Blocket - Sveriges kloak

Ni som följer min blogg vet ju att jag tappade min telefon häromveckan. Jag har tillfälligt ersatt den med en Nokia från 90-talet som retar gallfeber på mig. Den gör underverk för antalet skickade SMS per månad, men är desto sämre för mitt blodtryck I går kom jag på mig själv med att faktiskt skämmas lite när det ringde och jag var tvungen att bekänna färg offentligt. "Nej, jag har ingen iPhone. Jag har inte ens en smart phone"

Jag drar mig för att köpa en ny telefon eftersom jag vet hur enormt viktigt det är att det blir rätt. Ens telefon är ju otvivelaktigt den sak som man använder mest av alla saker man har - förutom sin dator kanske. Det är inte en grunka man vill reta sig på dagarna i ända. Jag har insett, liksom alla andra svennebanan där ute, att det är en iPhone man "ska" ha. Men ärligt talat? Är de inte för jäkla dyra? Eller är det bara jag som tycker det? Det kan bero på att jag vill ha en operatörsfri telefon eftersom mitt abonnemang hos Glocalnet sopar banan med alla andra. Det blir faktiskt inte lägre än så, som de ju själva påpekar i sina reklamfilmer. Detta dilemma har gjort att jag numera tillbringar en stor del av min vakna tid på Blocket på jakt efter en iPhone.

Blocket, alltså. Detta forum för alla världens nötter och rövhål. Jag har sålt och köpt otroligt mycket saker på Blocket genom åren, och kanske det är därför det gör mig så upprörd när jag inser att hela konceptet har förstörts av opportunister, tjuvar och bedragare. Jag kanske överdriver. Det är säkert på grund av att jag söker just efter en innepryl som detta avskum flyter upp till ytan. Man löper inte lika stor risk att råka ut för dessa typer när man söker efter en "tvillingvagn" eller "lego".Men det finns så ju olika grader i helvetet och så också på Blocket.

Först har vi de som inte tar bort sina annonser. Jag tror att om jag svarar på tio annonser får jag svar från tre. De övriga sju svarar inte, och jag utgår då ifrån att varan måste vara såld (alternativt att säljaren dött/råkat ut för en obotlig sjukdom eller fått kramp i lederna) Jag är själv skyldig till detta lite småirriterande beteende. Man säljer sin vara och glömmer bort det hela, helt enkelt . Det är mänskligt. Men när jag sedan får ett mail från en förväntansfull köpare tar jag i alla fall bort annonsen och svarar vederbörande: "Tyvärr, den är såld". Se där, det tog fem sekunder, och då stavade jag ändå fel till "tyvärr" en gång.

Ibland får man inget svar och ser ändå att annonsen ändå ligger kvar vecka efter vecka. Jag drar mig inte för att maila igen. Och igen. Jag har faktiskt till och med skickat instruktioner till annonsören hur man sköter en Blocketannons. Jag försöker göra det så enkelt jag kan och delar upp det i enkla steg. Lägg in annons. Svara alla som är intresserade. Sälj till den som känns bäst. Ta bort annonsen. Inte raketforskning, direkt.

Sedan har vi en annan, betydligt värre sort. Den sort som jag nu har stött på otaliga gånger i samband med min jakt på en iPhone. Jag blev en smula förvånad över hur många nya, ouppackade telefoner med kvitto som fanns till salu. Dessutom var de köpta "för några dagar sedan". Vad är grejen? Varför köper man en telefon om man inte ens har för avsikt att packa upp den? Ett litet impulsköp på tisdagseftermiddagen? Njae, inte om man köper en telefon för flera tusen och binder upp sig på ett abonnemang i två år. Jag har ju känt på mig att något är knas här. Om det låter för bra, då är det ofta det. Så sant som det är sagt.

Trots detta har jag svarat på en hel del liknande annonser. Man kommer då till en ung kille som svarar "Ja" med en lätt stressad ton. Som om snuten var honom hack i häl. Man försöker låta som om det är en helt vanlig Blocketaffär och säger att man är intresserad av "hans" telefon - trots att man känner hur löjligt det låter eftersom det är så obvious att den inte är hans. Ofta får man svaret "Jag vann den på jobbet" eller " Jag fick den i present". Jag kan beskriva en misslyckad affär som ägde rum i förrgår.

