En dag med tre småbarn

Tåget rullar på, och efter förra veckan, då hela familjen var hemma pga misstänkt magsjuka, är nu alla på dagis respektive på jobbet. De tre timmarna mellan kl. 16 och 19 då barnen läggs är enormt intensiva. Det är ingen picnic att hämta tre barn själv, varav ett inte vill gå hem och två inte kan gå över huvud taget. Allt måste ske i exakt rätt ordning, annars faller allt som en pannkaka. Så fort killarna får syn på mig kan man glömma att göra något annat än att klä på dem eller bära på dem. Har man tur har Max dessutom bajsat, vilket gör att Emil får sitta på golvet och vänta. Det brukar han i och för sig göra snällt om han får sin förbenade snuttefilt.

Jag har en teknik där jag cyklar med vagnen, vilket brukar förvåna folk som ser mig. Det ser nog svårare (och farligare) ut än det är. Det är faktiskt inte svårt alls, särskilt inte nu med en vagn som har så kallade kundvagsnhjul. Med Leah var det värre, eftersom hennes vagns hjul var fixerade. Om man bara tar det lugnt är det faktiskt rätt skönt att ha stödet från ytterligare fyra hjul. Man kan cykla mycket långsammare än man kan annars, t ex. Vi har ju en cykelkärra, men jag föredrar faktiskt den här varianten, eftersom jag inte kan köra in cykelkärran på dagis och lasta på killarna. När de väl kan gå kommer jag kanske övergå till kärran - innan någon polisanmäler mig.

Väl hemma brukar vi ha en halvtimme innan Alexandra kommer, och då roar sig barnen med dra-ut-alla-leksaker-vi-kan-leken. Jag brukar ge upp och fly in i köket där jag förtvivlat försöker förbereda lite middag utan att Max eller Emil får vittring av mat. Märker de att något steks eller kokas är det kört. Då är de som utsvultna hyenor som drar och skriker kring ens ben, och de ger sig inte förrän man slängt åt dem en frusen köttbulle eller lite okokt pasta. På sistone har vi kört med salta pinnar som distraktion. Nyttigt? Vem bryr sig...?

Här kommer ett axplock av vad killarna brukar roa sig med för att driva sina föräldrar till vansinne:


Stänga av och på TV:n...



...stoppa ner saker i brödrosten
(ja, sladden är utdragen)...


...som till exempel plastpåsar
(ja, vi vet att han inte borde lära sig sånt)...


...leka med allt som är svart och har knappar
(telefonen är okej eftersom den har knapplås)...


...riva ut allt i garderoben och byta om
en kvart innan det är dag för pyjamas...


...och gå på "promenad" med två vagnar och full packning.


OK, att bjuda på ravioli var kanske inte deras fel...


...men det är de som prompt insisterar på att äta själva.


Leah kan faktiskt äta fint - när hon vill.
På sistone äter hon inte alls.

Emil trillade ur vagnen häromveckan (inte när jag cyklade med den!) Felet var givetvis mitt, och jag är mest glad att farten var låg och att han landade på rygg på en grusgång. Tyvärr hade han en spade i handen, och den rev honom i pannan så det ser värre ut än det är.


Lite stryk har ingen mått dåligt av.


Emil försöker visa hur han landade.

Nu får det räcka för idag.

"Var är brudarna?"

Ordningspolis

Tänkte prova ett nytt grepp och skriva om en företeelse, istället för vad barnen har på sig och hur de har sovit etc etc. Det är ju så alla riktiga bloggare gör.

Jag jobbar i en kontorslokal som är inhyst i ett vanligt hyreshus. Varje dag (nästan) cyklar jag dit och gör vad jag ska. Jag ställer min cykel utanför huset, men jag har hittills aldrig bemödat mig med att ställa den i cykelstället, utan jag ställer den strax bredvid eftersom det är enklare och närmare för mig. Jag är långt ifrån den enda som gör så.
Då och då, när jag ska cykla hem, är min cykel borta. Första gången det hände drabbades jag av småpanik, men nu vet jag bättre; den står bara i cykelstället där någon vänlig (?) själ placerat den. Jag hajar ju grejen. Någon har retat sig på att det står felparkerade cyklar i vägen för cykelstället. De har kanske fått svårt att komma fram till sin egen cykel och pustat och svurit ett antal kalla oktoberdagar innan de till slut bestämt sig för att nu får det vara nog.

Jag är smått fascinerad av beteendet. Det förekommer i olika former överallt i samhället: den självutnämnde ordningspolisen. Utan henne/honom hade vi aldrig rest på oss i bussen för äldre. Utan henne/honom hade vårt älskade kösystem för länge sedan fallit i bitar. Utan henne/honom hade vår stad varit full av oupplockat hundbajs. Ja, ni hajar vem jag menar.

