Mer filmtips

Filmfrossan fortsätter i Casa Borg. Jag har nu sett mer eller mindre allt som måste ses inför Oscarsgalan i  slutet av månaden. Återstår bara att se om jag pallar se själva galan. Det är dock inte bara Oscarsnominerade filmer jag slukar, utan mer eller mindre allt som jag stöter på. Än en gång har slumpen dukt upp, ungefär som i det här inlägget. I mitt förra filminlägg skrev jag om en film som hette "Greenberg". Jag hade aldrig hört talas om den och det var kanske inte filmhistoriens största stund. Ikväll, några veckor senare, fick jag ett tips av svärmor om en film som heter "Margot at the wedding" med Nicole Kidman. Jag hade helt missat den när den kom 2007, och nu när jag kollade upp den insåg jag att den var regisserad av samma kille som... Just det. "Greenberg".

• The Fighter - Jag visste inte att det var en sann historia förrän efteråt jag hade sett filmen. Det kanske hade gjort mig mer förtjust. Nu kändes den lite blaha-blaha. Man kunde se hur Christian Bale hade siktet inställt på en Oscar och Mark Wahlberg har väl inte gjort något av värde sedan sin debut Boogie Nights?
• Apan - Den här är ganska gammal men jag har inte sett den förrän nu. Det är ganska underligt med tanke på att hans förra film, Farväl Falkenberg, är en av de bästa (svenska) filmer jag sett. Den här rullen var betydligt hårdare och mörkare, och om inte lika bra så åtminstone lika unik. Den satt i länge.
• Dear Zachary - En dokumentär som fick en att tappa andan. Inget upptåtjack och ganska stirrig, men sevärd och "stark", i brist på bättre ord.
• Let Me In - USA-versionen av "Låt Den Rätte Komma In" funkade faktiskt. Jag gillade originalversionen, men var inte lika religiöst besatt som en del andra. Således var det inte lika heligt för mig att Hollywood satte tänderna i den.
• Casino Jack - Jag har tröttnat lite på Kevin Spacey och den här rullen gjorde inte saken bättre. Även den här är baserad på en sann historia, men jag kommer inte ifrån att den kändes helt ointressant. Kanske man ska ha bättre koll på amerikansk politik för att uppskatta den.
• True Grit - Jag har känt det ett bra tag nu och den här filmen cementerade min åsikt att bröderna Cohen är Hollywoods mest överskattade fenomen. De har inget att säga, men gör ideligen filmer som utger sig för att ha något viktigt budskap. Det stör mig. Den här filmen är den första på mycket, mycket länge som jag faktiskt inte sett klart.
• Ils - Fransk/Rumänsk (!) thriller/skräckis som utlovade hårresande horror. Jag blev inte rädd.
• Anvil - En dokumentär om ett rockband från 80-talet som var på väg att breaka tillsammans med Metallica och de andra, men som föll i glömska och har harvat i rockvärldens B-liga ända sedan dess. Nu är de i övre medelåldern, men vägrar att ge upp. Skön film.
• The Town - Ben Afflecks andra rulle var lika bra som hans första. Bankrån, romans och pang-pang. Inget som stannar kvar, men helt klart en gedigen film. Kanske hade den varit lite bättre utan träige Affleck i huvudrollen...
• Winter's Bone - Ganska hypad rulle som lämnade mig ganska oberörd. Har svårt för när det blir sådär grått och skitigt som det kan bli ibland. Inget jag kunde relatera till, vilket är en stor grej för mig när jag ser film numera.
• Boy A - En liten anonym film som faktiskt stannat kvar längre än jag trodde när jag såg den. Baserad lite löst på verkliga händelser. En kille som suttit inne för ett mord han begick som tolvåring kommer ut, med skyddad identitet, och försöker komma tillbaka in i vardagen. Till slut hinner hans förflutna ifatt honom. Huvudrollen spelas av killen i Social Network (inte Zuckerberg, utan den andre) och han är faktiskt en riktigt grym skådis.
• Shelter - Töntig thriller med Julianne Moore. Ett klassiskt fall av att trailern var mer spännande än själva filmen.
• Never Le Me Go - Den här kunde ha varit något, men det var så uppenbart att den vas baserad på en bok och man lyckades inte få in där känslan av förfluten tid som är så viktig när man ser en film där karaktärerna växer upp från barn till vuxna.
• Animal Kingdom - Den här fi,lmen sjabblade jag bort lite, vilket retar mig. Jag borde ha sett den ordentligt, utan att sitta med laptopen och jobba parallellt. Borde ge Oscar för bästa kvinnliga biroll.a

Nu återstår The King's Speech, Blue Valentine och The Kid's Are Alright plus en del annat. Inte minst American Idol och Californication (säsong fyra) som har hittat formen igen efter en svacka i säsong tre.
Nu ska man väl sova.

