älskar sanna historier och den här historien är helt otrolig. Jag berättade om händelsen för alxnra vid matbordet och givetvis snappade Leah upp det och är nu helt besatt av hela grejen. Jag försöker desperat få det hela att framstå som en rolig grej, men jag vet inte om jag lyckats.
• Eden Lake - Skräckisar med överdrivet våld är en aning genre som jag dras till av någon märklig anledning. Den här är ganska välgjord, men inget speciellt.
• Das Experiment - Tysk film som också är baserad på en sann historia om ett experiment i ett fängelse (Stanford Prison Experiment). Den finns även i en amerikansk version, men jag tror jag passar på den.Helt okej, men inget som fastnade.
• Winter's Bone - Vitsopor i USA lever i misär och fattigdom. Realistiskt så det förslår och ytterst välspelat och välgjort, men trots det inget som fastnade.
• Antichrist - Redan när den kom blev jag osugen på att se den. Von Trier känns lite ofräsch, rent allmänt, och den här filmen kändes mer ofräsch än vanligt. Jag hade inte fel. Jag vet inte vad jag ska säga om den, men jag kan verkligen inte rekommendera den.
• Greenberg - En ganska anonym rulle som jag lär glömma ganska fort, trots att den var helt okej. Ben Stiller är nedtonad och riktigt bra.

Nu ser jag sista minuterna av Boy A som är ganska bra, faktiskt. Handlar om en kille som mördade en flicka som barn och som kommer ut som vuxen - hatad av samhället, så klart.

Och så ett litet foto....

Självporträtt taget på nyår medan Leah kissade.

Max

Alla våra barn har sina egenheter - på gott och ont. Jag tänkte ägna det här inlägget åt Max.

Han har lämnat trotsåldern från i somras bakom sig och känns nu betydligt jämnare i humöret. Det har säkert en hel del att göra med att han pratar mer och mer och således kan göra sig förstådd (och förstår även oss bättre) På sätt och vis har Emil tagit över hans roll som den mer krävande o lynnige och vi kan bara vara tacksamma över att de inte har sina trotsperioder samtidigt

Max blir så klart fortfarande ledsen och frustrerad då och då, och det är inte utan anledning som han kallas för "tutan". Hans röstresurser är enorma, och när han väl kommit igång är det svårt att få stopp på det. Men till skillnad från med Emil kan man faktiskt få fram var skon klämmer om man ger det lite tid. Det kräver dock tålamod och att de andra barnen inte gapar i kör samtidigt.

Generellt är Max pappig och Emil mammig, men det går upp och ner. Han kan ofta få för sig att en del saker ska göras av mamma eller av pappa och annars får man en omgång av "tutan". Han har även en smått fantastisk förmåga att märka om jag lämnar rummet ett par sekunder. Det är en smula tröttsamt när man bara ska hämta en grej och han prompt ska följa med, eftersom det i regel förlänger tiden för ärendet med ett par minuter.

För det mesta går allt bra om man bara kommunicerar med honom och gör honom delaktig. I synnerhet vid matlagningen vill han vara med på alla moment. Likt en fluga som dras till en sockerbit kommer han så fort han hör en kastrull skramla i köket och han älskar att röra runt bland köttbullarna eller vad vi nu steker. Han har stor respekt för spisen och påtalar så gott som varje gång att "den är varm". Max älskar faktiskt allt med mat; att laga mat, duka fram samt att äta och bajsa ut maten. Han är en expert på samtliga dessa saker. Något som förklarar att Emil numera får ärva Max gamla kläder.

Det är faktiskt bara när han äter som han är någorlunda stilla och tyst. All övrig vaken tid hör man Max röst mer eller mindre konstant. Han bara kan inte låta bli att kommentera allt han ser och han vill även gärna att man bekräftar varje sådan kommentar. "Titta, Pippi!", "Titta, Lilla Gubben", "Titta, bil!" osv osv. Om man tröttnar och svarar en smula irriterat kan man få en omgång av "tutan".
   Medan Emil och Leah ofta kollar på TV i långa perioder har Max en koncentrationstid på cirka tre minuter. Sedan måste han t ex klättra över alla i soffan för att byta plats, ställa sig framför TVn och kommentera allt han ser, springa till köket för att se om någon lagar mat eller leka med någon leksak. Det lär dröja innan vi går på bio med honom, om man säger så.

Max älskar att lyssna på sagor, men även då ska han kommentera i princip allt man säger. Något som är tröttsamt både för mig och för stackars Emil. I synnerhet då han har ett ganska högt röstläge. Vi har till och med undrat om han har en hörselskada vilket skulle vara en anledning till att han alltid halvskriker. Jag tror nog att det beror mer på den allmänna ljudvolymen hemma hos oss. Man måste skrika för att höras, helt enkelt.

