Saker jag är trött på...

1/ Äta Alvedon.
2/ Tugga med endast vänstra sidan.
3/Ha ont.

Ja må de leva!

Då har turen kommit till barnens födelsedagar. Snart har vi täckt in hela sommarmånaden och vi kan återgå till vår härliga nutid. Barnen fyller ju år samma vecka så det är lite suddigt vilka paketbilder som hör till vilken dag - i synnerhet då Leah öppnar de flesta paketen oavsett vem de är avsedda för.

Leah fick en babosjka (eller hur det nu stavas)

Men hon blev nog gladast för sin nya vagn.
Något som kanske inte syns på bilden...

Som sagt, hon tar det här med att vara prinsessa på ganska stort allvar.

Hon fick även en mikrofon som gör att hon låter som en muslimsk böneutropare.

Max skulle givetvis blåsa ut ljusen men hade lite svårt för avståndsbedömningen.
Emils miner i bakgrunden är obetalbara. Sympati? Sådär, va...

Jag ägnade en stor del av dagen åt att skugga trädgården med en presenning.
När barnen skulle sätta sig hade dock solen flyttat sig. Smart, batti!

Klockan 13.00 skulle barnen komma. Bilden är tagen 11.30.

Men till slut kom de. De lekte och åt fint i värmen och vips så var det över.

Nästa år blir det nog dubbelkalas när killarna förhoppningsvis också har skaffat lite polare. Hoppas att vi bor någon annanstans då.

Djupa tankar...

Djur i bur

Jag ger mig inte. Jag ska minnas pracka på er sommarbilder tills ni ber om nåd. Nu har turen kommit till vår utflykt till Ystad Djurpark. Jag minns inte ens när den var, men det var någon gång i juli. Vi slog ihop våra påsar med familjen Schinzel som vi lärt känns här i området, och det blev väldigt lyckad dag. Vi har ju besökt Skånes Djurpark några gånger, så det var kul med lite ombyte. Parken var mindre, men man kom liksom närmare djuren vilket gjorde att barnen kändes en smula mer peppade än vanligt. Dessutom hade de ett pool-område som kom väl till pass efter en dag i parken.

Men det är inte bara ros. VI var beredda på en torftig matupplevelse, men vi hade aldrig kunnat ana vad som väntade oss när vi - inte ont anande - slog oss ner för lite mellanmål på parkens enda restaurang. Anspråken var små och förväntningarna lågt ställda när vi ställde oss i kön till beställningsluckan. Den vänliga, men något flamsiga, personalen var tillmötesgående när vi bad om att få köttbullar med pasta istället för köttbullar med potatissallad (!) som var deras variant på barnmeny. Vi vuxna valde pajer av olika slag medan jag valde en varm macka (vilket skulle visa sig vara vinnaren) Pajerna var Findus frysta variant, serverade i sin folieförpackning. "65:- Varsågod och skölj!" När de sedan bar in barnens mat med potatissallad var de dock snabba med att ursäkta sig och lovade att återkomma snarast med den utlovade pastan. Det gick i och för sig snabbt, men pastan som sedermera uppenbarade sig fick mig att drömma mig tillbaka till skolbespisningen på 80-talet. Den var liksom överkokt och kall på samma gång, vilket får betecknas som snudd på mästerligt uselt. Jag orkar inte ens gå in på antalet köttbullar som var betydligt mindre än det utlovade. Max hade slukat sina innan servitrisen hunnit in i köket igen.

Men visst, min varma macka var ju god. Jag har en kuslig förmåga att välja det minst äckliga när jag ställs inför sådana här mediokra inrättningar.

Goddag, goddag.

Leah och Ella gosar med getterna.

Leah rullade runt i halmen.

Men på högsta höjden blev det stopp.

En mor och en dotter.

Max är fortsatt fascinerad av brunnar.

De hade även ett exemplar av Homo Sapiens Maximus i djurparken.

Emil vattnade gräset.

Max - no more, no less.

Leah badar.



Om ni för med musen över bilden får ni se den i färg. Ni kanske behöver hålla kvar musen över bilden en stund innan det händer något.
Har ni någon åsikt om vilken ni föredrar får ni gärna slänga in en kommentar.

Aj, aj, aj!

Gör ett avbrott i tidsmaskinen för en kort rapport från nutiden.

Helgen har varit en härlig mix av hygge med vänner, bus med barnen och en del hemmapulande. Vi var med på den där budgviningen i cirka tio minuter innan vi blev överkörda av någon krösus med obegränsad budget och noll sympati för en stackars trebarnsfamilj som letat hus i två år. Så kan det gå. Skönt att det faktiskt finns hus man kan få pirr i magen av. Hade nästan gett upp hoppet. Nu har vi återgått till att fixa i ordning det sista lilla pillet med vårt hus innan vi lägger upp det till försäljning. Ja, ni läste rätt. Vi funderar starkt på att sälja innan vi köper. Det kanske inte är klokt, men jag tror att vi kommer att ha lättare att fatta beslut då. Återkommer givetvis om detta.

Barnens svinkoppar uteblev helt, men vi var ändå hemma veckan ut. Detta är inte så illa som det hade varit förr i tiden när barnen var gnälliga och klängiga. Nuförtiden är det faktiskt helt okej att ha alla hemma. Kanske inte helt optimalt att inte jobba på en vecka med tanke på vår lilla Barcelonaresa, men sånt är livet.

Annars är mitt största bekymmer numera en visdomstand som börjat ge sig tillkänna. Jag har känt av den förut, men det har alltid lagt sig. Nu verkar det inte gå så lätt. Jag fick känningarna i lördags kväll och under söndagen tilltog det rejält. Inatt vaknade jag halv fem av att det kändes som om någon stack knivar in i min tandrad. Jag fick knatta ner och ta Alvedon innan jag snyftandes somnade om. Imorgon ska jag således till tandläkaren. Hur fan ska det gå?

Leah är givetvis mycket intresserad av denna dramatik, så jag tar tillfället i akt att berätta om tandtrollen och allt det där. Det har dock inte haft önskvärd effekt som ni ser på bilderna nedan:


Negerboll.