VKS

I går var Alxnra var hemma med Emil som fortfarande har feber och är ganska slö. På kvällen började hon känna sig kymig och när barnen lagt sig blev det snabbt värre. Illamåendet tilltog och vi insåg ganska snabbt att det var vinterkräksjukan som hade kommit på besök. Både farmor, kusin Bodil och Boella samt mamma Annika hade alla fått se sig tvungna att tillbedja porslinsguden under helgen, så någon form av bakterieutbyte hade uppenbarligen skett under helgen. Jag trodde att en natts sömn skulle reda ut det hela, men strax innan kl 01 ropade alxnra på mig från övervåningen. Det gick inte att ta miste på paniken i rösten och när jag sedan fann henne hyperventilerande på badrumsgolvet fick även jag smått panik. Händerna var förvridna i ett krampaktigt läge och hon sa att hon hade tappat känseln i fingrarna. Jag ringde mormor Janina som hoppade in i bilen efter ett samtal på tolv sekunder. Innan hon hann komma över hade krampandet avtagit och känseln återkommit, tack och lov.

Men faran var inte över. Alxnra hade riktigt ont och kunde i princip inte gå. Efter att ha sett henne föda tre barn med diverse efterkomplikationer vet jag att hennes smärttröskel är hyfsat hög, så när hon bad om en ambulans var det inte läge att tjafsa. Mormor försökte förklara läget för växeln på 112, men de verkade inte jätteimponerade. Efter ett tag skickade de dock en ambulans som tog minst en kvart på sig. Man får väl anta att det berodde på att de visste att det inte var livshotande, annars är det jag som tar taxi nästa gång det är något mer akut. Jag minns när killarna föddes och vi ringde efter en ambulans (nej, det är inte något vi gör för jämnan!) Då hade alxnra otroligt ont och vi var oroliga för både hennes och tvillingarnas hälsa, men vi fick ändå rådet att ta bilen själva eftersom det "... skulle gå snabbare".

Ambulanspersonalen kom in, undersökte alxnra och kom fram till att det med största sannolikhet var vinterkräksjukan och att krampandet berodde på alxnras hyperventilation. Det var inte nödvändigt att åka till sjukhuset, utan vi bäddade ner alxnra i soffan och jag fick gå och lägga mig med Leah som givetvis hade vaknat och ville sova i vår säng.

Jag somnade givetvis inom tre sekunder, trots att klockan inte ens var två, och jag vaknade några timmar senare av att Max i vanlig ordning ropade på mig. Yrvaken och rädd att de övriga barnen skulle vakna tog jag snabbt upp honom trots att klockan bara var 06.45. I vanliga fall är allt innan kl 07 förbjudet. Jag tassade ner till alxnra och mormor (som sovit över) men fick då veta att klockan var 05.45. Jag hade sett fel i mitt yrvakna tillstånd! Det var bara att tassa upp igen med en mycket förvirrad Max, vars förvirring inte blev mindre av att vi la oss i Leahs tomma säng och skulle försöka somna om. Det gick givetvis inte, och efter en trekvart fick jag gå upp igen med honom.

Nu är Leah också vaken, otrolig nog med tanke på hennes vakenpass mitt i natten, och vi sitter här i soffan och försöker vara tysta för både Emils och mammas skull. Snart är det dags att ringa för att boka in en läkartid åt Emil. I vanlig ordning är jag oberörd av all denna smitta och det verkar som om mitt super-immunförsvar även gått i arv till Leah som även hon verkar ha klarat sig. Det lutar således åt en hemmadag med samtliga barn även om både Leah och Max verkar må bra. Jag har fått för mig att man smittar även om man själv inte har symptom, men det kanske är fel. Vi får ha familjeråd när alxnra vaknar.

Emil förförra helgen. Pigg o kry.

Emil på galej hos Anni o Nicklas.

Emils fossingar!

Emil älskar film.

Det gör även Max. Här med Nova.

Max + Glassbåt = Sant

När någon lämnar sin klubba är Max snabb på att ta den.

Kanske dags för lite GI-metod?

Max i profil är aldrig fel.

Leah hjälper mig att testa min hemmagjorda ljusrigg.