We made it

Då var julen 2010 över. Mellandagarna har susat förbi i en dimma av mat och apati. Barnen har knappt varit utomhus sedan vi hämtade dem på dagis dagen innan lillejul och de verkar inte längta ut till snön direkt. Vi får givetvis betala ett dyrt pris för vår lättja och huset har verkligen sett bättre dagar - rent städmässigt. Jag brukar säga då och då att vårt hus ser ut som ett horhus men nu vill jag passa på att be om ursäkt till alla horhus världen över. Ni har verkligen inte förtjänat att jämföras med vårt risiga hus, förlåt.

Hur var julen, då? Jodå, med sex barn och minst lika många vuxna var det liksom inte bäddat för julefrid och det fick vi inte heller. Det är bara att gilla läget, antar jag. I alla fall i ett par år till. Personligen skulle jag vilja skruva ner ambitionerna ett par steg vad gäller mat och istället fokusera på att umgås. Kanske nästa år?

Nu har siktet inställt på nyår som ska firas här hemma med två andra par. Det känns som om alla inblandade har en härligt relaxed inställning och även om det ännu en gång kommer att bli en del barn, tror jag att det kommer att bli super. Vårt största "problem" nu är att Leah har fått en ny dygnsrytm. Hon somnar gärna vid elva och vaknar vid nio. Inte idealiskt för dagis på måndag.

Nu leker killarna med sitt Lego och det är en ren fröjd att se dem samarbeta på sitt eget lilla språk. Hade det inte varit för en överhängande bajsdoft i rummet hade det varit helt perfekt.

Här kommer en bildbomb:

Klappjakt på klappar.

En frustrerad Max försöker öppna ett paket.

Nu så!

Kusin Bianca fick skidor. Klart man ska prova på parketten!

Emil är inne i en period av heaven or hell. Här har han ett sammanbrott av okänd anledning.

Leah fick ett par nya klänningar...

... som hon givetvis provade på Max.

Leah fick en rödluvanklänning av mormor.

Hon har i princip inte tagit av sig den sedan julafton.

Bianca fick en likadan. Känns som om vi fått tvillingtjejer.

Emil är otroligt förtjust i kusin Elliot.

Elliot, nio år.

Om sju år har vi alltså det här att se fram emot. Gånger två. Lycka till, Leah!

Noel tar det säkra före det osäkra.

Max är glad för det mesta nuförtiden.

Äntligen är tavlorna på plats. Har sällan varit så nöjd med något som jag lagt så mycket tid på.

Usel karaktär

Dagen innan julafton. Jag har mått småpyton hela dagen och lovade mig själv att gå och lägga mig i tid. Men så fort solen gått ner och barnen slocknat försvinner alla goda föresatser och jag kan bara inte ge mig. Jag visste egentligen redan när jag somnade med Leah att det var kört. En minitupplur vid niosnåret räcker långt för mig.

Nu ska jag släcka ner och kommer förhoppningsvis inte sitta här imorgon kväll. Då SKA jag lägga mig med min kära fru. Det ska hon få som julklapp.

Vad jag har gjort ikväll? Njae... Läst en massa fotobloggar och redigerat det här fotot:

En hektisk dag

Igår kan ha varit den mest hektiska dagen jag upplevt. Det var inte så att jag stressade, men jag for runt med en målmedvetenhet och ett flyt som jag sällan fått till. Dessutom höll jag igång detta rasande tempo i stort hela dagen, från lämning på dagis tills att jag slocknade i soffan före tolv (!)

Varför då, undrar ni? Jo, jag lyckades planera mitt liv så bra att jag mer eller mindre fick klämma in samtliga julklappsinköp plus matinköp på en dag. Detta i kombination med att köpa ved, gå på Bolaget, hämta extrasäng hos farmor, hämta kalibreringsverktyg hos god fotovän och städa huset - allt medan jag betade av en del telefonsamtal som legat på att-göra-listan alldeles för länge.

