Tre barn och en kärra

Våra barn, härliga som de är, har en förmåga att tjafsa om i princip allt. Det bara måste bli en diskussion eller förhandling. Det kan vara en kort diskussion och den kan vara lång, men det ska alltid divideras lite.

Det gäller allt från vilken tallrik man ska äta på, vem som ska ta fram den och hur den ska placeras etc etc.

Vidare till vem som ska borsta tänderna först och vilken tandkräm man ska ha och om man ska borsta själv eller om pappa (eller mamma) ska göra det.

Och vem som ska lägga en och när och hur och vilken saga och vem som ska sitta i knäet och om det ska vara släckt eller tänt.

Ja, ni hajar...

Jag lämnar i regel alltid barnen på dagis och för att få ihop logistiken med tre barn och en cykel har vi en cykelkärra i kombination med cykelstol. När vi köpte kärran befarade vi att det skulle bli ett jäkla tjafs om vem som skulle sitta i den, men det blev av någon outgrundlig anledning precis tvärtom. Cykelstolen har fått en upphöjd status som är smått otrolig. Det är som om den vore utrustad med tv, shiatsu-massage och godisskål. I synnerhet Max har varit helt besatt av den, och för att minimera skriken och gråten har jag infört ett system som de faktiskt har accepterat! De turas om. Så enkelt är det. Det gäller bara att hålla reda på vems tur det är, men där har vi ordningspolisen Leah till hjälp.

Snart är de vuxna. Kommer man sakna det här då?

Så här glad blev Emil när det var hans tur idag.

Max var glad för Emils skull, antar jag.

Leah var inte lika uppsluppen.

Tre barn och en farsa på väg. Med en kamera i högsta hugg, så klart.

Kontroll

Jag hade en tydlig idé om vad det här inlägget skulle handla om men det försvann. Oftast kommer jag på idéer när jag är som längst bort från datorn, gärna i duschen eller på cykeln. Just det, det gällde film, men nu får det handla om lite mer än så. Det ska handla om kontroll.

Jag var enormt intresserad av film som liten (alltså när jag var typ sju - åtta år och framåt) Jag var fast besluten att bli regissör och jag såg väldigt mycket film, gärna avancerad sådan som kanske inte var helt lämplig för en liten kille. Jag slukade allt från Akira Kurasawa och Stanley Kubrick till Indiana Jones och Bruce Lee. Jag kom aldrig så långt att jag faktiskt började göra film själv, och nu i efterhand inser jag att jag egentligen var mer intresserad av själva historieberättandet än själva filmskapandet som hantverk.

Hur som helst fick filmintresset inta en sekundär roll när jag började högstadiet och jag upptäckte musiken. Jag hade visserligen alltid varit en musikkonsument, men när jag började lyssna på 60- och 70-talsmusik hände något. Musiken fick en ny dimension utöver ljudet som kom ur högtalarna. Det var något med hela flower power-eran som jag fastnade för och jag läste och såg allt som gick att finna om Beatles, Stones och alla de andra.
   I samma veva började jag spela gitarr och eftersom jag aldrig har varit bra på att sjunga, gav jag mig ganska tidigt på relativt avancerade låtar. Det lät inget vidare, så klart, men jag gav mig inte och till slut lossnade det. För att göra en lång historia väldigt kort följde nu ganska många år av att hitta min stil och "röst". Först spelade jag bara för mig själv på min akustiska gitarr, sedan upptäckte jag det fantastiska (och jobbiga) med att spela i ett band och slutligen förlorade jag mig själv i den elektroniska musiken som ledde till att jag återigen började göra musik på egen hand. Och så har det väl egentligen varit fram till vintern 2009.

Jag läser ju en del bloggar. Bland annat den här, Några Rader, som jag varmt rekommenderar. Jag brukar dock aldrig läsa kommentarerna (i alla fall inte på den bloggen) men efter att ha läst ett särskilt inlägg gjorde jag faktiskt det. Första kommentaren var av en kille vid namn Jonas Peterson och han hade en länk till sin fotosida. Jag kan nog säga att det var där och då det hände. Jag hamnade på en sida där Jonas Peterson visade bilder från ett bröllop han hade jobbat på. Han var relativt ny i branschen, och han hade precis lämnat ett välbetalt jobb i reklambranschen eftersom han upplevde att det sög själen ur honom. Än i dag kan jag inte riktigt förklara varför, men bilderna påverkade mig enormt och när jag sedan plöjde igenom hans otroligt välskrivna blogg (från 2005, så det tog lite tid) blev jag så inspirerad att jag började ta mitt eget fotointresse mer på allvar. Jag fick en fotokurs av alxnra i Fars Dagspresent och jag började lära mig Photoshop.

