Livet på landet

Vår bostadsjakt fortsätter. Vi föll som furor för det där huset vi kikade på för en vecka sedan, men efter en budgivning mot folk som vi bara kan förmoda heter Trump, von Anka eller Kamprad i efternamn, inser vi att det är dags att tänka om. Hej då, Rosenvång. Hej då, Mellanheden. Kanske till och med hej då, Djupadal. Vi har ju krampaktigt letat i en snäv cirkel runt vårt nuvarande område och efter lite soul searching har vi kommit fram till att det egentligen inte finns någon anledning till det.

   Vårt sprudlande umgänges? Hmm... Jag vet inte när vi fick ett spontanbesök senast. Det är snarare så att man får boka in minsta lilla fika minst en månad i förväg.

  Spontanträffarna på Konsum, ICA eller lekplatsen? Jovars, det är ju otvungen och härligt, men det är knappast värt två miljoner extra på huspriset. Dessutom kommer vi obönhörligen att bli mer isolerade när vi väl sätter oss i ett hus med trädgård - oavsett var vi är.

   För barnens skull? Inte vill vi väl att de ska bli lantisar!? Som man måste skjutsa så fort de ska hälsa på Conny och Ronny eller gå på bio. Det kommer ju att dröja innan de börjar hänga med polare på det sättet. Nu får de umgås med barnen till de vänner vi väljer att träffa. Kanske lika bra att flytta innan de vänjer sig vid att kunna cykla över till bästisen. Dessutom kanske de visst kan det, även om de får gena över en åker eller två.  

Nej, det är nog snarare så att vi (läs; jag) är så jävla insnöad att jag bara kan tänka mig att bo där jag känner mig hemma. Där jag kan varenda gata och varenda genväg. Inga överraskningar, tack. Tryggt och säkert. Ibland tror jag att jag är världens mest bekväma människa. Jag får andnöd vid tanken på större förändringar. I alla fall förändringar som inte initieras av mig själv. Problemet är bara att de förändringar jag är beredd att sätta igång själv tar en sådan evinnerlig tid på sig innan de liksom landat. Först nu, två år efter att alxnra börjat känna sig redo att flytta, är jag äntligen beredd att gå vidare. Kontentan av den här ganska lösa tanketråden är att vi nu har öppnat upp för boende precis var som helst. Är huset gött tar vi det. Höllviken? Kämpinge? Bunkeflo? Visst! Kör på. Dessutom kan ett billigare boende möjliggöra alxnras senaste obsession (nu när solresan är bokad och betald!): Ett sommarställe!

Av en slump hittade alxnra ett ställe i Örkelljunga (japp, vi har verkligen släppt alla spärrar!) och för en gångs skull hamnade inte hennes Hemnetlänk direkt i papperskorgen. Det var faktiskt ett riktigt coolt hus. Stort som attan och 1,5 timmar bort, och med en enorm potential. Det hade dessutom legat ute i ett halvår (!) och kostade "bara" 1,5 miljoner. "Vad var haken", tänkte vi och ringde mäklaren direkt. Vi var välkomna att kika med en gång eftersom hon råkade vara i huset just den här dagen (alltså i förrgår) Vi lämnade således våra jobb vind för våg, ringde in Lovisa och begav oss i väg på en liten road trip. Tyvärr var det ett alldeles för stort projekt för oss. Åtta sovrum (!) varav hälften inte var klara än. Hade vi hetat Timell i efternamn hade det varit en dröm. Garanterat ingen tid för slappning i hängmattan de första fem åren. Precis vad vi gillar :-) Not. Men fröet är sått, och nu letar vi bostad parallellt med sommarbostad. Hemnet har aldrig gått varmare på alxnras stackars dator!

Leahs datorintresse håller i sig - minst sagt. Hon är mer eller mindre besatt. Det känns som om hon är bortrest. Man hör i princip bara ifrån henne när någon knapp inte vill göra som hon vill, vilket sker alltmer sällan. Vi har bestämt oss för att låta henne hållas och se om det går över av sig själv. Jag har mina tvivel på denna metod, men den är enkel, i alla fall.

I helgen har vi faktiskt varit ute en hel del. Till och med Emil har varit på gott humör i vintervinden. Vi har matat ankor så det stått härliga till och till och med lekt på lekplatser. Det känns riktigt bra. Som om våren snart är här. Men jag vet ju att så inte är fallet. Inte förrän i slutet av april kommer den. Sanna mina ord.

Här kommer en bildbomb:

Bridge over troubled water...

Max funderar. (vågade mig på en ny ram här!)

"Hur ska jag komma över här?"

"Jag tänker sitta här tills våren kommer!"

Det blåste så mycket att Emil fick hålla i sig rejält!

Emil kastar isblock.

Här räddade jag en dåligt exponerad bild. Ganska nöjd, faktiskt.

Dags att mata svanar!

Leah råkade kasta en sten på en stackars svan.