En annan sak som Max är bra på är att sova. Han behöver dock alltid lite mer kärlek vid läggningen än Emil, men sedan sover han som en stock (till skillnad från syskonen). Han vaknar ofta först och ropar så på mig (kommer mamma av någon anledning får man ibland en dos av tutan). Detta sker i regel vid klockan 07 eller senare, så det är väl okej.

Max har ett hjärta av guld och är absolut det av våra barn med mest empati. Han ger gärna bort en leksak till någon som är ledsen även om han hade den först och om någon saknar något är han alltid snabb på att hämta det. Det enda han vägrar att kompromissa om är hans plats i cykelstolen. Av någon anledning har han fått dille på att sitta där och inte i cykelkärran. Nu har vi ett rullande schema som de övriga syskonen har accepterat, men med Max får man gå varsamt fram och förbereda honom i god tid på att det faktiskt inte är hans tur. Om han får för sig att det är hans tur får man en omgång av "tutan".

Max har nyligen visat ett intresse för kläder. Han väljer då helst Leahs strumpbyxor i kombination med en tunika eller en klänning. Det är väl bara att låta honom hållas och hoppas att han växer ifrån det (alternativt gör en karriär av det) Leah är tack och lov glad för att låna ut sina kläder och kan ägna långa stunder åt att behandla Emil och Max som sina dockor. Om man låter dem röja runt i garderoben själva kan få flera minuter egentid där barnen leker fint ihop. Priset är dock högt, eftersom i princip alla kläder hamnar på golvet. Man får även hålla koll så att de inte försöker ta sig nerför trappan i Leahs högklackade skor.

Det känns avlägset nu att Max var den som var så tystlåten de första månaderna att vi började befara autism eller något. Vi brukar ju i och för sig vara snabba på våra egna diagnoser (Vi var säkra på att Leah hade progeria den första tiden). Nej, den tiden är nog förbi för alltid och vi har fått inse att Max tar en del plats. Plats han gärna får lov att ta eftersom han är så sjukt go.

 

Max övar på sitt favoritord.

Max klädd för en tv-kväll.

Max - the one and only.

To be continued med något av de andra barnen inom kort.

svartvitt

Jag har varit utan internet nere på kontoret i ett par veckor. Jag hade tankar på ett långt inlägg om detta och om min avsky för kundtjänsten på både Glocalnet och Skanova (som äger trådarna) men nu när det är löst har ilskan runnit ur mig. Dessutom tror jag inte att det skulle vara så kul för någon annan att läsa. Kontentan är att jag har inte haft samma möjlighet till att blogga, surfa, maila och annat som tar tid från det jag egentligen borde göra på arbetstid. Således har jag fått gjort en hel del. Det finns alltid en positiv sida på allt. Bland annat har jag färdigställt bröllopet som jag fotade i början på december. Jag tänkte lägga upp lite foton här så småningom, men vill avvakta lite feedback från brudparet först.

Mitt nattsuddande har tagits till en ny nivå. Nu måste jag försöka tvinga mig i sängs. Imorrn ska jag med största sannolikhet vara hemma med Emil som haft feber hela dagen. Han har varit hemma med Alexandra och mer eller mindre sovit hela dagen. Antagligen är han kärnfrisk imorgon och jag får en överaktiv kille som ska underhållas. Oavsett, det är alltid kul att vara ensam med ett av barnen. Det är inte ofta man får de stunderna. Synd bara att jag har en hel del jobb som stressar mig lite.

Det har säkert hänt en massa saker som jag glömmer att skriva om nu, men det får bli ordning på det senare. Fler blogginlägg, helt enkelt.

Foton, då? I januari har jag inte gjort många knop med kameran. Jag jobbar lite mer med svartvitt och försöker hitta en stajl jag gillar. Här kommer lite bilder på familjen iaf...

Elbow

Jag är inte mycket för länkar i min blogg, men här kommer en jag inte kunde motstå.



Nästan så att man blir sugen på att göra musik igen.

En lång och en kort

Alltså det här med att redigera foton. Ibland går det fort och ibland mindre fort. Grejen är att hitta ett flow som gör att man kan hantera 3-400 foton från ett bröllop utan att sitta i en månad. Jag är mer eller mindre klar med fotona från bröllopet jag fotade i början på december, men den här gången har jag medvetet undvikit att ta några foton i taget och istället satsade jag på att göra en stor stöt. På en sittning kom jag igenom 75 % av fotona och det kändes väldigt skönt. Det handlar om att vara konsekvent vid fototillfället, så att de flesta bilder kan behandlas likadant.

Jag grävde i den aldrig sinande juli-mappen och fastnade för två foton som jag lekt med nu ikväll. Det ena gick fort (en minut) och det andra tog cirka två timmar, vilket kan ha berott på att jag såg en långfilm samtidigt.

Här är det första, enkla, bilden:

Som sagt, det gick fort att redigera den här bilden.

