Jag var enormt intresserad av film som liten (alltså när jag var typ sju - åtta år och framåt) Jag var fast besluten att bli regissör och jag såg väldigt mycket film, gärna avancerad sådan som kanske inte var helt lämplig för en liten kille. Jag slukade allt från Akira Kurasawa och Stanley Kubrick till Indiana Jones och Bruce Lee. Jag kom aldrig så långt att jag faktiskt började göra film själv, och nu i efterhand inser jag att jag egentligen var mer intresserad av själva historieberättandet än själva filmskapandet som hantverk.
Hur som helst fick filmintresset inta en sekundär roll när jag började högstadiet och jag upptäckte musiken. Jag hade visserligen alltid varit en musikkonsument, men när jag började lyssna på 60- och 70-talsmusik hände något. Musiken fick en ny dimension utöver ljudet som kom ur högtalarna. Det var något med hela flower power-eran som jag fastnade för och jag läste och såg allt som gick att finna om Beatles, Stones och alla de andra.
I samma veva började jag spela gitarr och eftersom jag aldrig har varit bra på att sjunga, gav jag mig ganska tidigt på relativt avancerade låtar. Det lät inget vidare, så klart, men jag gav mig inte och till slut lossnade det. För att göra en lång historia väldigt kort följde nu ganska många år av att hitta min stil och "röst". Först spelade jag bara för mig själv på min akustiska gitarr, sedan upptäckte jag det fantastiska (och jobbiga) med att spela i ett band och slutligen förlorade jag mig själv i den elektroniska musiken som ledde till att jag återigen började göra musik på egen hand. Och så har det väl egentligen varit fram till vintern 2009.
Jag läser ju en del bloggar. Bland annat den här, Några Rader, som jag varmt rekommenderar. Jag brukar dock aldrig läsa kommentarerna (i alla fall inte på den bloggen) men efter att ha läst ett särskilt inlägg gjorde jag faktiskt det. Första kommentaren var av en kille vid namn Jonas Peterson och han hade en länk till sin fotosida. Jag kan nog säga att det var där och då det hände. Jag hamnade på en sida där Jonas Peterson visade bilder från ett bröllop han hade jobbat på. Han var relativt ny i branschen, och han hade precis lämnat ett välbetalt jobb i reklambranschen eftersom han upplevde att det sög själen ur honom. Än i dag kan jag inte riktigt förklara varför, men bilderna påverkade mig enormt och när jag sedan plöjde igenom hans otroligt välskrivna blogg (från 2005, så det tog lite tid) blev jag så inspirerad att jag började ta mitt eget fotointresse mer på allvar. Jag fick en fotokurs av alxnra i Fars Dagspresent och jag började lära mig Photoshop.
Nu har det gått över ett år sedan jag över huvud taget öppnade ett musikprogram (nästan, i alla fall) och jag känner att jag har kommit en bit på vägen mot att bli en fotograf, även om jag har långt kvar till de bilder jag har i mitt huvud. Jag vill inte tro att det beror på brist på utrustning, så jag kämpar på med min Nikon D40 ett tag till.
Jag inser nu att det finns en röd tråd här. Vare sig det har handlat om film, musik eller foto så har det alltid handlar om två saker: Kreativitet och kontroll. Framför allt kontroll. Det är svårt att förklara, men det är enklast att illustrera om man ser på mitt musikintresse. Jag älskade att spela in och finputsa produktionen, men att spela live var alltid frustrerande. Givetvis handlade det om att jag inte hade någon kontroll i live-situationen, inte minst med ett band. I studion kunde jag vara säker på att när jag väl hade satt en grej kunde jag alltid reproducera det oändligt många gånger genom att trycka på PLAY. Det är en smula patetiskt när man ser på det så här, men för mig handlar det om att ta kontrollen över åtminstone en liten, liten del av min kaotiska värld. Om allt annat flyter omkring på grund av andra människors nycker, väder och vind med mera kan jag i alla fall styra över just det här musikstycket eller just det här fotot. När jag är klar med något projekt finns det kvar i morgon - förutsatt att jag inte får en hårddiskkrasch :-) Det förklarar även varför jag är så förtjust i min dator. Där ligger allt där jag har lagt det. Det kan man inte säga om sakerna som dräller omkring överallt där hemma.
Samtidigt är jag långtifrån ett så kallat kontrollfreak. Jag har en stor respekt och fascination för slumpen, och jag har alltid välkomnat den i den kreativa processen. Det beror nog på att jag på sätt och styr även över slumpen, eftersom jag alltid väljer själv när den ska få en chans att spela in och jag kan ju alltid redigera allt i slutändan. Insikten om mitt kontrollbehov har lärt mig en hel del om mig själv och varför jag är som jag är. Det här inlägget skulle kunna bli dubbelt så långt om jag spinner vidare, men jag har ju ett jobb också.
Så djupt kan man vara en torsdag morgon.
Och så lite foton:
 |
| Max i tv:ns våld |
 |
| Emil på sparlåga. |
 |
| Vår älskade eldstad. |
 |
| Snart ska juleljusen ner :-( |
 |
| Idag frös jag som fan om öronen, trots att mössan satt på. Vad ska man göra då? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar