Ibland händer märkliga saker. Sammanträffanden och slump som känns helt osannolika. Här kommer ett exempel:
Jag brukar läsa skivrecensionerna i Sydsvenskan, men det händer i princip aldrig att jag beslutar mig för att kolla upp artisten ifråga utifrån recensionen. I förra veckan hände det dock att recensenten lyckades få mig så pass intresserad att jag bestämde mig för att kolla artisten vid namn Sam Beam. Jag förlitade mig i vanlig ordning på mitt minne, och således glömde jag bort hela grejen inom typ trettio sekunder.
Nu i veckan satt jag slökollade på American Idol medan jag höll på med något annat (läs: foton) I samband med en av snyfthistorierna i programmet spelade de en låt som jag fastnade för. Jag snappade upp en del av orden i texten och efter lite hjälp av min vän Google fick jag fram att det var den här låten:
Nu, ytterligare några dagar senare, bestämde jag mig för att kolla vad den här snubben har gjort för skivor och då fick jag veta att bakom artistnamnet Iron & Wine döljer sig en kille vid namn Sam Beam.
Skumt, va?
onsdag 2 februari 2011
tisdag 1 februari 2011
Skitdag
Dagen har hittills varit årets värsta. Jag orkar inte ens skriva om den, så illa är det.
Som pricken över i:et fick jag mail av revisorn som meddelade att bokslutet är klart och det är dags för möte. Ungefär lika kul att dra ut en visdomstand. Just det, det måste jag ju göra nu inom kort meddelade tandläkaren mig för en tid sedan. Det har jag glömt berätta.
Nä, en grå, kall och trist jävla skitdag är vad det är i dag.
Tur att man kan se sånt här som muntrar upp en på ett obegripligt plan.
WORDS from Everynone on Vimeo.
Den här är ungefär likadan. Värd att se om man gillade den förra:
Re:WORDS from Everynone on Vimeo.
Vi hörs imorrn istället. Ok?
Som pricken över i:et fick jag mail av revisorn som meddelade att bokslutet är klart och det är dags för möte. Ungefär lika kul att dra ut en visdomstand. Just det, det måste jag ju göra nu inom kort meddelade tandläkaren mig för en tid sedan. Det har jag glömt berätta.
Nä, en grå, kall och trist jävla skitdag är vad det är i dag.
Tur att man kan se sånt här som muntrar upp en på ett obegripligt plan.
WORDS from Everynone on Vimeo.
Den här är ungefär likadan. Värd att se om man gillade den förra:
Re:WORDS from Everynone on Vimeo.
Vi hörs imorrn istället. Ok?
fredag 28 januari 2011
Tre barn och en kärra
Våra barn, härliga som de är, har en förmåga att tjafsa om i princip allt. Det bara måste bli en diskussion eller förhandling. Det kan vara en kort diskussion och den kan vara lång, men det ska alltid divideras lite.
Det gäller allt från vilken tallrik man ska äta på, vem som ska ta fram den och hur den ska placeras etc etc.
Vidare till vem som ska borsta tänderna först och vilken tandkräm man ska ha och om man ska borsta själv eller om pappa (eller mamma) ska göra det.
Och vem som ska lägga en och när och hur och vilken saga och vem som ska sitta i knäet och om det ska vara släckt eller tänt.
Ja, ni hajar...
Jag lämnar i regel alltid barnen på dagis och för att få ihop logistiken med tre barn och en cykel har vi en cykelkärra i kombination med cykelstol. När vi köpte kärran befarade vi att det skulle bli ett jäkla tjafs om vem som skulle sitta i den, men det blev av någon outgrundlig anledning precis tvärtom. Cykelstolen har fått en upphöjd status som är smått otrolig. Det är som om den vore utrustad med tv, shiatsu-massage och godisskål. I synnerhet Max har varit helt besatt av den, och för att minimera skriken och gråten har jag infört ett system som de faktiskt har accepterat! De turas om. Så enkelt är det. Det gäller bara att hålla reda på vems tur det är, men där har vi ordningspolisen Leah till hjälp.
Snart är de vuxna. Kommer man sakna det här då?
Det gäller allt från vilken tallrik man ska äta på, vem som ska ta fram den och hur den ska placeras etc etc.
Vidare till vem som ska borsta tänderna först och vilken tandkräm man ska ha och om man ska borsta själv eller om pappa (eller mamma) ska göra det.
