Livet på landet

Vår bostadsjakt fortsätter. Vi föll som furor för det där huset vi kikade på för en vecka sedan, men efter en budgivning mot folk som vi bara kan förmoda heter Trump, von Anka eller Kamprad i efternamn, inser vi att det är dags att tänka om. Hej då, Rosenvång. Hej då, Mellanheden. Kanske till och med hej då, Djupadal. Vi har ju krampaktigt letat i en snäv cirkel runt vårt nuvarande område och efter lite soul searching har vi kommit fram till att det egentligen inte finns någon anledning till det.

   Vårt sprudlande umgänges? Hmm... Jag vet inte när vi fick ett spontanbesök senast. Det är snarare så att man får boka in minsta lilla fika minst en månad i förväg.

  Spontanträffarna på Konsum, ICA eller lekplatsen? Jovars, det är ju otvungen och härligt, men det är knappast värt två miljoner extra på huspriset. Dessutom kommer vi obönhörligen att bli mer isolerade när vi väl sätter oss i ett hus med trädgård - oavsett var vi är.

   För barnens skull? Inte vill vi väl att de ska bli lantisar!? Som man måste skjutsa så fort de ska hälsa på Conny och Ronny eller gå på bio. Det kommer ju att dröja innan de börjar hänga med polare på det sättet. Nu får de umgås med barnen till de vänner vi väljer att träffa. Kanske lika bra att flytta innan de vänjer sig vid att kunna cykla över till bästisen. Dessutom kanske de visst kan det, även om de får gena över en åker eller två.  

Nej, det är nog snarare så att vi (läs; jag) är så jävla insnöad att jag bara kan tänka mig att bo där jag känner mig hemma. Där jag kan varenda gata och varenda genväg. Inga överraskningar, tack. Tryggt och säkert. Ibland tror jag att jag är världens mest bekväma människa. Jag får andnöd vid tanken på större förändringar. I alla fall förändringar som inte initieras av mig själv. Problemet är bara att de förändringar jag är beredd att sätta igång själv tar en sådan evinnerlig tid på sig innan de liksom landat. Först nu, två år efter att alxnra börjat känna sig redo att flytta, är jag äntligen beredd att gå vidare. Kontentan av den här ganska lösa tanketråden är att vi nu har öppnat upp för boende precis var som helst. Är huset gött tar vi det. Höllviken? Kämpinge? Bunkeflo? Visst! Kör på. Dessutom kan ett billigare boende möjliggöra alxnras senaste obsession (nu när solresan är bokad och betald!): Ett sommarställe!

Av en slump hittade alxnra ett ställe i Örkelljunga (japp, vi har verkligen släppt alla spärrar!) och för en gångs skull hamnade inte hennes Hemnetlänk direkt i papperskorgen. Det var faktiskt ett riktigt coolt hus. Stort som attan och 1,5 timmar bort, och med en enorm potential. Det hade dessutom legat ute i ett halvår (!) och kostade "bara" 1,5 miljoner. "Vad var haken", tänkte vi och ringde mäklaren direkt. Vi var välkomna att kika med en gång eftersom hon råkade vara i huset just den här dagen (alltså i förrgår) Vi lämnade således våra jobb vind för våg, ringde in Lovisa och begav oss i väg på en liten road trip. Tyvärr var det ett alldeles för stort projekt för oss. Åtta sovrum (!) varav hälften inte var klara än. Hade vi hetat Timell i efternamn hade det varit en dröm. Garanterat ingen tid för slappning i hängmattan de första fem åren. Precis vad vi gillar :-) Not. Men fröet är sått, och nu letar vi bostad parallellt med sommarbostad. Hemnet har aldrig gått varmare på alxnras stackars dator!

Leahs datorintresse håller i sig - minst sagt. Hon är mer eller mindre besatt. Det känns som om hon är bortrest. Man hör i princip bara ifrån henne när någon knapp inte vill göra som hon vill, vilket sker alltmer sällan. Vi har bestämt oss för att låta henne hållas och se om det går över av sig själv. Jag har mina tvivel på denna metod, men den är enkel, i alla fall.

I helgen har vi faktiskt varit ute en hel del. Till och med Emil har varit på gott humör i vintervinden. Vi har matat ankor så det stått härliga till och till och med lekt på lekplatser. Det känns riktigt bra. Som om våren snart är här. Men jag vet ju att så inte är fallet. Inte förrän i slutet av april kommer den. Sanna mina ord.

Här kommer en bildbomb:

Bridge over troubled water...

Max funderar. (vågade mig på en ny ram här!)

"Hur ska jag komma över här?"

"Jag tänker sitta här tills våren kommer!"

Det blåste så mycket att Emil fick hålla i sig rejält!

Emil kastar isblock.

Här räddade jag en dåligt exponerad bild. Ganska nöjd, faktiskt.

Dags att mata svanar!

Leah råkade kasta en sten på en stackars svan.

Jag ville fota en mås precis när den lyfter. Det gick sådär.

Ganska impad över hur jag fick fokus rätt.

Jag fick ta två av de måånga olika varianterna på det här temat.

Leah tröttnar som sagt aldrig på att gunga.

Bullbak i fredags!

De var säkert goda.

Emil är mycket förtjust i croissanter.

Men han släpper aldrig blicken från vad som pågår!

Min favoritplats i huset för foton...

En efter en slocknade killarna i soffan (!) Frisk luft kan göra underverk.

Leah tog tillfället i akt att kolla på "sin" dator.

Data-stirret.

Nu måste jag verkligen jobba.