Och så den andra, lite mer avancerade, fotoredigeringen. Det är en bild från stranden på Öland i somras. Det var en disig dag som ni ser på originalbilden (för musen över fotot för att se det helt obearbetade originalfotot)



Jag gillar båda, men är glad att jag ibland kan vara så pass snabb som jag var i den första bilden.

Redigerat inlägg

Ice, Ice, Baby.

Inte mycket tid att skriva här nuförtiden. Första jobbveckan är avklarad, men med tanke på att det var en röd dag mitt i veckan och att barnen fick vara hemma på klämdagen igår har det liksom inte känts som om det har kickat in riktigt ännu. Tyvärr har Leah visat sig trivas alltför bra här hemma och har blivit riktigt kinkig med dagis igen. Det är sjukt segt, men det går väl över. Dessutom frågar hon ideligen när det ska bli sommar igen och har ganska svårt att förstå varför vi inte flyttar till en plats som är varmare. Jag kan bara hålla med. Vad fan håller man på med här uppe i norden? Barnen avskyr att vara ute så vi är inomhus mer eller mindre hela tiden. Efter X antal dagar i vårt vardagsrum är irritationsnivån relativt hög. Idag flydde vi till IKEA för att rasta ungarna och äta lite mat. Det låter kanske tragiskt, men det var rörande att se hur, i synnerhet killarna, blev glada som spelemän av att få leka av sig på IKEA:s lekavdelning. I morgon ska vi till något lekland. Jippi... ;-)

Efter att jag lagt upp fotot nedan i går fick jag ett ryck. Nedan kan ni se frågeställningarna som jag står inför när ni sover. Multiplicera dessa beslut med ett par hundra, så får ni en hum om min "arbetsbörda".

Så här såg bilden när jag la upp den i går.

Sedan beskar jag den. Och redigerade färgmättnaden en smula.

Men som vanligt blir det svartvitt när förutsättningarna inte är på ens sida.

Nytt år, nya tag

Årets första inlägg. Jag hade tänkt summera år 2010 med lite favoritfoton från varje månad, men det får bli en annan gång. Kontentan är att år 2010 blev ett fotoår, och det finns inget som tyder på 2011 kommer att bli annorlunda. Musikmässigt har det varit torftigare, minst sagt. Det är kanske lite väl mycket begärt att man ska finna tid till två uppslukande hobbies ovanpå tre småbarn och jobb. Jag kan ju inte gärna sova mindre än jag gör :-) Den stora skillnaden mellan dessa två intresseområden i mitt liv är att jag faktiskt tjänar lite pengar på fotograferandet. Jag har inga direkta mål satta för 2011 vad gäller fotograferande, men jag har i alla fall tänkt få upp en sida med en portfolio inom kort. Sedan får vi se vad som sker. Snurrar det på kanske jag får motivation att uppgradera kameran. Man känner sig inte superproffsig när men kommer med en Nikon D40 när man ska fota ett bröllop, och hälften av gästerna har en avsevärt dyrare kamera än jag.

En stor grej är att jag ska bli student. Jag har antagits till två fotorelaterade kurser på Jönköpings universitet. Det hela sker på distans, och jag har ganska dålig koll på vad det är jag har gett mig in på. Det kan inte skada att förkovra sig, antar jag.

Här kommer lite foton från nyårsafton som vi firade här hemma med två andra par och deras barn. Vi åt köttfondue vilket visade sig vara en lyckoträff när man var tvungen att lämna bordet stup i kvarten för att natta eller passa upp sina barn. Killarna somnade som vanligt, men Leah gav sig inte förrän närmare kl 01 efter att vi hade varit ute och sett på fyrverkerierna. Jag är glad att hon fick se det -även om hon mest var lite rädd - men nu får vi betala för hennes omvända dygnsrytm. Imorgon är det dagis för samtliga barn och jobbet för oss andra. Inte en dag för tidigt, om du frågar mig, men Leah är inte särskilt sugen. Kommer säkert bli en tuff morgon. Bra då att man sitter och bloggar här kl 02 på natten.

Leah nyårsfin.

Köttfondue - lite som att grilla inomhus.

Barnen hjälpte till att tända ljusen.

Kanske inte den mest intressanta bilden, men bra för att illustrera kort skärpedjup.

Spritflaskor och småbarn - en härlig kombination!

Otto orkade oxå hålla igång lika länge som Leah. Han hade dock sina svackor på vägen.

Årets första bild på mor och dotter.

Familjen Borg gillar verkligen fyrverkerier!

Sekunderna innan den här bilden togs frågade jag om Leah var trött. "Inte alls", blev svaret. Leah är bra på mycket, men självinsikt är inte hennes stora sida.

 Just det, jag fyllde ju år också. Sug på den, ni som läser men som glömde mig - igen.