Tyvärr betalar jag priset nu ag har en smärre huvudvärk och känner att kroppen slåss mot någon form av illasinnad bakterie. Rösten har sjunkit tre oktaver och gubbasnoret i duschen på morgonen har en konsistens som påminner om cement. Dessutom ömmar min nacke lite, vilket jag i och för sig tror beror på att jag halkade rejält när jag skulle skutta graciöst över Regementsgatan igår. Jag var som Bambi på hal is och under ett par sekunder trodde jag att det var kört. Jag skulle bryta minst tre ben och sedan bli överkörd av hjorden av bilar som var på väg emot mig. Men jag lyckades liksom snubbla mig framåt, mot snövallen som separerar vägriktningarna. Jag fick svälja min stolthet och göra det bästa av situationen, dvs störta huvudstupa ner i snön och på vis undvika både bilar och benbrott. Jag skulle vilja höra hur snacket gick i bilarna som såg detta spektakel. De måste skratta fortfarande och kommer säkerligen att berätta detta som en rolig anekdot under många år som följer.

Men nu är vi alltså redo för julefrid. Så mycket frid det nu kan bli tal om med sex barn och åtta vuxna som ska samlas på vår nedervåning. Det känns dock hoppfullt eftersom tidigare erfarenheter har visat att kusinerna verkligen gillar varandra. Dessutom är killarna mer och mer självgående och de har till och med hittat lekar som de kan leka med Leah. Främst handlar det om att Leah klär ut dem i sina kläder. Så vi har ett regelrätt After Dark här allt som oftast.

Emilia och Maxilina.

Emil i sängen under våra legendariska "bingebus"!

En nyduschad fru.

Jag har för övrigt printat lite förstoringar på barnen som ska sitta på väggen. Det har varit en lång process där i princip varenda detalj har tagit veckor, för att inte säga månader, att reda ut. Välja ut foton, välja mellan färg eller svartvitt, välja storlek, välja ram, välja monteringsalternativ etc etc. Men nu har de anlänt och det var med hjärtat i halsgropen jag öppnade paketet. Jag blev riktigt skitnöjd, vilket på sätt och vis räddade julen för min del. Nu ska jag försöka få upp dem idag.

Så här ser de ut - omonterade givetvis.

Jag lämnar en med en bild på Leah som jag blev nöjd med. Hon gör sig bäst med en ledsen min, tyvärr.

God jul!

Tack, det räcker nu.

Idag fick vi åka kälke till bilen. Eftersom jag var ensam med alla tre barnen, varav minst en är hyperallergisk mot all form av kyla, var det enda lösningen. Jag insåg snabbt att det hade varit lättare att köra in bilen i trädgården, för att det tog inte lång stund innan jag kände svetten rinna på ryggen. Att bära Emil samtidigt som jag drog Max och Leah genom snön och över plogbilens vallar var bland det segaste jag gjort på länge.

Jag längtar till på torsdag då jullovet börjar. Ingen ska lämna husets fyra väggar på tio dagar! Bara att bunkra upp med Prozac och slå dövörat till när de hysteriska barnen klättrar på väggarna, höga på pepparkakor och frustrerad över leksaker som gått sönder efter fem minuter.

Skämt åsido, imorgon ska jag ut och handla inför den kommande högtiden. Mat, julklappar, ved med mera med mera. Jag ska bunkra upp som om vi skulle gå i ide. Inget skall fattas oss denna helg. Det ska bakas bröd, ätas lamm racks, drickas öl och vin och gud vet allt.

Konsumera mera!

En mycket skeptisk Leah.

Surdeg? Javisst!

Go jul!

Kul

Jag har ju inte gjort så mycket musik det här året. Typ ingen alls förutom att avrunda ett par låtar som var mer eller mindre klara redan. Därför är det extra kul när man läser sånt här, snart sex år efter sin release.

För övrigt?

Är på jobbet. Jobbar inte.