Jag ville fota en mås precis när den lyfter. Det gick sådär.

Ganska impad över hur jag fick fokus rätt.

Jag fick ta två av de måånga olika varianterna på det här temat.

Leah tröttnar som sagt aldrig på att gunga.

Bullbak i fredags!

De var säkert goda.

Emil är mycket förtjust i croissanter.

Men han släpper aldrig blicken från vad som pågår!

Min favoritplats i huset för foton...

En efter en slocknade killarna i soffan (!) Frisk luft kan göra underverk.

Leah tog tillfället i akt att kolla på "sin" dator.

Data-stirret.

Nu måste jag verkligen jobba.

Ringduvevägen

Jag skriver numera så ofta slumpen spelar in i mitt liv. Det är ganska vanligt förekommande, har det visat sig.

Nu har det hänt igen. Förra måndagen var jag ju på en slags utbildning för att bli bostadsfotograf. Jag fick en adress i Åkarp, men eftersom jag inte fick upp denna på varken Eniro eller GPS:en gav jag mig i väg i god tid. Adressen var Rindguvevägen. Skumt namn, va? Vad är en "Rindguva"? När jag kom fram till området som gatan skulle finnas inom såg jag att många gator hade fågelnamn, och konstaterade således att adressen måste vara Ringduvevägen. Någon hade skrivit fel, helt enkelt. Inte för att det hjälpte mig nämnvärt, eftersom denna adress inte heller fanns på nätet eller i GPS.en. Jag antar att gatan var för ny för att vara registrerad, och de fem personer som rörde sig ute på Åkarps gator hade ingen aning om vad jag pratade om. Efter mycket om och men - trots en trasig mobiltelefon - hittade jag rätt, men denna förbaskade adress kommer för alltid att vara ingraverad i min hjärnbark.

Nu över till slumpen som jag nämnde inledningsvis. I samband med att vi eventuellt ska sälja vår bostad inom en inte alltför avlägsen framtid har vi snackat om att pimpa lite hemma. I synnerhet måla våra element och klädkammare, som är lite av husets skamfläckar. Jag tänkte givetvis göra det själv, men inser min begränsning och la ut en annons på Bello. Jag fick fem snabba svar. Den sista målarfirman hade en ganska otippad adress. Ringduvevägen. Fast i Skurup.

Oddsen på det, tack!

Så här mår jag i dag. Hur mår ni?

Inte vara rädd

Idag var vi (jag och Leah) hos tandläkaren. Det har varit full uppladdning hela veckan och Leah var supertaggad. Tyvärr visade Leah sig inte vara så tuff när det väl kom till kritan. Det var bara en tandhygienist som skulle räkna hennes tänder, men det räckte med att anmäla oss i receptionen för att Leah skulle bli (ännu mer) likblek och få gråten i halsen. Efter en minut i tandläkarstolen brast det sedan totalt och hon föll ihop i mina armar likt ett darrande asplöv. Den snälla tandhygienisten fick slutligen räkna hennes tänder, sittandes i mitt knä, och kunde konstatera att det såg finfint ut. Thank god! Hade det funnits hål hade vi fått söva henne.

Jag har för övrigt bokat en tid för utdragning av min visdomstand i slutet av april. Jag får ångest bara av att skriva om det. Jag förklarade för Leah att jag minsann skulle göra en rejäl operation hos tandläkaren senare och var lite rädd för det. Jag ville väl skapa någon form av känsla av att jag förstod henne och hennes rädsla. Jag fick dock det aningen empatilösa svaret: "Vuxna ska inte vara rädda".

Så sant, så sant. Inte så lätt att leva upp till, tyvärr.

Förmiddagen ägnade jag sedan åt att köpa leksaker i en leksaksaffär som hade 30 % rea. Först ville jag köpa allt i butiken, men sedan ville jag inte köpa något alls. Jag såg hur de plastiga skitsakerna skulle spridas runt i vårt hem och gå sönder för att slutligen slängas om ett år. Ångesten kröp över mig bland de halvtomma hyllorna fulla med snuttedjur, leksaksbilar och Hello Kitty-skräp. Det kan i och för sig ha att göra med att jag befann mig på Ekohallen, denna vårta på världens rövhål. Slutligen köpte jag en del ganska bra grejer, bland annat ett par hamstrar (inte levande) som jag vet att killarna gillar skarpt. De ändrar riktning när de stöter till en vägg och de utstöter en del ganska gulliga ljud (på lagom volym). Det känns nästan som riktiga husdjur. Med lite tur kan vi hålla levande varelser borta från huset ett par år till med hjälp av den här investeringen.