Nu har det gått över ett år sedan jag över huvud taget öppnade ett musikprogram (nästan, i alla fall) och jag känner att jag har kommit en bit på vägen mot att bli en fotograf, även om jag har långt kvar till de bilder jag har i mitt huvud. Jag vill inte tro att det beror på brist på utrustning, så jag kämpar på med min Nikon D40 ett tag till.

Jag inser nu att det finns en röd tråd här. Vare sig det har handlat om film, musik eller foto så har det alltid handlar om två saker: Kreativitet och kontroll. Framför allt kontroll. Det är svårt att förklara, men det är enklast att illustrera om man ser på mitt musikintresse. Jag älskade att spela in och finputsa produktionen, men att spela live var alltid frustrerande. Givetvis handlade det om att jag inte hade någon kontroll i live-situationen, inte minst med ett band. I studion kunde jag vara säker på att när jag väl hade satt en grej kunde jag alltid reproducera det oändligt många gånger genom att trycka på PLAY. Det är en smula patetiskt när man ser på det så här, men för mig handlar det om att ta kontrollen över åtminstone en liten, liten del av min kaotiska värld. Om allt annat flyter omkring på grund av andra människors nycker, väder och vind med mera kan jag i alla fall styra över just det här musikstycket eller just det här fotot. När jag är klar med något projekt finns det kvar i morgon - förutsatt att jag inte får en hårddiskkrasch :-) Det förklarar även varför jag är så förtjust i min dator. Där ligger allt där jag har lagt det. Det kan man inte säga om sakerna som dräller omkring överallt där hemma.

Samtidigt är jag långtifrån ett så kallat kontrollfreak. Jag har en stor respekt och fascination för slumpen, och jag har alltid välkomnat den i den kreativa processen. Det beror nog på att jag på sätt och styr även över slumpen, eftersom jag alltid väljer själv när den ska få en chans att spela in och jag kan ju alltid redigera allt i slutändan. Insikten om mitt kontrollbehov har lärt mig en hel del om mig själv och varför jag är som jag är. Det här inlägget skulle kunna bli dubbelt så långt om jag spinner vidare, men jag har ju ett jobb också.

Så djupt kan man vara en torsdag morgon.

Och så lite foton:

Max i tv:ns våld

Emil på sparlåga.

Vår älskade eldstad.

Snart ska juleljusen ner :-(

Idag frös jag som fan om öronen, trots att mössan satt på. Vad ska man göra då?

Blixtexperiment

I helgen käkade vi indisk mat. Det var gott, men det är inte därför jag skriver om det. På vägen till restaurangen för att hämta maten passade jag på att leka med en blixtidé jag hade. Var indiska restaurang tar alltid en kavrt på sig, så jag hade minst sagt begränsat med tid.

Så här blev det:

Tanken var att låta bländaren vara öppen ganska länge (sex sekunder i det här fallet) och låta blixten gå av precis när bländaren öppnade sig samt precis innan den stängdes. Jag knäppte av bilden och ställde mig framför kameran innan blixt nummer två smällde av (vilket gjorde mig hyfsat skarp) Hade jag haft en helt mörk miljö utan gatulampor (och stjärnor) hade det kunnat bli ganska coolt. Nu blev det okej. Med tanke på tiden jag hade på mig, i alla fall.

Nu ska jag jobba.

En meningslös dag

Idag började dagen illa. Jag väcktes av Max som ville "gå ner" och även om klockan var 06.34 orkade jag inte kämpa utan bet i det sura äpplet. Emil var också vaken, men långt ifrån utsövd. Efter tio sekunder i soffan började han klä av sig pyjamasen för att han ville ha sin andra Nalle Puh-pyjamas som var i tvätten. Att få Emil att förstå detta visade sig vara omöjligt och utbrottet var ett faktum. I de här fallen är man körd hur man än vrider och vänder på det. I vanliga fall har jag inga problem med att låta honom gasta på, men eftersom Leah fortfarande sov ville jag till varje pris få honom att lugna sig. Det gick inte, så jag fick dra upp Alexandra som lyckades lugna honom. Detta innan jag ens öppnat ögonen helt.

Alla resplaner med barnen är härmed inställda.

Nu har vi varit på utvecklingssamtal på killarnas dagisavdelning och således är jag sent på det. Snart ska man väl äta och sedan är det inte mycket kvar av den här dagen. Inget som kommer att gå till historien, med andra ord. Jag har redigerat en hel del diabilder på sistone, så snart kommer ett sådant inlägg igen. Tills dess leker jag vidare lite planlöst med olika tekniker medan jag inväntar nästa fotouppdrag.

Effektivitet

Måndag igen och man är tillbaka i saltgruvan. Det är kallt och mörkt och dessutom har blixtlåset på min jacka lagt av, så det är sådär kul att cykla till dagis och sedan vidare till kontoret.