Och vem som ska lägga en och när och hur och vilken saga och vem som ska sitta i knäet och om det ska vara släckt eller tänt.
Ja, ni hajar...
Jag lämnar i regel alltid barnen på dagis och för att få ihop logistiken med tre barn och en cykel har vi en cykelkärra i kombination med cykelstol. När vi köpte kärran befarade vi att det skulle bli ett jäkla tjafs om vem som skulle sitta i den, men det blev av någon outgrundlig anledning precis tvärtom. Cykelstolen har fått en upphöjd status som är smått otrolig. Det är som om den vore utrustad med tv, shiatsu-massage och godisskål. I synnerhet Max har varit helt besatt av den, och för att minimera skriken och gråten har jag infört ett system som de faktiskt har accepterat! De turas om. Så enkelt är det. Det gäller bara att hålla reda på vems tur det är, men där har vi ordningspolisen Leah till hjälp.
Snart är de vuxna. Kommer man sakna det här då?
 |
| Så här glad blev Emil när det var hans tur idag. |
 |
| Max var glad för Emils skull, antar jag. |
 |
| Leah var inte lika uppsluppen. |
 |
| Tre barn och en farsa på väg. Med en kamera i högsta hugg, så klart. |
torsdag 27 januari 2011
Kontroll
Jag hade en tydlig idé om vad det här inlägget skulle handla om men det försvann. Oftast kommer jag på idéer när jag är som längst bort från datorn, gärna i duschen eller på cykeln. Just det, det gällde film, men nu får det handla om lite mer än så. Det ska handla om kontroll.
Jag var enormt intresserad av film som liten (alltså när jag var typ sju - åtta år och framåt) Jag var fast besluten att bli regissör och jag såg väldigt mycket film, gärna avancerad sådan som kanske inte var helt lämplig för en liten kille. Jag slukade allt från Akira Kurasawa och Stanley Kubrick till Indiana Jones och Bruce Lee. Jag kom aldrig så långt att jag faktiskt började göra film själv, och nu i efterhand inser jag att jag egentligen var mer intresserad av själva historieberättandet än själva filmskapandet som hantverk.
Hur som helst fick filmintresset inta en sekundär roll när jag började högstadiet och jag upptäckte musiken. Jag hade visserligen alltid varit en musikkonsument, men när jag började lyssna på 60- och 70-talsmusik hände något. Musiken fick en ny dimension utöver ljudet som kom ur högtalarna. Det var något med hela flower power-eran som jag fastnade för och jag läste och såg allt som gick att finna om Beatles, Stones och alla de andra.
I samma veva började jag spela gitarr och eftersom jag aldrig har varit bra på att sjunga, gav jag mig ganska tidigt på relativt avancerade låtar. Det lät inget vidare, så klart, men jag gav mig inte och till slut lossnade det. För att göra en lång historia väldigt kort följde nu ganska många år av att hitta min stil och "röst". Först spelade jag bara för mig själv på min akustiska gitarr, sedan upptäckte jag det fantastiska (och jobbiga) med att spela i ett band och slutligen förlorade jag mig själv i den elektroniska musiken som ledde till att jag återigen började göra musik på egen hand. Och så har det väl egentligen varit fram till vintern 2009.
Jag läser ju en del bloggar. Bland annat den här, Några Rader, som jag varmt rekommenderar. Jag brukar dock aldrig läsa kommentarerna (i alla fall inte på den bloggen) men efter att ha läst ett särskilt inlägg gjorde jag faktiskt det. Första kommentaren var av en kille vid namn Jonas Peterson och han hade en länk till sin fotosida. Jag kan nog säga att det var där och då det hände. Jag hamnade på en sida där Jonas Peterson visade bilder från ett bröllop han hade jobbat på. Han var relativt ny i branschen, och han hade precis lämnat ett välbetalt jobb i reklambranschen eftersom han upplevde att det sög själen ur honom. Än i dag kan jag inte riktigt förklara varför, men bilderna påverkade mig enormt och när jag sedan plöjde igenom hans otroligt välskrivna blogg (från 2005, så det tog lite tid) blev jag så inspirerad att jag började ta mitt eget fotointresse mer på allvar. Jag fick en fotokurs av alxnra i Fars Dagspresent och jag började lära mig Photoshop.
