Djupa tankar...

Djur i bur

Jag ger mig inte. Jag ska minnas pracka på er sommarbilder tills ni ber om nåd. Nu har turen kommit till vår utflykt till Ystad Djurpark. Jag minns inte ens när den var, men det var någon gång i juli. Vi slog ihop våra påsar med familjen Schinzel som vi lärt känns här i området, och det blev väldigt lyckad dag. Vi har ju besökt Skånes Djurpark några gånger, så det var kul med lite ombyte. Parken var mindre, men man kom liksom närmare djuren vilket gjorde att barnen kändes en smula mer peppade än vanligt. Dessutom hade de ett pool-område som kom väl till pass efter en dag i parken.

Men det är inte bara ros. VI var beredda på en torftig matupplevelse, men vi hade aldrig kunnat ana vad som väntade oss när vi - inte ont anande - slog oss ner för lite mellanmål på parkens enda restaurang. Anspråken var små och förväntningarna lågt ställda när vi ställde oss i kön till beställningsluckan. Den vänliga, men något flamsiga, personalen var tillmötesgående när vi bad om att få köttbullar med pasta istället för köttbullar med potatissallad (!) som var deras variant på barnmeny. Vi vuxna valde pajer av olika slag medan jag valde en varm macka (vilket skulle visa sig vara vinnaren) Pajerna var Findus frysta variant, serverade i sin folieförpackning. "65:- Varsågod och skölj!" När de sedan bar in barnens mat med potatissallad var de dock snabba med att ursäkta sig och lovade att återkomma snarast med den utlovade pastan. Det gick i och för sig snabbt, men pastan som sedermera uppenbarade sig fick mig att drömma mig tillbaka till skolbespisningen på 80-talet. Den var liksom överkokt och kall på samma gång, vilket får betecknas som snudd på mästerligt uselt. Jag orkar inte ens gå in på antalet köttbullar som var betydligt mindre än det utlovade. Max hade slukat sina innan servitrisen hunnit in i köket igen.

Men visst, min varma macka var ju god. Jag har en kuslig förmåga att välja det minst äckliga när jag ställs inför sådana här mediokra inrättningar.

Goddag, goddag.

Leah och Ella gosar med getterna.

Leah rullade runt i halmen.

Men på högsta höjden blev det stopp.

En mor och en dotter.

Max är fortsatt fascinerad av brunnar.

De hade även ett exemplar av Homo Sapiens Maximus i djurparken.

Emil vattnade gräset.

Max - no more, no less.

Leah badar.



Om ni för med musen över bilden får ni se den i färg. Ni kanske behöver hålla kvar musen över bilden en stund innan det händer något.
Har ni någon åsikt om vilken ni föredrar får ni gärna slänga in en kommentar.

Aj, aj, aj!

Gör ett avbrott i tidsmaskinen för en kort rapport från nutiden.

Helgen har varit en härlig mix av hygge med vänner, bus med barnen och en del hemmapulande. Vi var med på den där budgviningen i cirka tio minuter innan vi blev överkörda av någon krösus med obegränsad budget och noll sympati för en stackars trebarnsfamilj som letat hus i två år. Så kan det gå. Skönt att det faktiskt finns hus man kan få pirr i magen av. Hade nästan gett upp hoppet. Nu har vi återgått till att fixa i ordning det sista lilla pillet med vårt hus innan vi lägger upp det till försäljning. Ja, ni läste rätt. Vi funderar starkt på att sälja innan vi köper. Det kanske inte är klokt, men jag tror att vi kommer att ha lättare att fatta beslut då. Återkommer givetvis om detta.

Barnens svinkoppar uteblev helt, men vi var ändå hemma veckan ut. Detta är inte så illa som det hade varit förr i tiden när barnen var gnälliga och klängiga. Nuförtiden är det faktiskt helt okej att ha alla hemma. Kanske inte helt optimalt att inte jobba på en vecka med tanke på vår lilla Barcelonaresa, men sånt är livet.

Annars är mitt största bekymmer numera en visdomstand som börjat ge sig tillkänna. Jag har känt av den förut, men det har alltid lagt sig. Nu verkar det inte gå så lätt. Jag fick känningarna i lördags kväll och under söndagen tilltog det rejält. Inatt vaknade jag halv fem av att det kändes som om någon stack knivar in i min tandrad. Jag fick knatta ner och ta Alvedon innan jag snyftandes somnade om. Imorgon ska jag således till tandläkaren. Hur fan ska det gå?

Leah är givetvis mycket intresserad av denna dramatik, så jag tar tillfället i akt att berätta om tandtrollen och allt det där. Det har dock inte haft önskvärd effekt som ni ser på bilderna nedan:


Negerboll.

Borta bra, men hemma bäst

Som ni kanske anat störtade vi inte. En del av mig känner att mitt förra inlägg var av det melodramatiska slaget, men det är faktiskt så jag känner varje gång jag ska flyga. Folk pratar om statistik och logiska anledningar till varför man inte borde oroa sig, men jag vet inte hur jag ska kunna förklara det för någon som inte upplever det så. Man kan inte rationalisera bort en irrationell rädsla. Flygningarna gick i alla fall mycket bra. Det är alltid lättare utan barn. Man kan liksom sjunka in i sig själv på ett annat sätt.

Nog om det.

