We made it

Då var julen 2010 över. Mellandagarna har susat förbi i en dimma av mat och apati. Barnen har knappt varit utomhus sedan vi hämtade dem på dagis dagen innan lillejul och de verkar inte längta ut till snön direkt. Vi får givetvis betala ett dyrt pris för vår lättja och huset har verkligen sett bättre dagar - rent städmässigt. Jag brukar säga då och då att vårt hus ser ut som ett horhus men nu vill jag passa på att be om ursäkt till alla horhus världen över. Ni har verkligen inte förtjänat att jämföras med vårt risiga hus, förlåt.

Hur var julen, då? Jodå, med sex barn och minst lika många vuxna var det liksom inte bäddat för julefrid och det fick vi inte heller. Det är bara att gilla läget, antar jag. I alla fall i ett par år till. Personligen skulle jag vilja skruva ner ambitionerna ett par steg vad gäller mat och istället fokusera på att umgås. Kanske nästa år?

Nu har siktet inställt på nyår som ska firas här hemma med två andra par. Det känns som om alla inblandade har en härligt relaxed inställning och även om det ännu en gång kommer att bli en del barn, tror jag att det kommer att bli super. Vårt största "problem" nu är att Leah har fått en ny dygnsrytm. Hon somnar gärna vid elva och vaknar vid nio. Inte idealiskt för dagis på måndag.

Nu leker killarna med sitt Lego och det är en ren fröjd att se dem samarbeta på sitt eget lilla språk. Hade det inte varit för en överhängande bajsdoft i rummet hade det varit helt perfekt.

Här kommer en bildbomb:

Klappjakt på klappar.

En frustrerad Max försöker öppna ett paket.

Nu så!

Kusin Bianca fick skidor. Klart man ska prova på parketten!

Emil är inne i en period av heaven or hell. Här har han ett sammanbrott av okänd anledning.

Leah fick ett par nya klänningar...

... som hon givetvis provade på Max.

Leah fick en rödluvanklänning av mormor.

Hon har i princip inte tagit av sig den sedan julafton.

Bianca fick en likadan. Känns som om vi fått tvillingtjejer.

Emil är otroligt förtjust i kusin Elliot.

Elliot, nio år.

Om sju år har vi alltså det här att se fram emot. Gånger två. Lycka till, Leah!

Noel tar det säkra före det osäkra.

Max är glad för det mesta nuförtiden.

Äntligen är tavlorna på plats. Har sällan varit så nöjd med något som jag lagt så mycket tid på.

Usel karaktär

Dagen innan julafton. Jag har mått småpyton hela dagen och lovade mig själv att gå och lägga mig i tid. Men så fort solen gått ner och barnen slocknat försvinner alla goda föresatser och jag kan bara inte ge mig. Jag visste egentligen redan när jag somnade med Leah att det var kört. En minitupplur vid niosnåret räcker långt för mig.

Nu ska jag släcka ner och kommer förhoppningsvis inte sitta här imorgon kväll. Då SKA jag lägga mig med min kära fru. Det ska hon få som julklapp.

Vad jag har gjort ikväll? Njae... Läst en massa fotobloggar och redigerat det här fotot:

En hektisk dag

Igår kan ha varit den mest hektiska dagen jag upplevt. Det var inte så att jag stressade, men jag for runt med en målmedvetenhet och ett flyt som jag sällan fått till. Dessutom höll jag igång detta rasande tempo i stort hela dagen, från lämning på dagis tills att jag slocknade i soffan före tolv (!)

Varför då, undrar ni? Jo, jag lyckades planera mitt liv så bra att jag mer eller mindre fick klämma in samtliga julklappsinköp plus matinköp på en dag. Detta i kombination med att köpa ved, gå på Bolaget, hämta extrasäng hos farmor, hämta kalibreringsverktyg hos god fotovän och städa huset - allt medan jag betade av en del telefonsamtal som legat på att-göra-listan alldeles för länge.

