"Klipp dig och skaffa ett jobb!"

Nu går killarna på dagis, och det går riktigt bra. De är lite ledsna när mamma eller pappa går men sedan är de mönsterbarn, enligt personalen. De har kommenterat deras aptit lite försynt, och vi kan inte annat än att småle. Ja, de äter en del. Till skillnad från vår dotter då.

Leah däremot blir fortfarande ledsen när vi går efter snart två år på dagis. Hemma vill hon bege sig en timme innan det är dags, och hela vägen dit är hon glad som en lärka. Ibland tror jag hon lider av den där sjukdomen som killen i Memento har, dvs problem med minnet. För hon verkar bli genuint förvånad varje gång vi har tagit av oss ytterkläderna och jag säger hej då. "Va, ska du inte vara med mig här hela dagen?" Efter tre sekunder går det över, så nuförtiden gör det oss mer irriterade än ledsna.

Ny termin på dagis innebär även nya skolfoton. Med tanke på att Leahs frisyr sett ut som en av killarna i Spinal Tap, var det läge för ett besök hos frisören.


Leah

Eftersom alxnra redan gått loss med saxen på Max - med mindre lyckat resultat - bestämde vi oss för att fixa till även killarnas kalufs. Emil har ju inte lika mycket att stoltsera med, men hans lockiga nackhår behövde fixas. Det är nog bara hans familj som tycker det är gulligt.

Vi fick "låna" mormors frisör som gjorde sitt bästa. Det är inte lätt att klippa små barn som inte sitter still.


Max var ganska medgörlig till en början.


Klar.

Bilden ovan är dock missvisande. När vi kom hem insåg vi att Max nya lott i livet var att gå runt som en Jim Carrey look-a-like.


Jim Carrey...


Max och Emil.



En skräckslagen Emil. "Klippa nacken?!?"


Springnota!

Leah var siste man, och kanske den mest svårflörtade av dem alla. Trots att det fanns en cool motorcykelstol, fick vi muta med godis innan vi fick komma till.


Bikerchick


Vi klippte ganska mycket.


Men det blev fint...


Till och med Leah gillade sin nya frilla.