Jag snubblade över den här videon i dag. Det här är ju inte min vanliga musiksmak, men det är något med sångerskan i det här bandet som jag alltid har gillat. I synnerhet rösten är inte sådär mespoppig som så ofta är fallet med unga tjejrockpopband. När jag såg videon tänkte jag lite på Leah och insåg att hon nog aldrig kommer stå i en skitig replokal med Henrietta, Julene, Emma och de andra dagiskompisarna. Hon sjunger i och för sig ganska illa, så det kanske är lika bra det.



Kära alxnra är hemma med en dunderförkylning. Lika bra att få den nu innan avresan till Kanarieholmarna! Helgen kan således bli lite hur som helst.

Lustiga huset

Barnen är inne i en härlig fas för tillfället. Killarna kan vara skitjobbiga när de är hungriga och trötta, men annars leker de (läs: busar) oftast finfint. Man får givetvis hålla kolla på dem eftersom tre minuters tystnad kan innebära en halvtimmes uppstädning. Ibland är det en risk man får ta för att få läsa bloggar eller slumra i soffan.

Leah är i princip aldrig något problem. Hon spelar sina datorspel och ser sina filmer eller leker med något. Hon är oftast väldigt kreativ, trots att dumburken lockar en hel del. Jag hoppas att hon kan bibehålla denna sida och inte bli en soffpotatis. Hon pratar nonstop och även om det suger musten ur en kan man inte låta bli att älska frågor som "Måste man borsta tänderna när man är död?", "Varför får man huvudvärk?" eller "Hur gör man golv?" Det skulle vara så sjukt kul att vara i hennes huvud för en dag. Hon kan även slänga ur sig saker som att mammas dator är en "skitdator", vilket ju stämmer fint, det.

Jag bad Leah illustrera olika känslostämningar (kanske inte med just de orden!) och här ser ni resultatet:

 

 

Jag fick göra ett försök. Jag skulle likna alxnra, tänkte jag.

Nu vet vi varför de har nedsatt hörsel.

Max hade inte tid. Han skulle äta.

Oscarsflopp

Söndagens Oscarsgala blev något av en flopp. Jag har aldrig varit så förberedd och lyckats se så många av de nominerade filmerna. Dessutom har jag nattsuddat en hel del på sistone och kände mig rustad för att åtminstone se större delen av galan live. Min fotoutbildning i går förhindrade alla planer på att se hela spektaklet, men det var inte det som var problemet, skulle det visa sig. Nej, jag kroknade redan under röda mattan klockan halv tolv. Halv fyra vaknade jag i soffan och fick spela in rubbet innan jag sedan kröp till kojs. Antiklimax...

Utbildningen i går skulle äga rum i en villa i Åkarp. Vi skulle öva på att fota bostäder med en kille från firman. Klockan halv tio var det sagt, och jag var ute i god tid men mötet blev dock uppskjutet en halvtimme. Jag hade svårt att hitta till huset eftersom området var så nytt att det inte fanns i GPS:en. Jag bestämde träff med firmans utsände i en korsning mitt i ett av Åkarps villaområde men på grund av något slags missförstånd slutade med att jag fick vänta i en och en halv timme. Jag vågade inte ens lyssna på radio eftersom jag var rädd att de skulle avslöja Oscarsvinnarna. Det var en lång och seg väntan, vill jag lova. Det passerade totalt två bilar och en scooter. Jag kände mig som killen i "127 timmar".

Utbildningen i sig var bra, och nu är den över. Om allt går vägen drar det hela igång framemot vårkanten. Mer om detta senare.

Galan fick jag slutligen se i går kväll och den var den segaste och tristaste på jag någonsin sett. Och jag har sett en hel del av dem. Inte ett enda skämt gick hem och i princip ingen Oscarsgubbe hamnade i rätt händer. Tacktalen var helt otroligt sega och fantasilösa, dessutom. Så här hade jag fördelat statyetterna (valt utifrån de som var nominerade, alltså):

Bästa Regi/Film (hur fan kan det här vara två olika kategorier?): The Social Network
Bästa Manliga Skådespelare: James Franco
Bästa Manliga Biroll: Jeremy Renner eller Mark Ruffalo
Bästa Kvinnliga Skådespelare: Michelle Williams
Bästa Kvinnliga Biroll: Jacki Weaver

Bästa musik: The Social Network (den enda som kom rätt)

Jag vill dock slå ett extra slag för den grymt förbisedda "Blue Valentine". Jag har inte sett något starkare och mer gripande sedan "Revolutionary Road". Fantastiskt manus och otroliga skådespelarinsatser. Årets film - hittills.

I kväll var vi på killarnas dagis på föräldramöte. Efteråt åt vi pizza och gick på bio. Vi såg "Sarahs Nyckel" som var en mycket stark och otroligt bra film. Jag är inte blödig, särskilt inte när det gäller film, men jag hade en klump i magen och i halsen hela första timmen. Vidrigt jobbig film på alla sätt.

Dags att nassa. Ser i kors.

Här kommer en bild på Emil som jag inte har lagt så mycket tid på. Den kändes bra direkt ut ur kameran (SOOTC)