VKS

I går var Alxnra var hemma med Emil som fortfarande har feber och är ganska slö. På kvällen började hon känna sig kymig och när barnen lagt sig blev det snabbt värre. Illamåendet tilltog och vi insåg ganska snabbt att det var vinterkräksjukan som hade kommit på besök. Både farmor, kusin Bodil och Boella samt mamma Annika hade alla fått se sig tvungna att tillbedja porslinsguden under helgen, så någon form av bakterieutbyte hade uppenbarligen skett under helgen. Jag trodde att en natts sömn skulle reda ut det hela, men strax innan kl 01 ropade alxnra på mig från övervåningen. Det gick inte att ta miste på paniken i rösten och när jag sedan fann henne hyperventilerande på badrumsgolvet fick även jag smått panik. Händerna var förvridna i ett krampaktigt läge och hon sa att hon hade tappat känseln i fingrarna. Jag ringde mormor Janina som hoppade in i bilen efter ett samtal på tolv sekunder. Innan hon hann komma över hade krampandet avtagit och känseln återkommit, tack och lov.

Men faran var inte över. Alxnra hade riktigt ont och kunde i princip inte gå. Efter att ha sett henne föda tre barn med diverse efterkomplikationer vet jag att hennes smärttröskel är hyfsat hög, så när hon bad om en ambulans var det inte läge att tjafsa. Mormor försökte förklara läget för växeln på 112, men de verkade inte jätteimponerade. Efter ett tag skickade de dock en ambulans som tog minst en kvart på sig. Man får väl anta att det berodde på att de visste att det inte var livshotande, annars är det jag som tar taxi nästa gång det är något mer akut. Jag minns när killarna föddes och vi ringde efter en ambulans (nej, det är inte något vi gör för jämnan!) Då hade alxnra otroligt ont och vi var oroliga för både hennes och tvillingarnas hälsa, men vi fick ändå rådet att ta bilen själva eftersom det "... skulle gå snabbare".

Ambulanspersonalen kom in, undersökte alxnra och kom fram till att det med största sannolikhet var vinterkräksjukan och att krampandet berodde på alxnras hyperventilation. Det var inte nödvändigt att åka till sjukhuset, utan vi bäddade ner alxnra i soffan och jag fick gå och lägga mig med Leah som givetvis hade vaknat och ville sova i vår säng.

Jag somnade givetvis inom tre sekunder, trots att klockan inte ens var två, och jag vaknade några timmar senare av att Max i vanlig ordning ropade på mig. Yrvaken och rädd att de övriga barnen skulle vakna tog jag snabbt upp honom trots att klockan bara var 06.45. I vanliga fall är allt innan kl 07 förbjudet. Jag tassade ner till alxnra och mormor (som sovit över) men fick då veta att klockan var 05.45. Jag hade sett fel i mitt yrvakna tillstånd! Det var bara att tassa upp igen med en mycket förvirrad Max, vars förvirring inte blev mindre av att vi la oss i Leahs tomma säng och skulle försöka somna om. Det gick givetvis inte, och efter en trekvart fick jag gå upp igen med honom.

Nu är Leah också vaken, otrolig nog med tanke på hennes vakenpass mitt i natten, och vi sitter här i soffan och försöker vara tysta för både Emils och mammas skull. Snart är det dags att ringa för att boka in en läkartid åt Emil. I vanlig ordning är jag oberörd av all denna smitta och det verkar som om mitt super-immunförsvar även gått i arv till Leah som även hon verkar ha klarat sig. Det lutar således åt en hemmadag med samtliga barn även om både Leah och Max verkar må bra. Jag har fått för mig att man smittar även om man själv inte har symptom, men det kanske är fel. Vi får ha familjeråd när alxnra vaknar.

Emil förförra helgen. Pigg o kry.

Emil på galej hos Anni o Nicklas.

Emils fossingar!

Emil älskar film.

Det gör även Max. Här med Nova.

