Trägen vinner...

Jag tror knappt mina ögon. En bild där alla tre barnen är helt okej.

En bild efter 63 000 försök...

Vad ska jag nu göra med resten av mitt liv?


Idag (onsdag) sticker vi till Stockholm. Ska bli intressant att se (höra?) om Max tänker upprepa rutinen från i julas, dvs börja skrika i Staffanstorp och däcka i Södertälje.

Den som läser bloggen får veta.

Det här är vad Leah anser om våren hittills.

Jag håller med.

Gott och blandat

Jag jobbar vidare med mina foton. Jag har en mapp med guldklimpar från alla år och tillfällen, och när jag har en stund över tar jag mig an ett gäng och lär mig alltid något nytt. Jag söker efter min stil, helt enkelt. Jag tror mig ha en hyfsad uppfattning om vad jag är ute efter och gillar, men det svåra är att få till det medvetet. Slumpen känns alltid så... Slumpartad? Tack och lov har jag börjat bli snabbare och fattar beslut lättare nu än i början.

Det är inte helt olikt musikproducerande, faktiskt, men där är jag fortfarande sjukt, sjukt anal. I förrgår träffade jag Lotta Wenglén för en liten sångstund. Hon har, i mitt tycke, en helt sensationell röst och är dessutom enormt enkel att samarbeta med. Det kan behövas när jag presenterar mina mycket enkla idéer medan jag mumlar någon diffus sångidé. Jag hade kunnat ge min högra hand för att kunna sjunga. Jag hade skrivit tre låtar om dagen. Förra gången jag träffade Lotta fick vi ihop tre låtar som fortfarande inte är klara. Det var 2007 (!) I februari... Det är ju inte så att jag slitit häcken av mig med materialet, men nu har jag äntligen börjat ta tag i det igen så inom kort hoppas jag kunna presentera något. Det är ganska annorlunda mot min vanliga musik.

Men hur som helst... Foton, var det ju. Här kommer skörden ifrån igår.

Gott och blandat, helt enkelt.

Emil för ganska exakt ett år sedan.
Han är sig ganska lik.

Leah i augusti 2009.

Här testar jag mitt objektiv.
Alxnra övar på att flirta.

Nu ska jag bita ihop och vara duktig med mitt program från helvetet. En frågesport på BBC. Andra gången i min karriär som jag får ett program som klassas "extraordinärt", dvs svårt och mer betalt. Hittills känns det inte värt det.

Ikväll ska vi grilla med Jungmarks. Det lät som en bra idé i början av veckan. Nu ser jag mig själv stå med vinterjackan på och vända på stekarna. Kan någon säga till vintern att den kom sex månader för tidigt?

Vårstädning

Jag är inte glad i trädgårdsarbete, och vår lilla plätt sköts huvudsakligen av alxnra. I söndags fick jag dock ett ryck och började feja som aldrig förr. Grillen skurades, alla möblera flyttades runt för att komma åt löven och gamla leksaker kasserades. Vädret var ju super och inom kort var hela familjen igång och hjälpte till - alla på sitt eget lilla vis.

Max gillade krattan.

Men ganska snart återgick han till sin favoritsyssla:
Pilla sönder elektriska saker...

... och att reta gallfeber på Leah.
Här har han kidnappat hennes sko.

Emil gillade mest löven.

Han var fast besluten att hälla ut det vi räfsade ihop.

(klicka gärna på bilderna för att se dem i större version)

Annars rullar det på. Ju varmare det blir, ju mer tid tillbringar vi på lekplatsen. Jag är rädd att jag redan är lite trött på det obligatoriska efter-dagis-besöket. Nåja, man ska inte klaga. Det mesta hänger på killarnas humör, i synnerhet Max. Han håller oss numera gisslan med sina totalt oförutsägbara totalflipp. Hans röstresurser är enorma och kan nöta ner den mest kärleksfulla förälder. Alxnra har gett honom smeknamnet "Tutan", men jag skulle nog vilja kalla honom "Sirenen". Som tur är motsvaras hans ilska av hans glädjeutbrott. Det måste vara sjukt jobbigt att leva i denna ytterligheternas värld.