Nu har det gått över ett år sedan jag över huvud taget öppnade ett musikprogram (nästan, i alla fall) och jag känner att jag har kommit en bit på vägen mot att bli en fotograf, även om jag har långt kvar till de bilder jag har i mitt huvud. Jag vill inte tro att det beror på brist på utrustning, så jag kämpar på med min Nikon D40 ett tag till.
Jag inser nu att det finns en röd tråd här. Vare sig det har handlat om film, musik eller foto så har det alltid handlar om två saker: Kreativitet och kontroll. Framför allt kontroll. Det är svårt att förklara, men det är enklast att illustrera om man ser på mitt musikintresse. Jag älskade att spela in och finputsa produktionen, men att spela live var alltid frustrerande. Givetvis handlade det om att jag inte hade någon kontroll i live-situationen, inte minst med ett band. I studion kunde jag vara säker på att när jag väl hade satt en grej kunde jag alltid reproducera det oändligt många gånger genom att trycka på PLAY. Det är en smula patetiskt när man ser på det så här, men för mig handlar det om att ta kontrollen över åtminstone en liten, liten del av min kaotiska värld. Om allt annat flyter omkring på grund av andra människors nycker, väder och vind med mera kan jag i alla fall styra över just det här musikstycket eller just det här fotot. När jag är klar med något projekt finns det kvar i morgon - förutsatt att jag inte får en hårddiskkrasch :-) Det förklarar även varför jag är så förtjust i min dator. Där ligger allt där jag har lagt det. Det kan man inte säga om sakerna som dräller omkring överallt där hemma.
Samtidigt är jag långtifrån ett så kallat kontrollfreak. Jag har en stor respekt och fascination för slumpen, och jag har alltid välkomnat den i den kreativa processen. Det beror nog på att jag på sätt och styr även över slumpen, eftersom jag alltid väljer själv när den ska få en chans att spela in och jag kan ju alltid redigera allt i slutändan. Insikten om mitt kontrollbehov har lärt mig en hel del om mig själv och varför jag är som jag är. Det här inlägget skulle kunna bli dubbelt så långt om jag spinner vidare, men jag har ju ett jobb också.
Så djupt kan man vara en torsdag morgon.
Och så lite foton:
Jag var enormt intresserad av film som liten (alltså när jag var typ sju - åtta år och framåt) Jag var fast besluten att bli regissör och jag såg väldigt mycket film, gärna avancerad sådan som kanske inte var helt lämplig för en liten kille. Jag slukade allt från Akira Kurasawa och Stanley Kubrick till Indiana Jones och Bruce Lee. Jag kom aldrig så långt att jag faktiskt började göra film själv, och nu i efterhand inser jag att jag egentligen var mer intresserad av själva historieberättandet än själva filmskapandet som hantverk.
Hur som helst fick filmintresset inta en sekundär roll när jag började högstadiet och jag upptäckte musiken. Jag hade visserligen alltid varit en musikkonsument, men när jag började lyssna på 60- och 70-talsmusik hände något. Musiken fick en ny dimension utöver ljudet som kom ur högtalarna. Det var något med hela flower power-eran som jag fastnade för och jag läste och såg allt som gick att finna om Beatles, Stones och alla de andra.
I samma veva började jag spela gitarr och eftersom jag aldrig har varit bra på att sjunga, gav jag mig ganska tidigt på relativt avancerade låtar. Det lät inget vidare, så klart, men jag gav mig inte och till slut lossnade det. För att göra en lång historia väldigt kort följde nu ganska många år av att hitta min stil och "röst". Först spelade jag bara för mig själv på min akustiska gitarr, sedan upptäckte jag det fantastiska (och jobbiga) med att spela i ett band och slutligen förlorade jag mig själv i den elektroniska musiken som ledde till att jag återigen började göra musik på egen hand. Och så har det väl egentligen varit fram till vintern 2009.
Jag läser ju en del bloggar. Bland annat den här, Några Rader, som jag varmt rekommenderar. Jag brukar dock aldrig läsa kommentarerna (i alla fall inte på den bloggen) men efter att ha läst ett särskilt inlägg gjorde jag faktiskt det. Första kommentaren var av en kille vid namn Jonas Peterson och han hade en länk till sin fotosida. Jag kan nog säga att det var där och då det hände. Jag hamnade på en sida där Jonas Peterson visade bilder från ett bröllop han hade jobbat på. Han var relativt ny i branschen, och han hade precis lämnat ett välbetalt jobb i reklambranschen eftersom han upplevde att det sög själen ur honom. Än i dag kan jag inte riktigt förklara varför, men bilderna påverkade mig enormt och när jag sedan plöjde igenom hans otroligt välskrivna blogg (från 2005, så det tog lite tid) blev jag så inspirerad att jag började ta mitt eget fotointresse mer på allvar. Jag fick en fotokurs av alxnra i Fars Dagspresent och jag började lära mig Photoshop.
