Bokskogen

Jag väljer att skriva inläggen kronologiskt, även om det blir en smula inaktuellt.

Förra helgen var vi i alla fall i Bokskogen med familjen Sjödell. Alxnra var hemma med killarna, som tyvärr sover för dåligt i vagn för att få följa med :-( Vi hade siktet inställt på naturlekplatsen, så klart, men insåg ganska snabbt att barnen är för små för att kunna leka där själva. Så det blev inte så mycket av med att ligga på filten och dricka kaffe. Dessutom glömde jag min del av pic-nicen hemma i hallen!


Arty-farty bild av skogen


En av de få sakerna Leah kunde göra själv.


Me Leah - You Pappa

Efter en stund begav vi oss oss ut på skogspromenad. Det bar av rakt in i vildmarken, och jag fick klara Blairwitch-vibbar. Vid något tillfälle såg vi inte ens vägen! Leah och Fia busade med pinnar - ju större, ju bättre.


Livet på en pinne!


Den här bjässen fick de dock ge upp på.


Tyvärr släppte Fia den lite oväntat så den flög upp i Leahs mun.


Ingen skogspromenad utan närkontakt med vilda djur...


.. den här gången i form av en liten groda.
(ser ni den?)


Over the bridge...

Ser fram emot att besöka skogen igen åtminstone en gång innan det blir vinter, gärna med höstlöven överallt.

I övrigt rullar livet på fint. Max är lite småsjuk (men går på dagis) och alxnra har mer eller mindre tappat rösten. Jag känner också av något i halsen, men väljer att ignorera. Det brukar funka bäst för mig.

Nu ska vi krama de sista solstrålarna ur den här sommaren innan vi går i ide. Det enda som är tråkigare än att vara på vår lekplats, är att vara på vår lekplats när det är kallt. Ser fram emot vinterhalvåret :-)

"Klipp dig och skaffa ett jobb!"

Nu går killarna på dagis, och det går riktigt bra. De är lite ledsna när mamma eller pappa går men sedan är de mönsterbarn, enligt personalen. De har kommenterat deras aptit lite försynt, och vi kan inte annat än att småle. Ja, de äter en del. Till skillnad från vår dotter då.

Leah däremot blir fortfarande ledsen när vi går efter snart två år på dagis. Hemma vill hon bege sig en timme innan det är dags, och hela vägen dit är hon glad som en lärka. Ibland tror jag hon lider av den där sjukdomen som killen i Memento har, dvs problem med minnet. För hon verkar bli genuint förvånad varje gång vi har tagit av oss ytterkläderna och jag säger hej då. "Va, ska du inte vara med mig här hela dagen?" Efter tre sekunder går det över, så nuförtiden gör det oss mer irriterade än ledsna.

Ny termin på dagis innebär även nya skolfoton. Med tanke på att Leahs frisyr sett ut som en av killarna i Spinal Tap, var det läge för ett besök hos frisören.


Leah

Eftersom alxnra redan gått loss med saxen på Max - med mindre lyckat resultat - bestämde vi oss för att fixa till även killarnas kalufs. Emil har ju inte lika mycket att stoltsera med, men hans lockiga nackhår behövde fixas. Det är nog bara hans familj som tycker det är gulligt.

Vi fick "låna" mormors frisör som gjorde sitt bästa. Det är inte lätt att klippa små barn som inte sitter still.


Max var ganska medgörlig till en början.


Klar.

Bilden ovan är dock missvisande. När vi kom hem insåg vi att Max nya lott i livet var att gå runt som en Jim Carrey look-a-like.


Jim Carrey...


Max och Emil.



En skräckslagen Emil. "Klippa nacken?!?"


Springnota!

Leah var siste man, och kanske den mest svårflörtade av dem alla. Trots att det fanns en cool motorcykelstol, fick vi muta med godis innan vi fick komma till.


Bikerchick


Vi klippte ganska mycket.


Men det blev fint...


Till och med Leah gillade sin nya frilla.

Dead Line

Ny platta med stockfinster.

Gratis, så klart. Vem fan tar betalt för sin musik numera?

Dagis = Snor

Nu har vi skolat in killarna på dagis. Vi hade tänkt att det skulle bli i slutet av september, men på grund av lite planeringsfel från dagis blev det den 1/9 istället. De går ju på samma dagis som Leah, men på en annan avdelning. På den här avdelningen kör de med en veckas inskolning, vilket kändes helt okej. Andra veckan är man ju mest på stand-by ändå. Det har gått över förväntan, måste jag säga. De har ätit själva, sovit i ett hyfsat ljust rum med andra gnälliga ungar, varit utan mamma och pappa i flera timmar och så vidare. Tyvärr tog det inte lång tid förrän de blev snoriga. Emil har 38 graders feber idag och deras näsor rinner ideligen. Så fort man glömmer. Så här var det hela förra vintern :-(

Man får peppa sig med ett klipp från när de var friska:

Träbröllop

I förrgår firade vi träbröllop. Vi har alltså klarat av fem hela år som gifta. Det är ju ingen jättestor grej, men jag stör mig lite på att "räkneverket" nollas när man gifter sig. Vi träffades ju 2001, för bövelen (eller 1981, om man ska vara nogräknad). Ska dessa år inte räknas, eller?

En annan sak jag funderat på är när man ser talk shows, eller något liknande, där ett gammalt par berättar att de varit gifta i, låt säga, 75 år, varpå publiken ger dem en rungande applåd. Kanske programledaren till och med gratulerar dem och säger något i stil med: "Imponerande". Jag hajar inte varför det ska ses som en bedrift. Hur svårt kan det vara, förutsatt att man fortfarande älskar varandra. Jag hade förstått det om de sagt: "Vi har varit gifta i 75 år, men vi slutade älska varandra efter tre. Vi har bara hållit ihop för barnen".

75 år... Big fuckin deal. Bara 70 kvar, baby!

Här har vi varit gifta i en halvtimme, typ.

Mitt coola alter ego har alltid retat mig på att vi inte valde några av nedanstående foton som tackkort.

"Du har något på skon, baby!"

"Har du köpt blommorna på Statoil , eller?"

"Aha, är det mat nu?"