Emil sover numera riktigt bra, och han har blivit en helt ny kille. Glad, sjukt kelig och busig på ett härligt sätt. Han och Leah har funnit varandra och leker superbra - för det mesta. Tyvärr har Max lite svårt att komma in i matchen med sin smått buffliga stil. Han vill så väl, men oftast retar han bara gallfeber på Leah. Som tur är tror jag inte att han upplever det själv. Han är lyckligt omedveten om att han är i vägen.

Leah, då? 95 % av tiden är hon helt ofattbart härlig just nu. Hon busar en hel del, så klart, men för det mesta gör hon som vi säger och ibland till och med saker vi inte ens har bett om. I morse fick hon för sig att städa huset och det var riktigt imponerande hur noggrann hon var. Hon har även cyklat till och från dagis ett par dagar, men efter ett missöde med stödhjulen igår verkar denna period redan vara över. Kanske lika bra det, med tanke på att det tog henne en kvart att komma dit. Dessutom har hon slutat komma in till oss på nätterna (!) Det enda som återstår är hennes erbarmerliga matvanor. När ska hon tröttna på de jäkla fiskpinnarna!?

The Lodge

Då var det dags att rapportera från helgens överraskningsresa. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, men med tanke på att morfar och Janet skulle passa barnen ett dygn kunde jag räkna ut att vi skulle stanna i Öresundsregionen. Mycket riktigt. Efter lite stressade instruktioner, lite gråt och annat stök var det iväg. Efter bara en halvtimme cirka var vi framme vid resans mål: The Lodge.


Lite inscannade foton.
Varför? För att jag kan.

Nu kan ni se att vi faktiskt var där.

Vädret var inte det bästa...

... men det spelade ingen roll med tanke på miljön.
Här är vägen upp till hotellet.

Nästan framme...

Vi bodde i rum nummer tre (intresseklubben antecknar).

Vi trotsade regnet och begav oss ut på en skogspromenad.

Alxnra njöt av tystnaden.

Jag fick spana efter lite fåglar.
Något jag verkligen längtar efter.

Sedan var det dags för "Afternoon Tea".
Någon la en sömndryck i mitt te, dock.

Rummen var rustika och sköna, om än en smula spartanska.

Utsikten var det inget fel på.

Svårt att återge utsikten, men den var grymt pampig.

"Åh nej, ska vi redan åka hem!"

(glöm inte att klicka på bilderna om ni vill se bättre!)

Middagen på kvällen var ett kapitel för sig. Det utlovades en fyrarätters men vi räknade det till åtta, fast då var vissa inslag försvinnande små. En del var skitnödigt, men allt var intressant. Lakrits med sparris, en sfär (!) av creme fraiche med mer. Huvudrätten bestod av lamm och den var höjdpunkten, tätt följd av efterrätten som blev något av en specialare för vår del eftersom jag frågade efter ett sockerfritt alternativ. Jag kan ju inte jämför med den riktiga efterrätten, men jag är ganska säker på att vår slog den med hästlängder. Jag önskar att jag hade haft en kamera. Det närmaste man kan komma att beskriva den är en frukttallrik, men det blir så futtigt. Som att kalla Ribban för Copacabana, liksom. Vi tackade klokt nog nej till deras särskilt sammansatta vinmeny (för gud vet hur mycket pengar) men lyckades ända bli ganska toppade. Efter en kaffe stupade vi som käglor vid tio - först av alla på hotellet, skulle jag tro.

Nästa morgon väntade en frukostbuffé med allt vad det innebär av överätande och svullande innan vi rullade hemåt. Tro det eller ej, men vi saknade alla barnen en smula. Tänk att det kan gå så fort. Fast jag har hört om livstidsfångar som saknar sin cell när de blivit frisläppta. Människan är nyckfull.

Hemma hade allt gått superbra och ingen hade gnällt över huvud taget någonting. Det gladde oss till en början att höra, men så insåg vi att det innebär ju att de faktiskt bara gnäller med oss. På dagis är de också fromma som lamm.

Vad gör man åt det?

Tack som f-n, baby. Grymt val av ställe!