Max + Glassbåt = Sant

När någon lämnar sin klubba är Max snabb på att ta den.

Kanske dags för lite GI-metod?

Max i profil är aldrig fel.

Leah hjälper mig att testa min hemmagjorda ljusrigg.

Namnnlöst inlägg

Den här helgen lär inte gå till historien som den mest händelserika i mitt liv. Igår, efter dagis, åkte jag till bibblan med kidsen för att döda lite tid innan middag hemma hos farmor med brorsan och hans familj som är nere över helgen. Så långt, allt väl. Emil var glad som en speleman och sprang runt som om han hade myror i baken inne på bibblan. 

   När vi sedan kom hem till farmor däckade Emil i mammas famn och stannade i princip där hela vistelsen. Först trodde vi bara att ha var blyg, men ganska snart insåg vi att han var varm som en kakelugn och sannolikt hade feber. Mycket riktigt så hade han 38,7 och däckade inom tre sekunder efter att vi kommit hem.

Så idag blev det ingen barngympa och vi har bara varit hemma hela dagen. Alxnra och Leah var iväg på stan med moster Patricia och mormor, men jag har knappt varit ute. Om man inte räknar min joggingrunda som jag äntligen kommit igång med igen, förstås. Idag förlängde jag t om rundan för första gången sedan jag började jogga för snart ett år sen. Jag sprang 4, 5 kilometer - en ökning med 0,5 kilometer! Det känns en smula korkat att seda cykla raka vägen för att köpa croissanter eller bullar till en härlig helgfrukost.

Men, som sagt.... Dagen har varit seg och till råga på allt kräkte Max ner soffan vid två tillfällen. Det luktar VAB på måndag, men vi får se hur morgondagen artar sig.

Mer filmtips

Filmfrossan fortsätter i Casa Borg. Jag har nu sett mer eller mindre allt som måste ses inför Oscarsgalan i  slutet av månaden. Återstår bara att se om jag pallar se själva galan. Det är dock inte bara Oscarsnominerade filmer jag slukar, utan mer eller mindre allt som jag stöter på. Än en gång har slumpen dukt upp, ungefär som i det här inlägget. I mitt förra filminlägg skrev jag om en film som hette "Greenberg". Jag hade aldrig hört talas om den och det var kanske inte filmhistoriens största stund. Ikväll, några veckor senare, fick jag ett tips av svärmor om en film som heter "Margot at the wedding" med Nicole Kidman. Jag hade helt missat den när den kom 2007, och nu när jag kollade upp den insåg jag att den var regisserad av samma kille som... Just det. "Greenberg".