Snökaos

Man kan ju inte klaga på att det inte blir en vit jul, i alla fall. Våra innebarn är som bekant inte så glada i kylan, så vi har inte varit ute och tultat runt med kälken än. Men igår var det dags. Alxnra hittade en dubbelkälke på ICA Maxi och efter en fantastiskt gnällig morgon klädde vi på oss enligt konstens alla regler och begav oss ut på utflykt. Vi valde att promenera (läs: släpa barnen på kälken) till Mellanhedsparken där det finns en lite backe som Leah besökt med dagis. Om man jämför med förra årets utflykt till Limhamnsfältet gick det över förväntan - till en början. Emil blev ledsen efter cirka femton sekunder och grät sedan i gott och väl en timme innan vi kom hem igen. Vi var övertygade om att han var svårt sjuk, men nej. Det var bara inte hans grej att vara utomhus. Så han får väl gå i ide till i april. Max var inte heller överförtjust, men bet ihop (en egenskap våra barn generellt inte besitter) medan Leah var superglad och rullade runt som om snön vore sand.

På väg mot de stora backarna.

Säkert 0,5 km/h!

Som sagt, Leah är inte så rädd för snön längre.

Snögubbe

En vante - no more, no less

Tänkte anmäla Emil till utedagis på måndag!

Gren

Om jag fick välja...

... mellan att få veta meningen med livet och få veta varför barn väljer att gå upp på morgonen när de uppenbarligen inte är utvilade, då hade jag valt det senare.

Käre Emil...

Det här kanske du läser om flera år. Jag hoppas att du har glömt incidenten jag ska skriva om vid det laget. Du är nu 2,5 år gammal och du är för det mesta en lugn soffpotatis som gillar att gosa med vem som än ger dig en chans att gosa. Gärna framför tv:n som du är smått besatt av.

Men så har du en annan sida. En mer destruktiv sida. Oftast tar den sig uttryck i att du kastar saker, hårda som mjuka. Det är nog mest för att du gillar att kasta och jag tror inte att du har något ont uppsåt. Jag ser på dig när jag säger till dig att du vet att du inte får, men det är inte lätt att vara lydig när man är 2,5 år gammal. Det är okej. Jag bjuder på det. Liksom jag bjuder på att du är knepig med maten och gnäller så fort din lilla näsa kommer utanför dörren i vinterkylan.

Men...

Det är inte okej att pilla bort tangenterna på pappas laptop när han lämnat den obevakad i ett par minuter. Jag borde ha insett att du inte fattade hur dumt det var när du stolt kom med tangenterna i handen, men i stundens hetta hade jag bara en sak i huvudet. Att min garanti gick ut för cirka en månad sedan!

I kombination med att morgonen varit allmänt stökig och att jag kände mig stressad blev reaktionen smått explosiv. Jag hade istället önskat att jag kunde förklara för dig hur tråkigt det är att laga saker som du gör sönder. I synnerhet när det inte var en olyckshändelse. Det måste ju ha krävts en del målmedvetenhet för att få loss de där tangenterna. Trodde du verkligen att det var okej? Kanske det.... Du verkar ju tro att det är okej att rulla med leksaksbilar på TV:n.

Men nu glömmer vi det här, Emil. Jag är ledsen att jag röt åt dig så att håret fladdrade och jag tror nog att du innerst inne är ledsen för att du förstörde pappas dator. Om man försöker se det från den ljusa sidan var det i och för sig tangenten Z och Windowstangenten som du pillade loss, och de är kanske inte de tangenterna jag använder oftast. Ett nytt tangentbord är på väg och kostar 700:- (plus mecket att få det på plats) så jag drar det från julklappskontot. Ok?

Beskärning

Än en gång spelade slumpen mig ett spratt och Photoshop valde att beskära ett gäng bilder lite fel.
Eller rätt, hur man nu ser på saken.

Mer syskonkärlek

Det kändes som om Max inte riktigt fick plats i mitt förra inlägg om syskonkärleken.

Som sagt, Max och Leah har funnit varandra på sistone.

Tidig insikt

"Jag vill inte ha tvillingar när jag blir stor. Det är så jobbigt."