Tyvärr betalar jag priset nu ag har en smärre huvudvärk och känner att kroppen slåss mot någon form av illasinnad bakterie. Rösten har sjunkit tre oktaver och gubbasnoret i duschen på morgonen har en konsistens som påminner om cement. Dessutom ömmar min nacke lite, vilket jag i och för sig tror beror på att jag halkade rejält när jag skulle skutta graciöst över Regementsgatan igår. Jag var som Bambi på hal is och under ett par sekunder trodde jag att det var kört. Jag skulle bryta minst tre ben och sedan bli överkörd av hjorden av bilar som var på väg emot mig. Men jag lyckades liksom snubbla mig framåt, mot snövallen som separerar vägriktningarna. Jag fick svälja min stolthet och göra det bästa av situationen, dvs störta huvudstupa ner i snön och på vis undvika både bilar och benbrott. Jag skulle vilja höra hur snacket gick i bilarna som såg detta spektakel. De måste skratta fortfarande och kommer säkerligen att berätta detta som en rolig anekdot under många år som följer.

Men nu är vi alltså redo för julefrid. Så mycket frid det nu kan bli tal om med sex barn och åtta vuxna som ska samlas på vår nedervåning. Det känns dock hoppfullt eftersom tidigare erfarenheter har visat att kusinerna verkligen gillar varandra. Dessutom är killarna mer och mer självgående och de har till och med hittat lekar som de kan leka med Leah. Främst handlar det om att Leah klär ut dem i sina kläder. Så vi har ett regelrätt After Dark här allt som oftast.

Emilia och Maxilina.

Emil i sängen under våra legendariska "bingebus"!

En nyduschad fru.

Jag har för övrigt printat lite förstoringar på barnen som ska sitta på väggen. Det har varit en lång process där i princip varenda detalj har tagit veckor, för att inte säga månader, att reda ut. Välja ut foton, välja mellan färg eller svartvitt, välja storlek, välja ram, välja monteringsalternativ etc etc. Men nu har de anlänt och det var med hjärtat i halsgropen jag öppnade paketet. Jag blev riktigt skitnöjd, vilket på sätt och vis räddade julen för min del. Nu ska jag försöka få upp dem idag.

Så här ser de ut - omonterade givetvis.

Jag lämnar en med en bild på Leah som jag blev nöjd med. Hon gör sig bäst med en ledsen min, tyvärr.

God jul!

Tack, det räcker nu.

Idag fick vi åka kälke till bilen. Eftersom jag var ensam med alla tre barnen, varav minst en är hyperallergisk mot all form av kyla, var det enda lösningen. Jag insåg snabbt att det hade varit lättare att köra in bilen i trädgården, för att det tog inte lång stund innan jag kände svetten rinna på ryggen. Att bära Emil samtidigt som jag drog Max och Leah genom snön och över plogbilens vallar var bland det segaste jag gjort på länge.

Jag längtar till på torsdag då jullovet börjar. Ingen ska lämna husets fyra väggar på tio dagar! Bara att bunkra upp med Prozac och slå dövörat till när de hysteriska barnen klättrar på väggarna, höga på pepparkakor och frustrerad över leksaker som gått sönder efter fem minuter.

Skämt åsido, imorgon ska jag ut och handla inför den kommande högtiden. Mat, julklappar, ved med mera med mera. Jag ska bunkra upp som om vi skulle gå i ide. Inget skall fattas oss denna helg. Det ska bakas bröd, ätas lamm racks, drickas öl och vin och gud vet allt.

Konsumera mera!

En mycket skeptisk Leah.

Surdeg? Javisst!

Go jul!

Kul

Jag har ju inte gjort så mycket musik det här året. Typ ingen alls förutom att avrunda ett par låtar som var mer eller mindre klara redan. Därför är det extra kul när man läser sånt här, snart sex år efter sin release.

För övrigt?

Är på jobbet. Jobbar inte.