• The Fighter - Jag visste inte att det var en sann historia förrän efteråt jag hade sett filmen. Det kanske hade gjort mig mer förtjust. Nu kändes den lite blaha-blaha. Man kunde se hur Christian Bale hade siktet inställt på en Oscar och Mark Wahlberg har väl inte gjort något av värde sedan sin debut Boogie Nights?
• Apan - Den här är ganska gammal men jag har inte sett den förrän nu. Det är ganska underligt med tanke på att hans förra film, Farväl Falkenberg, är en av de bästa (svenska) filmer jag sett. Den här rullen var betydligt hårdare och mörkare, och om inte lika bra så åtminstone lika unik. Den satt i länge.
• Dear Zachary - En dokumentär som fick en att tappa andan. Inget upptåtjack och ganska stirrig, men sevärd och "stark", i brist på bättre ord.
• Let Me In - USA-versionen av "Låt Den Rätte Komma In" funkade faktiskt. Jag gillade originalversionen, men var inte lika religiöst besatt som en del andra. Således var det inte lika heligt för mig att Hollywood satte tänderna i den.
• Casino Jack - Jag har tröttnat lite på Kevin Spacey och den här rullen gjorde inte saken bättre. Även den här är baserad på en sann historia, men jag kommer inte ifrån att den kändes helt ointressant. Kanske man ska ha bättre koll på amerikansk politik för att uppskatta den.
• True Grit - Jag har känt det ett bra tag nu och den här filmen cementerade min åsikt att bröderna Cohen är Hollywoods mest överskattade fenomen. De har inget att säga, men gör ideligen filmer som utger sig för att ha något viktigt budskap. Det stör mig. Den här filmen är den första på mycket, mycket länge som jag faktiskt inte sett klart.
• Ils - Fransk/Rumänsk (!) thriller/skräckis som utlovade hårresande horror. Jag blev inte rädd.
• Anvil - En dokumentär om ett rockband från 80-talet som var på väg att breaka tillsammans med Metallica och de andra, men som föll i glömska och har harvat i rockvärldens B-liga ända sedan dess. Nu är de i övre medelåldern, men vägrar att ge upp. Skön film.
• The Town - Ben Afflecks andra rulle var lika bra som hans första. Bankrån, romans och pang-pang. Inget som stannar kvar, men helt klart en gedigen film. Kanske hade den varit lite bättre utan träige Affleck i huvudrollen...
• Winter's Bone - Ganska hypad rulle som lämnade mig ganska oberörd. Har svårt för när det blir sådär grått och skitigt som det kan bli ibland. Inget jag kunde relatera till, vilket är en stor grej för mig när jag ser film numera.
• Boy A - En liten anonym film som faktiskt stannat kvar längre än jag trodde när jag såg den. Baserad lite löst på verkliga händelser. En kille som suttit inne för ett mord han begick som tolvåring kommer ut, med skyddad identitet, och försöker komma tillbaka in i vardagen. Till slut hinner hans förflutna ifatt honom. Huvudrollen spelas av killen i Social Network (inte Zuckerberg, utan den andre) och han är faktiskt en riktigt grym skådis.
• Shelter - Töntig thriller med Julianne Moore. Ett klassiskt fall av att trailern var mer spännande än själva filmen.
• Never Le Me Go - Den här kunde ha varit något, men det var så uppenbart att den vas baserad på en bok och man lyckades inte få in där känslan av förfluten tid som är så viktig när man ser en film där karaktärerna växer upp från barn till vuxna.
• Animal Kingdom - Den här fi,lmen sjabblade jag bort lite, vilket retar mig. Jag borde ha sett den ordentligt, utan att sitta med laptopen och jobba parallellt. Borde ge Oscar för bästa kvinnliga biroll.a

Nu återstår The King's Speech, Blue Valentine och The Kid's Are Alright plus en del annat. Inte minst American Idol och Californication (säsong fyra) som har hittat formen igen efter en svacka i säsong tre.
Nu ska man väl sova.

Veckan fortsätter i samma sega stil som den började.  Svårt att sätta fingret på, men inget rullar liksom som det ska. Nåväl, det vänder väl snart.

Tills dess fick jag lite av en fnitterattack när jag såg den här:


see more funny videos

Spooky

Ibland händer märkliga saker. Sammanträffanden och slump som känns helt osannolika. Här kommer ett exempel:

Jag brukar läsa skivrecensionerna i Sydsvenskan, men det händer i princip aldrig att jag beslutar mig för att kolla upp artisten ifråga utifrån recensionen. I förra veckan hände det dock att recensenten lyckades få mig så pass intresserad att jag bestämde mig för att kolla artisten vid namn Sam Beam. Jag förlitade mig i vanlig ordning på mitt minne, och således glömde jag bort hela grejen inom typ trettio sekunder.

Nu i veckan satt jag slökollade på American Idol medan jag höll på med något annat (läs: foton) I samband med en av snyfthistorierna i programmet spelade de en låt som jag fastnade för. Jag snappade upp en del av orden i texten och efter lite hjälp av min vän Google fick jag fram att det var den här låten:



Nu, ytterligare några dagar senare, bestämde jag mig för att kolla vad den här snubben har gjort för skivor och då fick jag veta att bakom artistnamnet Iron & Wine döljer sig en kille vid namn Sam Beam.

Skumt, va?