Familjebesök

Dröjde lite med att posta förra inlägget i hopp om att kunna lägga till ett foto på ormen men internet här är så jäkla slött att det får bli en annan gång.

Igår var det en helt underbar dag med blå himmel och sol. Vi chillade vid poolen och gjorde ingenting fram tills vi var tvungna att bege oss för att träffa Sheila, kvinnan från hjälporganisationen som skulle ta oss till två familjer här på. Langkawi. Det visade sig vara en mycket talför brittisk pensionär som malde på rätt bra i bilen på väg till familjerna, medan våra barn satt uttråkade och varma i våra knän. Mötena med familjerna blev rätt så korta och jag tror tyvärr inte att de gjorde något större intryck på barnen - förutom kanske på Leah. Det kräva sannolikt mer än ett kort besök för att det verkligen ska sjunka in att folk faktiskt bor så pass påvert och trångt. Vi gav våra presenter och tog en del bilder. Inga långa besök...

Kvällen blev ganska händelselös, då Leah var helt ur gängorna efter att ha nattsuddat med pappa lite för mycket. Så tidig kväll för alla - inklusive mig - vilket gjort att jag varit uppe ett bra tag redan. Nu sitter jag i receptionen och surfar loss samtidigt som jag slåss mot alla mygg som attackerar mig. Idag ska vi byta hotell. Sista boendet innan hemresan :-(

Ett renoveringsobjekt utanför en av familjernas hem. 

Langkawi betyder typ "örn" 

En orm i paradiset

Det blev ingen krokodilfarm igår utan den mer närliggande Underwater World. Det var ingen höjdare direkt men vi fick ritat karikatyrer av barnen och känna och klämma på en pytonorm (!) Första gången för min del - och sannolikt sista. Riktigt imponerad av att barnen och Alexandra var så modiga. 

Eftermiddagen tillbringades på hotellet i ganska kasst väder medan Alexandra utforskade shoppinggatan. Idag ska vi nämligen besöka två familjer som har det svårt och behöver hjälp. Genom en stödorgansiation ska vi alltså besöka dem och ge lite grejer som vi tagit med från Sverige. Det känns bra att visa barnen att alla inte har det lika bra som de. Och bra att vi får mer plats i väskorna för våra grejer :-)

Idag skiner solen och himlen är blå. Det blir en förmiddag på hotellet med poolhäng för hela slanten. Får snart väcka familjen så vi hinner äta frukost innan de stänger kl 10:30 Vi satt uppe alldeles för sent igår och såg "Pretty Woman" hela familjen. De älskade den! Men de hade lite svårt att förstå konceptet "prostituerad" Varför betala för snipp-snopp, liksom? Utan att få barn? Varför gör man då snipp-snopp? Det ÄR en ganska märklig film, faktiskt. 

Annars kan man bara fortsatt konstatera att utan iPads och TV leker barnen på ett helt nytt sätt. Så som barn alltid lekt i alla dagar, dvs med det de har tillhanda. Igår lekte de affär med i princip alla saker i väskan. I två timmar (!) Utan att slå ihjäl varann!

Nedräkningen har börjat

En vecka kvar! Det är helt overkligt, men å andra sidan känns det som om vi varit borta länge som attan. Det blir liksom så när man flyttar var fjärde-femte dag. Frangipani är helt ok; bättre än Aseania men sämre än Mali. Stora nackdelen är att vi i princip inte kan bada alls i havet pga maneter. Å andra sidan fick vi badat en hel del i havet på Koh Lipe så barnen är nöjda. Då är det värre med WiFi som endast finns vid restaurangen och i receptionen. Och så grymt segt. Man saknar att ligga i sängen och surfa :-(

Igår stack vi iväg på eftermiddagen och turistade lite. Ett måste på Langkawi är dess berömda linbana som tar en 700 meter upp i bergen. Det var hyfsat läskigt, och man var glad att man var i Malaysia som känns hyfsat välutvecklat och tryggt. Trots en lite molnig dag fick vi grym utsikt och hela utflykten var väldigt lyckad. Tyvärr hade vi missat att linbanan låg i en park som erbjöd en massa annat skoj och vi hann inte med allt innan de stängde. Kan bli återbesök...

På kvällen åt vi på Leahs favoritställe, ett mexiställe med sjukt stark chili con carne. Kändes i kistan imorse. Idag regnar det lite men de finns fortfarande hopp om en fin dag. Eventuellt gör vi en tripp till en krokodilfarm eller nåt. 

Barnen var väldigt uppjagade i taxin på väg till linbanan. 

Men till och med våra luttrade barn blev impade av utsikten. 

Det togs en hel del bilder, om man säger så. 

Utsikt galore!

Givetvis en selfie!

Skönheten och odjuret!

Emil och Leah är numera bästisar!

Badfamiljen!

Max trivs på dass - som vanligt. 

