Modell sökes

Jag vill ju gärna fördjupa mig inom porträttfotografering, men det är inte så lätt utan modeller. Jag har iofs tre barn som kan ställa upp, men de är inte särskilt tålmodiga eller lätta att boka tid med. Min kära hustru är kanske världens mest ovilliga modell. I snitt får man tre sekunder på sig. Å andra sidan ger det bra övning. Man får snabbt hitta rätt ljus, rätt vinkel, rätt inställningar och se till att det inte är alltför mycket skit i bakgrunden eller i ansiktet. När allt faller på plats kan det bli magiskt, men det går sällan beställa. Det blir när det blir.

Som här t ex:

En nyklippt Max!

Det största problemet är nog Leahs leende. Jag älskar henne av hela mitt hjärta, men det är något med hennes leende som bara inte blir bra på bild. Hon blir alltid som bäst när hon är nollställd i ansiktet eller t om lite ledsen. Det värsta är när hon försöker smila upp sig...

För musen över fotot för att se en mindre naturlig min :-) Håll alltså musen kvar över bilden.

Nu ska jag duscha och gå ut i det fina vädret med Max. Han älskar att räfsa löv. Något måste ha blivit fel på BB...

Wicked games

Då har dagen kommit då våra barn har upptäckt att man kan göra mer med datorn än bara kolla Youtube och skriva i Word. Man kan ju spela spel :-( Vi får tacka dagis för att ha introducerat SVT:s barnsida där det finns en massa spel anpassade för barn i Leahs ålder. Tack, tack. Verkligen. På mindre än en vecka har hon lärt sig behärska musplattan, dubbelklick, click-n-drag och hur man hanterar piltangenterna. I går kväll lyckades hon starta spelet själv trots att mammas dator (min dator är givetvis off limits) hade Outlook uppe. Jag fattar fortfarande inte hur hon gjorde.

Jag har aldrig spelat. När jag var liten var det Vic-64 som gällde och redan då satt jag hellre bredvid och kollade på när folk spelade. Jag har försökt förstå vad det är som gör att jag är så genuint ointresserad, men jag har inte helt knäckt den gåtan. Jag misstänker att det beror på en viss självinsikt. Hade jag börjat spela hade jag aldrig slutat. Jag vill ju gärna avsluta det jag håller på med, och med spel finns det som bekant inget slut. Man blir liksom aldrig klar. Det finns alltid en bana till, en nivå till etc etc . Jag fick låna ett Super Mario Bros en gång på 90-talet och jag tappade bort mig helt. Jag spelade till fem på morgonen, om och om igen tills jag nått slutet på banan och sedan började jag om igen. Jag vill minnas att jag varvade den där banan tre-fyra gånger om. Till slut fick jag lämna igen manicken till dess ägare, med knapparna fläckiga av mina svettiga tumavtryck.

Med två killar i huset har jag förberett mig mentalt på att det kommer att bli en del spelande innan flyttlasset går, men jag hade nog inte räknat med att Leah skulle bli så hooked. Och så tidigt. Jag har ju med fasa sett kusinerna svåra spelberoende och även om jag ibland har varit tacksam för det lugn som infinner sig när de spelar är jag ofta en smula förskräckt över hur onåbara de är när de sitter där med tom blick och trycker, trycker, trycker.

Jag har flera vänner i min egen ålder som också spelar. En del t o m jobbar med det. Det är en stängd värld för mig. Något vi aldrig pratar om, och det är ingen som tar upp det med mig längre eftersom de vet att jag är så ointresserad. Jag känner mig som en gubbe men jag kan bara inte se tjusningen i det. Det är ett tidsfördriv i ordets rätta bemärkelse och att fördriva tid är nog det sista jag vill. Det är ont om tid som det är.

Killarna är också intresserade men hopplöst odugliga, tack och lov. Jag ska sticka ett instrument i händerna på dem så fort de kan hantera ett sådant utan att kasta det i marken.

Det blir fint ljus från datorskärmen, i alla fall.

"Stirret" och en skrämmande rutinerad "mushand".

Emil är som jag. Han gillar att se på. Det där lät kinky :-)

 Ja, jag är inne i en svartvit period. Det är det enda man kan göra när ljuset är så erbarmligt.

Back to life...

Jag är ute ur buren!

Som jag har saknat mitt kontor och mina tradiga översättningar. Det är så lugnt och stilla...

Trist att man har fått låten "Back to Life" på hjärnan bara.



En annan grej som lägger lock på den berusande frihetskänslan är att det bubblar lite i magen. Känns sådär att äta när man hela tiden måste ta i beaktning att det kan komma upp igen inom kort.

Håller mina spritindränkta tummar för att det inte ska ske.

En helt orelaterad bild, men man kan ju inte ha ett inlägg utan foton!