Barcelona var kort och gott grymt. Vi hade fått besked om att det skulle hällregna under vår vistelse där, men tack och lov hade meteorologerna återigen fel. Solen gassade på rejält, och vi stånkade oss fram genom Barcelonas gränder hela dagarna. Jag var mån om att vi inte bara skulle sightseea hela dagarna utan även ha tid för det där man aldrig annars hinner med; läsa en bok på att café, slappa lite extra på morgonen, strosa runt i en affär lite extra länge och framför allt, få tid för att prata med varandra utan att någon avbryter var tionde sekund. Vi fick således en resa som inkorporerade allt. Vi såg i princip allt man måste se (Gaudís hus och park, La Sagrada Familia etc etc), åt det man bör (tapas, paella och boccadillos) samt shoppade loss (Zara, Zara och åter Zara)

Sällan har jag gått loss så i butikerna. Jag har i princip fördubblat min garderob. Man kan säga att det var hög tid. Alexandra har klagat en hel del på min högst begränsade garderob med vita t-shirts, jeans och rutiga skjortor. Nu köpte jag iofs en hel del rutiga skjortor, men allt har välsignats av min kära hustru. Hoppas således på lite uppmuntrande blickar vid frukostbordet från och med nu. Billigt var det också...

Fyra dagar hemifrån är ungefär vad man pallar med. Man saknar barnen ganska rejält sista dagen och i en storstad behöver man sällan mer. Vi visste att affärerna var stängda på söndagar i Spanien, men så öde som det var hade vi inte riktigt räknat med. Tack och lov har Barcelona en shyst strand så man fick bättra på brännan lite.

Hemma hade allt gått som smort med alla våra barnvakter. Vi trodde nog inget annat, men det är alltid skönt när man kommer hem och alla verkar ha varit glada. På det hela taget har veckan varit otroligt skön. Killarna verkar ha gått igenom någon slags metamorfos och är så harmoniska och glada att man knappt vågar tro att det är sant. Dagis flaggade för att de hade fått svinkoppor i tisdags, så de får vara hemma resten av veckan. Inte optimalt, kanske, men det är faktiskt helt okej. Några koppor har vi inte sett röken av, men dagis vet ju alltid bäst (not!)

Till råga på allt har vi dessutom hittat ett hus som vi vill ha (!) Ska kika igen ikväll och sedan blir det nog lite budgivningsdramatik innan helgen. Med tanke på att det redan är sex stycken som slåss om huset känns oddsen emot oss. Men man vet aldrig...

Barcelona i all sin prakt

Väntar på väskan


Typisk gränd i barra Gothica

Ett av Gaudís hus

En balkong alá Gaudí

Gaudís park var något i hätsväg

Mer av Gaudís park...

Och ännu mer...

En varm och trött kille.

La Sagrada Familia

Utan Alexandras kartläsarskicklighet hade vi gått vilse flera gånger

Lite stela tjejer i Spanien, tycker jag.

Mer kartläsning.

Ibland är det inte lätt att vara 167,5 cm.

"Ska jag ta den eller den? Eller kanske båda?"

En typisk frukost.

Färskpressad juice fick upp orken igen.

Och så lite juice till pappa.

De har lite andra storlekar på fiskarna än på ICA.

Something's a bit fishy here...

Det är inte lätt att vara fisk.

Så här glad blir man när man får lite påfyllning till sitt Pandoraarmband.

Alexandra fick en överdos paella sista kvällen.

Hmm, vad ska jag skriva här? En fin bild på en fin tjej.

Han skulle rita av Alexandra, men det blev ganska likt Shakira :-)

De har koll på det där med fontäner i Spanien.

Flyglarmet gick av någon anledning.

Alexandra kollar in fontänspektaklet.

Äntligen hem.

Barcelona, here we come!

Väskan är packad, passet ligger framme, pengarna är växlade och instruktionerna på åtta sidor till barnvakterna är printade och klara. Imorgon bär det av till Barcelona i fyra dagar - utan barn. Med fru, i och för sig, men det ska nog bli kul ändå :-) Det är ju dessutom vår bröllopsdag idag (torsdag!) Sex år har gått jäkligt snabbt. Det måste vara ett gott tecken.

Det är vår första resa på tu man hand sedan 2006, och det är vår första utlandstripp sedan 2008. Detta av ett par som tidigare var utomlands ett par gånger per år. Jag kan ju skylla på barnen, men om sanningen ska fram har det nog inte bara med dem att göra. Min flygrädsla har antagit gigantiska mått, och den här resan har gjort mig nästintill förlamad av ångest i ett par veckor nu. För "ångest" är ett mer passande ord än "skräck" eller "rädsla". Tanken på att mina timmar på planeten är räknade fyller mig med ömsom tomhet, ömsom total ångest. Inte minst å mina potentiellt föräldralösa barns vägnar. Vem ska ta hand om dem? Vem ska berätta det för dem? Hela mitt liv ställs på sin spets och jag får en sådan otrolig lust att göra bokslut och göra klart...allt. Jag blir varse hur lite jag egentligen gör vad jag vill göra och samtidigt inser jag hur lite det jag faktiskt har åstadkommit spelar någon roll. Som ateist och cyniker är det lätt att ta livet med en klackspark, men när det eventuella slutet närmar sig är man inte så tuff längre. Fan, det kanske inte är så dumt med ett himmelrike, trots allt?

Men, nej... Inget kommer att hända. Eller hur? Folk flyger ju hela tiden. Vi har flera vänner som jobbar som flygvärdinnor och de har ju också barn. Antingen har de insett något jag har missat eller så är det tvärtom. Människa hör inte hemma bland molnen. I alla fall inte i ett stålrör.

Nej, nu rinner tiden - och tankarna - iväg. Vi ska upp i ottan. En del av mig hoppas att barnen är vakna, men samtidigt vet jag att det bara kommer att bli oerhört uppslitande för oss alla.

De säger hej då. Jag tar farväl. Hur gamla kommer de att vara när de inser skillnaden?