Annonsen verkade lovande. Inga stavfel och till och med fullständiga meningar. En iPhone 4, 16 GB, ouppackad och olåst. Pris: 4 000:- Perfekt. Jag fick till och med tag på annonsörenmer eller mindre omgående. Han lät helt reko (ursäkta, men det var faktiskt ett plus att han inte bröt) och jag kände mg hoppfull. Han förklarade att hans företag tecknar en massa abonnemang och får då iPhones på köpet, men att de vill hellre ha Nokia. Så de dumpar telefonerna på Blocket. Det finns ju en del frågetecken här, men jag lät dem bero. Jag sa att jag egentligen ville ha en 32 GB och då var han snabb med att säga att det kunde han nog fixa. Han skulle ringa om en minut. Jag var på väg till dagis och efter fem minuter fick jag lämna kontoret, men jag ringde upp honom hemifrån,
   Han hade lyckats uppbringa en 32 GB telefon för 4 500:- Han bodde i Staffanstorp men skulle snart in till Malmö och ville ses samma kväll. Jag fick ångest. Jag kände plötsligt att jag inte alls var sugen på att möta en Blocketkille och köpa en telefon för 4 500:- i en park. Jag mumlade något om att jag hade svårt att få fram stålar på så kort varsel och frågade om vi kunde ses dagen därpå. Det var lite svårt eftersom han skulle bila till Frankrike dagen efter. Hmm.... Så lägligt. Jag sa att jag fick be att få återkomma. Efter en timme sms:ade jag att jag inte hade hunnit få fram pengarna och att vi kunde höras nästa dag - ifall han fortfarande var i landet. Han svarade genom att ringa, men eftersom jag läste saga för barnen svarade jag inte. Han ringde en timme senare igen och då svarade jag. Samtalet som ägde rum var bland de jobbigaste jag haft på mycket länge.

-"Jag kunde inte ta det innan. Jag är ledsen, men jag får inte ihop det i kväll."
-"Du ska väl ha telefonen? Nu har jag lagt undan den åt dig och tagit bort annonsen."
-"Jaha... Vi kanske kan ses i morgon?"
-"Du har tur för jag ska faktiskt inte åka förrän på söndag. Jag jobbar till fem och kan ses efter det."
-"Vad sägs om Mobilia?" (allt för att kunna ses på en plats där man kanske kan packa upp telefonen i lugn och ro)
-"Visst. Du bestämmer."
-"Men, du... Jag vill kunna kolla så att allt är som det ska."-"Man måste registrera telefonen på iTunes innan man kan sätta in sitt SIM-kort. Men allt är lugnt."
-"Ja, du... Jag vill nog kunna se att den rullar på som den ska. Det kanske inte är en bra idé det här."
-"Du sa att du skulle ha den. Man ska hålla vad man säger."
-"Men jag sa bara att jag var intresserad. Inte att..."
-"Nej! Jag vet precis vad du sa. Du sa att du skulle ha den."
-"Nä, det gjorde jag faktiskt inte. Jag är ledsen om det har blivit ett missförstånd."
-"Hör på mig... Det här är inget missförstånd. Jag vet vad du sa."
-"Jag sa bara..."
-"Det är lugnt den här gången, men du ska veta att du kan råka illa ut om du svarar på annonser och inte håller vad du lovar."
-"Ok..." (känner nu att det börjar bli en smula jobbig stämning. Mitt nummer är dessutom oskyddat)
-"Det är okej den här gången, men man ska hålla vad man lovar om man är en man. Gör man inte det är man en fitta!"
-"Ja..." (jag ville nu få slut på samtalet utan gräl)
-"Bara så du vet. Det är riktigt dåligt av dig."
-"Ja, jag är ledsen. Jag ska tänka på det."

Klick.

Jag såg framför mig hur snubben ifråga skulle komma till vårt hus och hota familjen om jag inte köpte hans telefon, men inget hände. Nu, två dagar senare, vågar jag pusta ut.

Jag fick förklarat för mig av en säljare på Telenor hur de här Blockettelefonerna funkar. En kille köper ett abonnemang på t ex Tre och får då en iPhone på köpet. Han tecknar en försäkring som gör att han får en ny telefon om den tappas eller stjäls. Sedan säljer han sin ouppackade telefon och väntar några dagar  innan han anmäler den som stulen, betalar självrisken och får en ny telefon. När telefonen anmälts som stulen spärras den och den nya ägaren kan inte göra ett skit.Blåst!

En del annonser verkar dock helt reko. Folk som helt enkelt inte orkar med sin iPhone och vill ha en annan telefon. Folk som man kan besöka i sina hem. Av någon anledning är det just dessa som inte svarar på mail. Jag fattar det inte. Varför svarar man inte om man har lagt ut en annons? Men nu går det här inlägget i cirklar.