When it rains, it pours

Igår fick jag uppleva hur det måste vara att vara med i Big Brother.  Jag tillbringade ett helt dygn i vårt vardagsrum med tre barn - som i och för sig var hyfsat välartade, men ändå... Roligare kan man ha.
   Alexandra sov till klockan två och innan dess hade vi hunnit äta frukost, leka med i princip alla leksaker, se alla filmer, åka till vårdcentral med Emil (mormor passade Max o Leah) samt laga pannkakor (som ingen åt). Sedan återstod bara sex timmar till läggning :-( Tack och lov var Leah på sitt bästa och gladaste humör och vi fick även killarna att sova middag (Max sov mellan två och halv fem!) vilket gjorde tillvaron lite drägligare. Till och med Leah somnade, vilket alltid ska tolkas som en varningssignal. Så även den här gången... Det var väl lite väl optimistiskt att tro att övriga familjen skulle klara sig undan vinterkräksjukan med tanke på kräkfesten som försiggick häromnatten. Efter en kort tupplur vaknade Leah till av att det var dags för "nummer två". Det visade sig vara "nummer tre" som hon menade och vi fick en liten kaskadkräkning på toalettgolvet. Sedan däckade hon - och mamma - i soffan klockan sex (!) för att sedan kräka lite till innan de pallrade sig upp i sängen och jag fick styra skutan med killarna några timmarna innan de skulle lägga sig. Trots Max enorma tupplur somnade de utan protester och jag kunde påbörja min arbetsdag.

Sjuk, sjukare, sjukast....

Inte så ösigt hemma hos oss i går.

Nu väntar jag med spänning på min tur.

VKS

I går var Alxnra var hemma med Emil som fortfarande har feber och är ganska slö. På kvällen började hon känna sig kymig och när barnen lagt sig blev det snabbt värre. Illamåendet tilltog och vi insåg ganska snabbt att det var vinterkräksjukan som hade kommit på besök. Både farmor, kusin Bodil och Boella samt mamma Annika hade alla fått se sig tvungna att tillbedja porslinsguden under helgen, så någon form av bakterieutbyte hade uppenbarligen skett under helgen. Jag trodde att en natts sömn skulle reda ut det hela, men strax innan kl 01 ropade alxnra på mig från övervåningen. Det gick inte att ta miste på paniken i rösten och när jag sedan fann henne hyperventilerande på badrumsgolvet fick även jag smått panik. Händerna var förvridna i ett krampaktigt läge och hon sa att hon hade tappat känseln i fingrarna. Jag ringde mormor Janina som hoppade in i bilen efter ett samtal på tolv sekunder. Innan hon hann komma över hade krampandet avtagit och känseln återkommit, tack och lov.

Men faran var inte över. Alxnra hade riktigt ont och kunde i princip inte gå. Efter att ha sett henne föda tre barn med diverse efterkomplikationer vet jag att hennes smärttröskel är hyfsat hög, så när hon bad om en ambulans var det inte läge att tjafsa. Mormor försökte förklara läget för växeln på 112, men de verkade inte jätteimponerade. Efter ett tag skickade de dock en ambulans som tog minst en kvart på sig. Man får väl anta att det berodde på att de visste att det inte var livshotande, annars är det jag som tar taxi nästa gång det är något mer akut. Jag minns när killarna föddes och vi ringde efter en ambulans (nej, det är inte något vi gör för jämnan!) Då hade alxnra otroligt ont och vi var oroliga för både hennes och tvillingarnas hälsa, men vi fick ändå rådet att ta bilen själva eftersom det "... skulle gå snabbare".

Ambulanspersonalen kom in, undersökte alxnra och kom fram till att det med största sannolikhet var vinterkräksjukan och att krampandet berodde på alxnras hyperventilation. Det var inte nödvändigt att åka till sjukhuset, utan vi bäddade ner alxnra i soffan och jag fick gå och lägga mig med Leah som givetvis hade vaknat och ville sova i vår säng.

Jag somnade givetvis inom tre sekunder, trots att klockan inte ens var två, och jag vaknade några timmar senare av att Max i vanlig ordning ropade på mig. Yrvaken och rädd att de övriga barnen skulle vakna tog jag snabbt upp honom trots att klockan bara var 06.45. I vanliga fall är allt innan kl 07 förbjudet. Jag tassade ner till alxnra och mormor (som sovit över) men fick då veta att klockan var 05.45. Jag hade sett fel i mitt yrvakna tillstånd! Det var bara att tassa upp igen med en mycket förvirrad Max, vars förvirring inte blev mindre av att vi la oss i Leahs tomma säng och skulle försöka somna om. Det gick givetvis inte, och efter en trekvart fick jag gå upp igen med honom.

Nu är Leah också vaken, otrolig nog med tanke på hennes vakenpass mitt i natten, och vi sitter här i soffan och försöker vara tysta för både Emils och mammas skull. Snart är det dags att ringa för att boka in en läkartid åt Emil. I vanlig ordning är jag oberörd av all denna smitta och det verkar som om mitt super-immunförsvar även gått i arv till Leah som även hon verkar ha klarat sig. Det lutar således åt en hemmadag med samtliga barn även om både Leah och Max verkar må bra. Jag har fått för mig att man smittar även om man själv inte har symptom, men det kanske är fel. Vi får ha familjeråd när alxnra vaknar.

Emil förförra helgen. Pigg o kry.

Emil på galej hos Anni o Nicklas.

Emils fossingar!

Emil älskar film.

Det gör även Max. Här med Nova.

Max + Glassbåt = Sant

När någon lämnar sin klubba är Max snabb på att ta den.

Kanske dags för lite GI-metod?

Max i profil är aldrig fel.

Leah hjälper mig att testa min hemmagjorda ljusrigg.