Då var det dags att rapportera från helgens överraskningsresa. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, men med tanke på att morfar och Janet skulle passa barnen ett dygn kunde jag räkna ut att vi skulle stanna i Öresundsregionen. Mycket riktigt. Efter lite stressade instruktioner, lite gråt och annat stök var det iväg. Efter bara en halvtimme cirka var vi framme vid resans mål: The Lodge.
Lite inscannade foton.
Varför? För att jag kan.
Nu kan ni se att vi faktiskt var där.
Vädret var inte det bästa...
... men det spelade ingen roll med tanke på miljön.
Här är vägen upp till hotellet.
Nästan framme...
Vi bodde i rum nummer tre (intresseklubben antecknar).
Vi trotsade regnet och begav oss ut på en skogspromenad.
Alxnra njöt av tystnaden.
Jag fick spana efter lite fåglar.
Något jag verkligen längtar efter.
Sedan var det dags för "Afternoon Tea".
Någon la en sömndryck i mitt te, dock.
Rummen var rustika och sköna, om än en smula spartanska.
Utsikten var det inget fel på.
Svårt att återge utsikten, men den var grymt pampig.
"Åh nej, ska vi redan åka hem!"
(glöm inte att klicka på bilderna om ni vill se bättre!)
Middagen på kvällen var ett kapitel för sig. Det utlovades en fyrarätters men vi räknade det till åtta, fast då var vissa inslag försvinnande små. En del var skitnödigt, men allt var intressant. Lakrits med sparris, en sfär (!) av creme fraiche med mer. Huvudrätten bestod av lamm och den var höjdpunkten, tätt följd av efterrätten som blev något av en specialare för vår del eftersom jag frågade efter ett sockerfritt alternativ. Jag kan ju inte jämför med den riktiga efterrätten, men jag är ganska säker på att vår slog den med hästlängder. Jag önskar att jag hade haft en kamera. Det närmaste man kan komma att beskriva den är en frukttallrik, men det blir så futtigt. Som att kalla Ribban för Copacabana, liksom. Vi tackade klokt nog nej till deras särskilt sammansatta vinmeny (för gud vet hur mycket pengar) men lyckades ända bli ganska toppade. Efter en kaffe stupade vi som käglor vid tio - först av alla på hotellet, skulle jag tro.
Nästa morgon väntade en frukostbuffé med allt vad det innebär av överätande och svullande innan vi rullade hemåt. Tro det eller ej, men vi saknade alla barnen en smula. Tänk att det kan gå så fort. Fast jag har hört om livstidsfångar som saknar sin cell när de blivit frisläppta. Människan är nyckfull.
Hemma hade allt gått superbra och ingen hade gnällt över huvud taget någonting. Det gladde oss till en början att höra, men så insåg vi att det innebär ju att de faktiskt bara gnäller med oss. På dagis är de också fromma som lamm.
Vad gör man åt det?
Tack som f-n, baby. Grymt val av ställe!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
vassego älskling!!
SvaraRadera