Jag kan nämna en kille som svarade på mail efter fem minuter, men när jag sedan föreslog att vi skulle ses svarade han inte. Jag mailade ett par gånger, men fick inget svar. Då mailade jag från alxnras mail och fick återigen ett snabbt svar. Även här slutade han svara när jag bad att få ses. Då provade jag från ett annat mailkonto, men han har inte svarat än. Han har inte tagit bort annonsen, heller. Jag som hade tänkt låta mina alter egon dumpa priset med en fejkad budgivning :-)

En annan säljare som verkade helt okej hade utelämnat en siffra i telefonnumret. Suck... Gissa om hon svarade på mail. Alxnra är lite av en hobbyprivatdetektiv och fick fram efternamn på vederbörande, men hon hade inte sitt nummer listat. Alxnra kom då på den briljanta idén att utgå ifrån att det nog är sista siffran i numret som glömts bort och att det bara var att ringa samtliga tio olika kombinationer. Jag lovade att testa, men av någon anledning trodde alxnra inte att jag faktiskt skulle göra det. Så hon tog det i egna händer och fick lite småirriterade svar från folk som konstaterade att det redan varit en person från Malmö som ringt dem idag (!) Det är väl härligt hur vi kan förenas i vårt smått psykotiska beteende? Ingen av de tio var annonsören, förresten.

Nu återstår alltså att köpa den ny i butk (dyrt), teckna ett abonnemang (det kommer inte att bli lika fördelaktigt som mitt nuvarande Glocalnetabonnemang), köpa den av en reko försäljare på Blocket (hur man nu hittar en sådan) eller köpa den från Hong Kong av en vän som bor där (osäkert på många plan). Jag har ett mycket word-dokument där jag försöker reda ut vilket som är bäst för mig i längden.

Nu är det helg och killarna fortsätter med sin nya grej att vakna runt kl 06. Inte så skönt när jag la mig kl 04.

Nu måste jag kolla Blocket!

Livet på landet

Vår bostadsjakt fortsätter. Vi föll som furor för det där huset vi kikade på för en vecka sedan, men efter en budgivning mot folk som vi bara kan förmoda heter Trump, von Anka eller Kamprad i efternamn, inser vi att det är dags att tänka om. Hej då, Rosenvång. Hej då, Mellanheden. Kanske till och med hej då, Djupadal. Vi har ju krampaktigt letat i en snäv cirkel runt vårt nuvarande område och efter lite soul searching har vi kommit fram till att det egentligen inte finns någon anledning till det.

   Vårt sprudlande umgänges? Hmm... Jag vet inte när vi fick ett spontanbesök senast. Det är snarare så att man får boka in minsta lilla fika minst en månad i förväg.

  Spontanträffarna på Konsum, ICA eller lekplatsen? Jovars, det är ju otvungen och härligt, men det är knappast värt två miljoner extra på huspriset. Dessutom kommer vi obönhörligen att bli mer isolerade när vi väl sätter oss i ett hus med trädgård - oavsett var vi är.

   För barnens skull? Inte vill vi väl att de ska bli lantisar!? Som man måste skjutsa så fort de ska hälsa på Conny och Ronny eller gå på bio. Det kommer ju att dröja innan de börjar hänga med polare på det sättet. Nu får de umgås med barnen till de vänner vi väljer att träffa. Kanske lika bra att flytta innan de vänjer sig vid att kunna cykla över till bästisen. Dessutom kanske de visst kan det, även om de får gena över en åker eller två.  

Nej, det är nog snarare så att vi (läs; jag) är så jävla insnöad att jag bara kan tänka mig att bo där jag känner mig hemma. Där jag kan varenda gata och varenda genväg. Inga överraskningar, tack. Tryggt och säkert. Ibland tror jag att jag är världens mest bekväma människa. Jag får andnöd vid tanken på större förändringar. I alla fall förändringar som inte initieras av mig själv. Problemet är bara att de förändringar jag är beredd att sätta igång själv tar en sådan evinnerlig tid på sig innan de liksom landat. Först nu, två år efter att alxnra börjat känna sig redo att flytta, är jag äntligen beredd att gå vidare. Kontentan av den här ganska lösa tanketråden är att vi nu har öppnat upp för boende precis var som helst. Är huset gött tar vi det. Höllviken? Kämpinge? Bunkeflo? Visst! Kör på. Dessutom kan ett billigare boende möjliggöra alxnras senaste obsession (nu när solresan är bokad och betald!): Ett sommarställe!