Nu har det gått över ett år sedan jag över huvud taget öppnade ett musikprogram (nästan, i alla fall) och jag känner att jag har kommit en bit på vägen mot att bli en fotograf, även om jag har långt kvar till de bilder jag har i mitt huvud. Jag vill inte tro att det beror på brist på utrustning, så jag kämpar på med min Nikon D40 ett tag till.
Jag inser nu att det finns en röd tråd här. Vare sig det har handlat om film, musik eller foto så har det alltid handlar om två saker: Kreativitet och kontroll. Framför allt kontroll. Det är svårt att förklara, men det är enklast att illustrera om man ser på mitt musikintresse. Jag älskade att spela in och finputsa produktionen, men att spela live var alltid frustrerande. Givetvis handlade det om att jag inte hade någon kontroll i live-situationen, inte minst med ett band. I studion kunde jag vara säker på att när jag väl hade satt en grej kunde jag alltid reproducera det oändligt många gånger genom att trycka på PLAY. Det är en smula patetiskt när man ser på det så här, men för mig handlar det om att ta kontrollen över åtminstone en liten, liten del av min kaotiska värld. Om allt annat flyter omkring på grund av andra människors nycker, väder och vind med mera kan jag i alla fall styra över just det här musikstycket eller just det här fotot. När jag är klar med något projekt finns det kvar i morgon - förutsatt att jag inte får en hårddiskkrasch :-) Det förklarar även varför jag är så förtjust i min dator. Där ligger allt där jag har lagt det. Det kan man inte säga om sakerna som dräller omkring överallt där hemma.
Samtidigt är jag långtifrån ett så kallat kontrollfreak. Jag har en stor respekt och fascination för slumpen, och jag har alltid välkomnat den i den kreativa processen. Det beror nog på att jag på sätt och styr även över slumpen, eftersom jag alltid väljer själv när den ska få en chans att spela in och jag kan ju alltid redigera allt i slutändan. Insikten om mitt kontrollbehov har lärt mig en hel del om mig själv och varför jag är som jag är. Det här inlägget skulle kunna bli dubbelt så långt om jag spinner vidare, men jag har ju ett jobb också.
Så djupt kan man vara en torsdag morgon.
Och så lite foton:
 |
| Max i tv:ns våld |
 |
| Emil på sparlåga. |
 |
| Vår älskade eldstad. |
 |
| Snart ska juleljusen ner :-( |
 |
| Idag frös jag som fan om öronen, trots att mössan satt på. Vad ska man göra då? |
onsdag 26 januari 2011
Blixtexperiment
I helgen käkade vi indisk mat. Det var gott, men det är inte därför jag skriver om det. På vägen till restaurangen för att hämta maten passade jag på att leka med en blixtidé jag hade. Var indiska restaurang tar alltid en kavrt på sig, så jag hade minst sagt begränsat med tid.
Så här blev det:
Tanken var att låta bländaren vara öppen ganska länge (sex sekunder i det här fallet) och låta blixten gå av precis när bländaren öppnade sig samt precis innan den stängdes. Jag knäppte av bilden och ställde mig framför kameran innan blixt nummer två smällde av (vilket gjorde mig hyfsat skarp) Hade jag haft en helt mörk miljö utan gatulampor (och stjärnor) hade det kunnat bli ganska coolt. Nu blev det okej. Med tanke på tiden jag hade på mig, i alla fall.
Nu ska jag jobba.
Så här blev det:
Tanken var att låta bländaren vara öppen ganska länge (sex sekunder i det här fallet) och låta blixten gå av precis när bländaren öppnade sig samt precis innan den stängdes. Jag knäppte av bilden och ställde mig framför kameran innan blixt nummer två smällde av (vilket gjorde mig hyfsat skarp) Hade jag haft en helt mörk miljö utan gatulampor (och stjärnor) hade det kunnat bli ganska coolt. Nu blev det okej. Med tanke på tiden jag hade på mig, i alla fall.
Nu ska jag jobba.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