Jag är absolut inte oförstående inför företeelsen. Jag kan själv fundera på om man skulle skriva en lapp och sätta på vindrutan till bilen som tagit upp en och en halv parkeringsficka eller påpeka för den väljer att börja fiska efter småpengar i kassan precis när det är dags att betala att det är precis sånt man kan sysselsätta sig med när man köar eller upplysa personen som måste ordna upp sin plånbok framför bankomaten efter utfört uttag att det går lika bra att göra det två meter till vänster. Men jag gör det inte. Det är skillnaden. Jag tutar inte ens i bilen fastän jag ibland har all rätt. Det är väl en blandning av feghet och brist på äkta engagemang, antar jag.

Men åter till min cykel... Nu undrar jag vem det är som tar sig tid att flytta på min (och andras) cykel. Personen ifråga har gjort det flera gånger. Hade det varit jag hade jag nog blivit lite småsur och kanske ställt den onödigt långt bort eller till och med vält den. Men min cykel står prydligt uppställd i cykelstället. Oftast träffar jag ingen i huset när jag går eller kommer, men det händer ibland. Då blir jag alltid lite spänd. "Är det kanske den här personen som är min cykelvakt? Kommer han säga till mig nu?" Jag kommer på mig själv med att dröja lite och liksom sega processen så pass att personen hinner avlägsna sig och jag kan ställa min cykel hur regelvidrigt jag vill. Jag känner mig inte särskilt cool när jag gör det, i synnerhet inte eftersom det är 90 % pensionärer som bor i huset. Jag är ganska övertygad om att det är en senior som ligger bakom, men man vet aldrig - ordningsvakterna kommer i alla åldrar. Idag, däremot, sammanföll min ankomst med att en relativt ung kille skulle ge sig av till jobbet. Hur jag än segade var han ännu segare. Det blev nästan som en duell; vem kan sega mest. Till slut fick jag bita i det sura äpplet och ställa cykeln fastän personen var kvar. Döm om min förvåning när jag ställde den i stället! Jag minns knappt att jag fattade beslutet, det bara hände. Jag tror till och med att om personen hade påpekat hur jobbigt det är med alla felparkerade cyklar, hade jag hållit med.

Saknar jag ryggrad helt och hållet?

Det känns ju jättebra det här :-(

40 % av UMA personal tackade nej till vaccinering.

Måtte du förlåta oss en vacker dag, Leah. Vi bara gjorde som Aftonbladet sa.

Innehelg

Helgen är över och man kan äntligen vila ut på jobbet igen. Det är inte lätt att få till roliga aktiviteter när vädret suger som det gör nu (och lär göra till april). I lördags var vi hos morfar i Lund och åt hans fantastiska paella.


Jag är fortfarande mätt.

Morfar och Janets lägenhet är kanske inte direkt överfull med leksaker och de vi hade med oss räckte inte riktigt hela vägen.


Leah lägger pusslet för tredje gången...

Leah fastnade dock för Disney Channel och i synnerhet "Dumbo" blev snabbt poppis.


Leah bänkade sig på Janet för att se TV.

Igår var vi och kollade på ett hus som var alldeles för dyrt med tanke på skicket. Huset i sig hade klar potential, men totalrenoveringen som skulle krävas är bara för mycket för oss. Letar vidare...

Igår gjorde Leah sin debut hemma hos Elsa utan föräldrar. Det gick superbra och hon gjorde halsband och åt pannkakor. Det var ingen jättelång stund, men vi hoppas på framtida besök hos henne och andra kompisar. Det går liksom inte att komma ifrån att när ett barn tas ut ur ekvationen blir hela balansen bättre hemma. Det behöver inte vara Leah, det kan vara en av killarna. Det är så tydligt att vi alltid är en förälder kort. Vi åkte i alla fall till IKEA med killarna för att kolla läget. Det var förvånansvärt lite folk, men på den tiden vi var där hann det fylla på en hel del. Det var som innan, fast större. Vi besökte iofs främst restaurangen.

Farmor Helene kom förbi på eftermiddagen med moster Marie och hennes dotter (min kusin) Isabella som hade med sig lille Julian på besök i Sverige. Han är lika gammal som killarna ungefär, och var en glad och enkel kille. Hörde inte honom gnälla en enda gång faktiskt. Han kan dessutom gå, vilket ju gör att man ser honom som äldre. Det kommer bli så skönt när killarna börjar gå. För tillfället är det nog deras största källa till frustration. Åtminstone hoppas vi det.

Alla sa att första året är jobbigast. Det känns som om de glömde säga att andra året är näst jobbigast.