Syskonkärlek

Ju äldre barnen blir, ju mer börjar vi ana hur mycket behållning de faktiskt har av varandra. Särskilt killarna leker fint ihop, vilket ju inte är så konstigt då de är på samma nivå - på gott och ont. Leah får anpassa sig till deras nivå, och när hon väl gör det är det himlen på jorden för killarna. När hon vill göra något som är för avancerat för dem hänger smockan ofta i luften. Hon har alltid lekt bättre med Emil, men nu har även hon och Max funnit varandra. Max är så enormt snäll och står ut med alla hennes idéer. Jag tänker på björnen Baloo när jag ser Max.

Idag är jag hemma med Emil som har ögoninfektion. Den är inte livshotande direkt, men han mår bra av en vilodag och det är intressant att se hur han hanterar en dag utan syskon. Truten går i ett och man anar att han är en smula hämmad av sina pratkvarnar till syskon. Jag har en förhoppning om att kunna shoppa lite julklappar med honom idag, så nu ska vi snart bege oss ut på la stada.

Nya leken är att alla ska gosa ihop. Inte oss emot.

Två morgontrötta barn

Emil är en mästare på att gosa.

Som sagt, mycket gosig kille. Och tjej.

Emil väntar på sina pepparkakor!

Det är aldrig så lätt

Jag tror att många så gärna vill se saker svart eller vitt när saker och ting egentligen är svarta och vita.

Terrordåd i Europa 2006-2009 enligt Europol:

Totalt antal: 1770

Islamic: 6 (0.34%)

Right Wing Ethno-Nationalist and Separatist: 1596 (90.17%)

Left Wing: 106 (5.99%)

Other/Not Specified: 62 (3.50%) 

(tack till Trettioplus)

Sankta Lucia

Så var det dags för Lucia. Förr i tiden innebar detta en nedgrävd påse med utköpt sprit i buskarna följt av en legendarisk bläcka på en kall skolgård. Äh, vem försöker jag lura. Jag har faktiskt aldrig kört den där obligatoriska Luciafyllan. Inte för att jag var guds bästa barn direkt, men just Lucia och Valborg föll aldrig mig i smaken direkt.

Numera innebär Lucia en annan typ av utmaning: Lussevakan på dagis. Det är egentligen först nu som det har börjat att bli allvar av det - i synnerhet för Leahs del. I flera veckor har hon sjungit otaliga Lucia - och julsånger hemma, och man märker hur de mobiliserar för något stort där borta på dagis. Lucialinne har köpts in med tillhörande Luciakrona. Alla tjejer på dagis var Lucia, tack och lov, så konkurrensen uteblev. Idag var det således dagen L och dagis hade meddelat att man skulle infinna sig kl 07.30. Alltså ungefär när vi brukar dricka kaffe och barnen ligger i soffan och kollar på tv. Vi fick ladda hela helgen för att kunna få ihop hela familjen vid denna okristliga tidpunkt, men det gick faktiskt vägen. Utan gnäll, dessutom.

Killarna fick följa med och se på, klädda som pepparkaksgubbe (Max) och röd tomtenisse (Emil). Leahs avdelning hade faktiskt överträffat sig själva, och fått samtliga barn att stå på rad och sjunga för de förväntansfulla föräldrarna som tog mer foton än på en presskonferens för Zlatan. Hela spektaklet väckte minnen från ens egna lussevakor och det var en skön mix av nostalgi och stolthet som stannade kvar resten av dagen.

En Lucia som inte var så sugen på att stå modell.

Jag får kanske inga pluspoäng för kompositionen för den här bilden, men man ser henne, va?

Leahs kompis, Emma (mitt i bilden) visar tydligt vad hon tyckte om de andras sångtalang.

 I eftermiddag ska killarna ha sin lussevaka, så dagen kommer inte att gå till historien som en av de mer produktiva i mitt liv. Får väl ta igen det i kväll.

Porträtt

Förra helgen bröllopsfotografering gav blodad tand. Nu försöker jag få ihop en session hemma med familjen. Det hade varit lättare att sortera sandkornen på Ribban i storleksordning.