Av en slump hittade alxnra ett ställe i Örkelljunga (japp, vi har verkligen släppt alla spärrar!) och för en gångs skull hamnade inte hennes Hemnetlänk direkt i papperskorgen. Det var faktiskt ett riktigt coolt hus. Stort som attan och 1,5 timmar bort, och med en enorm potential. Det hade dessutom legat ute i ett halvår (!) och kostade "bara" 1,5 miljoner. "Vad var haken", tänkte vi och ringde mäklaren direkt. Vi var välkomna att kika med en gång eftersom hon råkade vara i huset just den här dagen (alltså i förrgår) Vi lämnade således våra jobb vind för våg, ringde in Lovisa och begav oss i väg på en liten road trip. Tyvärr var det ett alldeles för stort projekt för oss. Åtta sovrum (!) varav hälften inte var klara än. Hade vi hetat Timell i efternamn hade det varit en dröm. Garanterat ingen tid för slappning i hängmattan de första fem åren. Precis vad vi gillar :-) Not. Men fröet är sått, och nu letar vi bostad parallellt med sommarbostad. Hemnet har aldrig gått varmare på alxnras stackars dator!

Leahs datorintresse håller i sig - minst sagt. Hon är mer eller mindre besatt. Det känns som om hon är bortrest. Man hör i princip bara ifrån henne när någon knapp inte vill göra som hon vill, vilket sker alltmer sällan. Vi har bestämt oss för att låta henne hållas och se om det går över av sig själv. Jag har mina tvivel på denna metod, men den är enkel, i alla fall.

I helgen har vi faktiskt varit ute en hel del. Till och med Emil har varit på gott humör i vintervinden. Vi har matat ankor så det stått härliga till och till och med lekt på lekplatser. Det känns riktigt bra. Som om våren snart är här. Men jag vet ju att så inte är fallet. Inte förrän i slutet av april kommer den. Sanna mina ord.

Här kommer en bildbomb:

Bridge over troubled water...

Max funderar. (vågade mig på en ny ram här!)

"Hur ska jag komma över här?"

"Jag tänker sitta här tills våren kommer!"

Det blåste så mycket att Emil fick hålla i sig rejält!

Emil kastar isblock.

Här räddade jag en dåligt exponerad bild. Ganska nöjd, faktiskt.

Dags att mata svanar!

Leah råkade kasta en sten på en stackars svan.

Jag ville fota en mås precis när den lyfter. Det gick sådär.

Ganska impad över hur jag fick fokus rätt.

Jag fick ta två av de måånga olika varianterna på det här temat.

Leah tröttnar som sagt aldrig på att gunga.

Bullbak i fredags!

De var säkert goda.

Emil är mycket förtjust i croissanter.

Men han släpper aldrig blicken från vad som pågår!

Min favoritplats i huset för foton...

En efter en slocknade killarna i soffan (!) Frisk luft kan göra underverk.

Leah tog tillfället i akt att kolla på "sin" dator.

Data-stirret.

Nu måste jag verkligen jobba.

Ringduvevägen

Jag skriver numera så ofta slumpen spelar in i mitt liv. Det är ganska vanligt förekommande, har det visat sig.

Nu har det hänt igen. Förra måndagen var jag ju på en slags utbildning för att bli bostadsfotograf. Jag fick en adress i Åkarp, men eftersom jag inte fick upp denna på varken Eniro eller GPS:en gav jag mig i väg i god tid. Adressen var Rindguvevägen. Skumt namn, va? Vad är en "Rindguva"? När jag kom fram till området som gatan skulle finnas inom såg jag att många gator hade fågelnamn, och konstaterade således att adressen måste vara Ringduvevägen. Någon hade skrivit fel, helt enkelt. Inte för att det hjälpte mig nämnvärt, eftersom denna adress inte heller fanns på nätet eller i GPS.en. Jag antar att gatan var för ny för att vara registrerad, och de fem personer som rörde sig ute på Åkarps gator hade ingen aning om vad jag pratade om. Efter mycket om och men - trots en trasig mobiltelefon - hittade jag rätt, men denna förbaskade adress kommer för alltid att vara ingraverad i min hjärnbark.

Nu över till slumpen som jag nämnde inledningsvis. I samband med att vi eventuellt ska sälja vår bostad inom en inte alltför avlägsen framtid har vi snackat om att pimpa lite hemma. I synnerhet måla våra element och klädkammare, som är lite av husets skamfläckar. Jag tänkte givetvis göra det själv, men inser min begränsning och la ut en annons på Bello. Jag fick fem snabba svar. Den sista målarfirman hade en ganska otippad adress. Ringduvevägen. Fast i Skurup.