Veckan fortsätter i samma sega stil som den började.  Svårt att sätta fingret på, men inget rullar liksom som det ska. Nåväl, det vänder väl snart.

Tills dess fick jag lite av en fnitterattack när jag såg den här:


see more funny videos

Spooky

Ibland händer märkliga saker. Sammanträffanden och slump som känns helt osannolika. Här kommer ett exempel:

Jag brukar läsa skivrecensionerna i Sydsvenskan, men det händer i princip aldrig att jag beslutar mig för att kolla upp artisten ifråga utifrån recensionen. I förra veckan hände det dock att recensenten lyckades få mig så pass intresserad att jag bestämde mig för att kolla artisten vid namn Sam Beam. Jag förlitade mig i vanlig ordning på mitt minne, och således glömde jag bort hela grejen inom typ trettio sekunder.

Nu i veckan satt jag slökollade på American Idol medan jag höll på med något annat (läs: foton) I samband med en av snyfthistorierna i programmet spelade de en låt som jag fastnade för. Jag snappade upp en del av orden i texten och efter lite hjälp av min vän Google fick jag fram att det var den här låten:



Nu, ytterligare några dagar senare, bestämde jag mig för att kolla vad den här snubben har gjort för skivor och då fick jag veta att bakom artistnamnet Iron & Wine döljer sig en kille vid namn Sam Beam.

Skumt, va?

Skitdag

Dagen har hittills varit årets värsta. Jag orkar inte ens skriva om den, så illa är det.

Som pricken över i:et fick jag mail av revisorn som meddelade att bokslutet är klart och det är dags för möte. Ungefär lika kul att dra ut en visdomstand. Just det, det måste jag ju göra nu inom kort meddelade tandläkaren mig för en tid sedan. Det har jag glömt berätta.

Nä, en grå, kall och trist jävla skitdag är vad det är i dag.

Tur att man kan se sånt här som muntrar upp en på ett obegripligt plan.


WORDS from Everynone on Vimeo.

Den här är ungefär likadan. Värd att se om man gillade den förra:


Re:WORDS from Everynone on Vimeo.

Vi hörs imorrn istället. Ok?

Tre barn och en kärra

Våra barn, härliga som de är, har en förmåga att tjafsa om i princip allt. Det bara måste bli en diskussion eller förhandling. Det kan vara en kort diskussion och den kan vara lång, men det ska alltid divideras lite.

Det gäller allt från vilken tallrik man ska äta på, vem som ska ta fram den och hur den ska placeras etc etc.

Vidare till vem som ska borsta tänderna först och vilken tandkräm man ska ha och om man ska borsta själv eller om pappa (eller mamma) ska göra det.

Och vem som ska lägga en och när och hur och vilken saga och vem som ska sitta i knäet och om det ska vara släckt eller tänt.

Ja, ni hajar...

Jag lämnar i regel alltid barnen på dagis och för att få ihop logistiken med tre barn och en cykel har vi en cykelkärra i kombination med cykelstol. När vi köpte kärran befarade vi att det skulle bli ett jäkla tjafs om vem som skulle sitta i den, men det blev av någon outgrundlig anledning precis tvärtom. Cykelstolen har fått en upphöjd status som är smått otrolig. Det är som om den vore utrustad med tv, shiatsu-massage och godisskål. I synnerhet Max har varit helt besatt av den, och för att minimera skriken och gråten har jag infört ett system som de faktiskt har accepterat! De turas om. Så enkelt är det. Det gäller bara att hålla reda på vems tur det är, men där har vi ordningspolisen Leah till hjälp.

Snart är de vuxna. Kommer man sakna det här då?

Så här glad blev Emil när det var hans tur idag.

Max var glad för Emils skull, antar jag.

Leah var inte lika uppsluppen.

Tre barn och en farsa på väg. Med en kamera i högsta hugg, så klart.