Här är ett litet foto iaf - utan ljussättning - som jag tog som test.

Arachnophobia

Jag har alltid haft en förkärlek för att dammsuga, men på sistone har vårt hus aldrig varit mer fritt från dammtussar. Bakgrunden är enkel. För en tid sedan hörde vi panikskrik från Leahs rum, några timmar efter läggning. Det händer då och då att Leah vaknar och har drömt något, men den här gången var det något utöver det vanliga. Skriken var högre och ihärdigare, liksom. Total panik. Under de tre sekunder det tog mig och alxnra att sprinta uppför trappan hann jag bli övertygad om att det bara kunde vara en sak: En man hade tagit sig in i hennes rum via balkongen. Allt annat var otänkbart. Sanningen skulle visa vara något betydligt mer ofarligt. En spindel hade krupit förbi på Leahs vägg intill hennes säng (gudarna vet hur hon kunde se den när hon sov. Kröp den över hennes ansikte?) Det ska erkännas att spindeln var en rejäl baddare och jag var mycket tacksam att jag stod för matlagningen denna kväll, då det gav mig en ypperlig ursäkt att skynda ner igen för att passa spisen medan alxnra fick äran att oskadliggöra den onda spindeln.

Den natten, och många nätter därefter, tvingades vi söka igenom minsta vrå i Leahs rum med en dammsugare innan hon kunde krypa ner i sängen. Över huvud taget betedde Leah sig en smula schizofrent så fort hon kom in i huset. Hon flackade med blicken mot hörnen i taket och varenda misstänkt dammtuss var tvungen att städas undan omedelbart. Med tiden utvecklade hon en knivskarp talang för att få syn på även den minsta lilla långben. Inget kryp gick säkert i vårt hem, som vid närmare undersökning visade sig husera en hel del småkryp som nu fick möta Leahs skoningslösa vrede. Alla skulle bort, stora som små.

En spindel på väg mot sin död.

Vi har försökt få henne att se spindlarna som gulliga, ofarliga, ointressanta, snälla... You name it. Det är först på sistone som det har lagt sig en smula, men jag ser fortfarande hur Leah, nästan reflexmässigt, skannar av rummet hon går in i. Hon kan göra det utan att avbryta det hon gör eller säger, så det har liksom blivit en del av hennes normala rörelsemönster. Ett slags tic. Nu smider jag planer på att hitta på en story om att spindlarna kommer eftersom de gillar att leka med hennes kläder som alltid ligger på golvet. Man måste ju kunna utnyttja situationen. Eller?

Julefrid

Nu är det grym julstämning i Casa Borg. För första året på ett bra tag ska vi fira jul hemma i Malmö och då måste man ju ha en gran. Så vi bestämde att vi skulle införskaffa denna redan idag för att slippa skitgranarna den 20:e som vi brukar köpa. Vi peppade barnen rejält så att de mer eller mindre hjulade ut ur dagis och in i bilen. Tyvärr varade entusiasmen i ungefär nittio sekunder. Sedan ville Leah gå in (hon frös trots sin overall), Emil ville bli buren och Max var allmänt ängslig och rädd för granarna och inte minst granförsäljaren. Vi fick således stressköpa vår gran, men hade riktig tur och fick hem en riktig Kalle Anka-gran.

Att pynta granen var däremot en betydligt intressantare uppgift och vi lyckades klä hela granen utan ett enda sammanbrott eller krossad kula. Det kan bero på att vi hade dopat barnen med enorma mängder spagetti o kättförssås innan.

"Ska den stå här inne?!"

Emil var nog den som tog det hela på störst allvar.

Inte lätt när man är en tvärhand hög.

Ser ni blicken? Total fokus.

Leah ägnade mest tid åt sin privata minigran.

Jag vill ha gran året runt.

 På sätt och vis kan jag inte komma ifrån att det måste kännas förnedrande för en stolt och fin gran att huggas ner och ställas inomhus med en massa skit hängande från grenarna.