Det går inte en enda morgon då jag inte lovar mig själv att i dag ska jag komma in på kontoret, sätta igång datorn och börja jobba som en iller med en gång. Kanske läsa mailen, men det är allt. Hittills har det aldrig blivit så. Det är något speciellt med de första timmarna av arbetsdagen. Man känner fortfarande ingen stress över saker som måste bli klara och dagishämtningen känns avlägsen. Man har ju hur mycket tid som som helst. Det är ganska intressant hur effektiv jag är de här första timmarna på dagen. Jag får gjort mer än på en hel kväll (och en halv natt) i soffan där hemma.

Helgen har varit bra, men en smula instängd. Emil har inte varit på topp så tog vi det lugnt i lördags. Leah var hemma hos sin dagiskompis Hubert ett tag och killarna sov tupplur, vilket gjorde dagen uthärdlig. I går kändes Emil piggare så vi var på Barnens Lekland ute vid Jägerso. Det var ett finfint lekland och en klar succé för alla barnen.

Vi funderar mycket på en eventuell vintersemester, men kan inte få tummen loss. Det blir väl Egypten i så fall, men var? Vilket område och vilket hotell? Ibland tar internet musten ur mig och jag drabbas av total handlingsförlamning. Kan inte någon annan bara bestämma åt oss? Helst av allt vill jag åka till Thailand och bo snorbilligt i en bungalow på stranden, men en flygresan och priset gör att det känns övermäktigt just nu. En all inclusive på ett jättehotellområde med tusen pooler känns inte helt fel men då ska det liksom ha rätt känsla, och det är mer eller mindre omöjligt att avgöra på nätet. Vi har fått en del rekommendationer, men som sagt... Vi är världssämst på att komma loss. Dessutom vill vi gärna åka iväg utan barnen igen, och i så fall skulle det ligga när till hands att besöka våra vänner i Oman (!) Men två solsemestrar på en vinter känns lite salt just nu och dessutom ska jag iväg på grabbresa till Berlin i mitten av april. Å andra sidan har vi ju inte varit ute och rest så mycket sedan killarna kom så lite av en ketchupeffekt är kanske inte helt fel?

Annars har det klämts in en hel del filmer av varierad kvalité:

• To Catch A Fire - En gammal film med Tim Robbins som var based en "BOATS" (Based on a true story vilket alltid lovar gott. Den var helt okej, men inte mer.
• Shelter - En thriller med Julianne Moore som går att jämföra med The Ring, typ. Alltså inget vidare.
• True Grit - Senaste Cohen-filmen och nu har jag nog sett min sista film av dessa överskattade bröderna. Det är nog första gången på tio år som jag stängt av en film mitt i. Totalt ointressant. Det känns som om de bara harvar runt i samma hjulspår och är så mycket Cohen att de glömmer bort att skapa något nytt. Är dessutom riktigt trött på Jeff Bridges när han ska vara skådespelare med stort "S". Skitnödig.
• Ils - En fransk/rumänsk (!) thriller/våldsfilm som skulle skrämma skiten ur mig var det tänkt. Det gjorde den inte.

Till min glädje upptäckte jag att "American Idol" har börjat igen och nu med en helt ny jury (nästan iaf) Hur skulle de kunna ersätta Simon Cowell? Jo, med Steven Tyler! Och Jennifer Lopez (+ den där svarte killen som är helt meningslös) Nu påminner juryn tyvärr om vår svenska mellanmjölksjury. Det är ingen som säger något som sticker ut, utan allt är safe och nice. Men jag lär se skiten ändå.

Nu ska jag sätta tänderna i dagens program, "The Listener". Förra veckan fick jag den tveksamma äran att översätta "America's Funniest Homevideos" som jag alltid har fasat för. Ett helt program bestående av ordvitsar av det sämre slaget? Nej tack. Det visade sig inte vara så hemskt, faktiskt, men jag blev grymt besviken när programledare inte sa sin berömda slutkläm "If you get it on tape, you can get it in cash" som jag har sett hundratals olika varianter på. Jag hade tänkt köra med: "Om du får det på band kan du få kontanter i hand". Kanske nästa gång.


Förresten, ni som läser det här. Kan ni höja ert lillfinger så här utan att samtliga fingrar följer med upp?

Lycka till!

Just det! Du som hade kommenterat i ett gammalt inlägg om Emils huvuddunkningar! Jag berättar gärna mer (och hör mer om era erfarenheter) Maila mig på min hotmailadress. Jag lägger ogärna ut adressen i sin fullständiga form här (pga automatiska spamsökare) men jag heter "battiborg". Du får fylla i resten efter @:et själv!