Oddsen på det, tack!

Så här mår jag i dag. Hur mår ni?

Inte vara rädd

Idag var vi (jag och Leah) hos tandläkaren. Det har varit full uppladdning hela veckan och Leah var supertaggad. Tyvärr visade Leah sig inte vara så tuff när det väl kom till kritan. Det var bara en tandhygienist som skulle räkna hennes tänder, men det räckte med att anmäla oss i receptionen för att Leah skulle bli (ännu mer) likblek och få gråten i halsen. Efter en minut i tandläkarstolen brast det sedan totalt och hon föll ihop i mina armar likt ett darrande asplöv. Den snälla tandhygienisten fick slutligen räkna hennes tänder, sittandes i mitt knä, och kunde konstatera att det såg finfint ut. Thank god! Hade det funnits hål hade vi fått söva henne.

Jag har för övrigt bokat en tid för utdragning av min visdomstand i slutet av april. Jag får ångest bara av att skriva om det. Jag förklarade för Leah att jag minsann skulle göra en rejäl operation hos tandläkaren senare och var lite rädd för det. Jag ville väl skapa någon form av känsla av att jag förstod henne och hennes rädsla. Jag fick dock det aningen empatilösa svaret: "Vuxna ska inte vara rädda".

Så sant, så sant. Inte så lätt att leva upp till, tyvärr.

Förmiddagen ägnade jag sedan åt att köpa leksaker i en leksaksaffär som hade 30 % rea. Först ville jag köpa allt i butiken, men sedan ville jag inte köpa något alls. Jag såg hur de plastiga skitsakerna skulle spridas runt i vårt hem och gå sönder för att slutligen slängas om ett år. Ångesten kröp över mig bland de halvtomma hyllorna fulla med snuttedjur, leksaksbilar och Hello Kitty-skräp. Det kan i och för sig ha att göra med att jag befann mig på Ekohallen, denna vårta på världens rövhål. Slutligen köpte jag en del ganska bra grejer, bland annat ett par hamstrar (inte levande) som jag vet att killarna gillar skarpt. De ändrar riktning när de stöter till en vägg och de utstöter en del ganska gulliga ljud (på lagom volym). Det känns nästan som riktiga husdjur. Med lite tur kan vi hålla levande varelser borta från huset ett par år till med hjälp av den här investeringen.

Jag snubblade över den här videon i dag. Det här är ju inte min vanliga musiksmak, men det är något med sångerskan i det här bandet som jag alltid har gillat. I synnerhet rösten är inte sådär mespoppig som så ofta är fallet med unga tjejrockpopband. När jag såg videon tänkte jag lite på Leah och insåg att hon nog aldrig kommer stå i en skitig replokal med Henrietta, Julene, Emma och de andra dagiskompisarna. Hon sjunger i och för sig ganska illa, så det kanske är lika bra det.



Kära alxnra är hemma med en dunderförkylning. Lika bra att få den nu innan avresan till Kanarieholmarna! Helgen kan således bli lite hur som helst.

Lustiga huset

Barnen är inne i en härlig fas för tillfället. Killarna kan vara skitjobbiga när de är hungriga och trötta, men annars leker de (läs: busar) oftast finfint. Man får givetvis hålla kolla på dem eftersom tre minuters tystnad kan innebära en halvtimmes uppstädning. Ibland är det en risk man får ta för att få läsa bloggar eller slumra i soffan.

Leah är i princip aldrig något problem. Hon spelar sina datorspel och ser sina filmer eller leker med något. Hon är oftast väldigt kreativ, trots att dumburken lockar en hel del. Jag hoppas att hon kan bibehålla denna sida och inte bli en soffpotatis. Hon pratar nonstop och även om det suger musten ur en kan man inte låta bli att älska frågor som "Måste man borsta tänderna när man är död?", "Varför får man huvudvärk?" eller "Hur gör man golv?" Det skulle vara så sjukt kul att vara i hennes huvud för en dag. Hon kan även slänga ur sig saker som att mammas dator är en "skitdator", vilket ju stämmer fint, det.

Jag bad Leah illustrera olika känslostämningar (kanske inte med just de orden!) och här ser ni resultatet:

 

 

Jag fick göra ett försök. Jag skulle likna alxnra, tänkte jag.

Nu vet vi varför de har nedsatt hörsel.

Max hade inte tid. Han skulle äta.