Ordningspolis

Tänkte prova ett nytt grepp och skriva om en företeelse, istället för vad barnen har på sig och hur de har sovit etc etc. Det är ju så alla riktiga bloggare gör.

Jag jobbar i en kontorslokal som är inhyst i ett vanligt hyreshus. Varje dag (nästan) cyklar jag dit och gör vad jag ska. Jag ställer min cykel utanför huset, men jag har hittills aldrig bemödat mig med att ställa den i cykelstället, utan jag ställer den strax bredvid eftersom det är enklare och närmare för mig. Jag är långt ifrån den enda som gör så.
Då och då, när jag ska cykla hem, är min cykel borta. Första gången det hände drabbades jag av småpanik, men nu vet jag bättre; den står bara i cykelstället där någon vänlig (?) själ placerat den. Jag hajar ju grejen. Någon har retat sig på att det står felparkerade cyklar i vägen för cykelstället. De har kanske fått svårt att komma fram till sin egen cykel och pustat och svurit ett antal kalla oktoberdagar innan de till slut bestämt sig för att nu får det vara nog.

Jag är smått fascinerad av beteendet. Det förekommer i olika former överallt i samhället: den självutnämnde ordningspolisen. Utan henne/honom hade vi aldrig rest på oss i bussen för äldre. Utan henne/honom hade vårt älskade kösystem för länge sedan fallit i bitar. Utan henne/honom hade vår stad varit full av oupplockat hundbajs. Ja, ni hajar vem jag menar.

Jag är absolut inte oförstående inför företeelsen. Jag kan själv fundera på om man skulle skriva en lapp och sätta på vindrutan till bilen som tagit upp en och en halv parkeringsficka eller påpeka för den väljer att börja fiska efter småpengar i kassan precis när det är dags att betala att det är precis sånt man kan sysselsätta sig med när man köar eller upplysa personen som måste ordna upp sin plånbok framför bankomaten efter utfört uttag att det går lika bra att göra det två meter till vänster. Men jag gör det inte. Det är skillnaden. Jag tutar inte ens i bilen fastän jag ibland har all rätt. Det är väl en blandning av feghet och brist på äkta engagemang, antar jag.

Men åter till min cykel... Nu undrar jag vem det är som tar sig tid att flytta på min (och andras) cykel. Personen ifråga har gjort det flera gånger. Hade det varit jag hade jag nog blivit lite småsur och kanske ställt den onödigt långt bort eller till och med vält den. Men min cykel står prydligt uppställd i cykelstället. Oftast träffar jag ingen i huset när jag går eller kommer, men det händer ibland. Då blir jag alltid lite spänd. "Är det kanske den här personen som är min cykelvakt? Kommer han säga till mig nu?" Jag kommer på mig själv med att dröja lite och liksom sega processen så pass att personen hinner avlägsna sig och jag kan ställa min cykel hur regelvidrigt jag vill. Jag känner mig inte särskilt cool när jag gör det, i synnerhet inte eftersom det är 90 % pensionärer som bor i huset. Jag är ganska övertygad om att det är en senior som ligger bakom, men man vet aldrig - ordningsvakterna kommer i alla åldrar. Idag, däremot, sammanföll min ankomst med att en relativt ung kille skulle ge sig av till jobbet. Hur jag än segade var han ännu segare. Det blev nästan som en duell; vem kan sega mest. Till slut fick jag bita i det sura äpplet och ställa cykeln fastän personen var kvar. Döm om min förvåning när jag ställde den i stället! Jag minns knappt att jag fattade beslutet, det bara hände. Jag tror till och med att om personen hade påpekat hur jobbigt det är med alla felparkerade cyklar, hade jag hållit med.

Saknar jag ryggrad helt och hållet?