Back in Malaysia

Ok, då var vi tillbaka på Langkawi. Lämnade ett underbart Koh Lipe med tryckande värme och klarblå himmel. Lyckligtvis var vädret bra även på Langkawi så det kändes helt ok med miljöombyte. Skönt att återvända till bekanta trakter där vi känner igen oss lite. Nu bor vi på Frangipani som ligger precis vid stranden (liksom på Koh Lipe) men här finns pool(er) till barnens glädje. Med tanke på att det finns maneter i havet så känns det som ett bra beslut. Vi har bara varit här i en eftermiddag så jag kan inte recensera stället fullt ut men det känns definitivt bra. Vi ska bara bo här i fyra nätter. På nyårsafton flyttar vi till "tyskan" där vi ska tillbringa de sista dagarna. Där har vi även hyrt bil för att kunna ta oss runt. Ska bli spännande med vänstertrafiken. 

Sista bilden från Lipe...

"Hej då, Mali!"

Båttur tillbaka till Langkawi. 

Hej, nästa paradis!

Bye-bye Lipe...

Idag lämnar vi Koh Lipe och återvänder till Langkawi. Det känns lite vemodigt men samtidigt helt ok. Igår bjöd Koh Lipe på strålande väder fram till lunch och sedan växlade det till total regnstorm. Man börjar vänja sig... Vi fick tillbringa några rastlösa timmar på hotellrummet medan regnet gav med sig och sedan hade vi en härlig sista kväll med middag och barnens nya favoriträtt chokladpannkaka. 

Taget före lunch, så klart. 

Utsikten från hängmattan. 

Barnen (mest killarna) har blivit vän med en svensk kille (adopterad från Vietnam) och de springer runt med sina Pokémonkort och har skitkul. Typiskt nu när vi ska resa vidare. Annars har vi fortfarande inte gett dem sina iPads (även om det var bra nära när regnet öste ner och killarna slog frivolter av rastlöshet) Schackmanin har lagt sig en smula men är fortfarande hett eftertraktat. 

Max och Leah spelar lite schack i skuggan från palmerna.

Den här synen mötte mig igår morse när jag vaknade. Killarna spelar sin egna - obegripliga - variant av Pokémon. 

Cool kille vid frukosten. 

Det är med vemod vi lämnar Lipe och Mali Resort bakom oss. Håller alla tummar för att vädret på Langkawi ska vara ok. 

Julefrid

Julafton igår... Exakt noll julkänsla här på Koh Lipe trots att folk går runt i tomteluva. Vi gav barnen varsin julklapp på morgonen och fick oss en tankeställare. Kanske det inte är helt rätt att ge 120 presenter på tio minuter kl 20:30 efter en lång dag med äcklig mat. Nu lekte de som om de aldrig sett ett Legobygge tidigare. Lite knorr blev det så klart - i synnerhet från Emil som undrade om "det här var allt". 

Leah var först väldigt skeptisk till sin 80-talsleksak men när hon hajat grejen blev hon riktigt kreativ. 

Efter några slappa dagar ansåg vi att vi behövde gå på en liten promenad tvärs över ön. Vi snackar en promenad på en kvart men det räckte. Nu vet vi att andra sidan är blåsigare och tristare. Dessutom började det regna precis när vi kom fram, men som vi lärt oss nu så regnar det sällan länge och barnen (och jag) kastade sig i vågorna. 

Strax innan lunch nämnde Alexandra att hon inte mådde helt hundra och strax efter lunch drog hon sig tillbaka, illamående och frossig. Så julaftonsmiddgen blev lite annorlunda mot vad vi tänkt oss. Jag och barnen gav oss iväg på en tur på stan, laddade med vykort, spel och ritpapper. Lagom till att maten kommit in märkte jag att Emil inte var sig själv. Rörde varken sin hamburgare eller läsk och vi fick dra oss tillbaka hyfsat snabbt. Efter en rekordsnabb läggning av killarna satt jag och Leah i hotellbaren och spelade schack tills de slängde ut oss kl halv tolv (!) En ganska annorlunda julafton således, men härlig mot slutet ändå. Hon börjar bli så stor, lillskruttan. Nattuggla liksom sin pappa. 

Natten blev inte rolig då barnen fick stora sängen medan Alexandra fick den lilla för sig själv. Jag improviserade på en lånad badmadrass och några fuktiga handdukar :-( 

Glädjande nog var Alexandra helt OK idag på juldagsmorgonen och vädret var grymt. Blå himmel! Så nu har vi fått smaka på rejält med sol och givetvis bränt oss lite här och där. Efter lunch slocknade jag i hängmattan och nu r jag skriver detta misstänker jag att resten av familjen är i rummet för att vila från solen. Barnen sa något om att "mamma har ont i magen" vilket ju inte låter så bra. Vi som skulle få fotmassage idag...

Emil på "den andra stranden"

Utan iPad beter sig barnen plötsligt som barn igen

 Max och jag hade lite "egentid"

Utsikten från vårt hotell

Paradiset, trots allt

Lite väl neggo inlägg sist men det verkar som om mitt humör är direkt relaterat till vädret på den här resan. Idag är det julafton och både gårdagen och idag har varit superhärliga - trots ganska opålitligt väder. Det är lustigt hur snabbt man vänjer sig vid nya förutsättningar. Aseania känns långt borta, för att inte tala om Kuala Lumpur. Jag ska inte sticka under stol med att det givetvis hade varit trevligt att kunna rapportera om klarblå himmel och strålande sol men fördelen med det här vädret är att vi aldrig storknar av värmen eller riskerar att bränna oss. Glaset är halvfullt, helt enkelt. Känns som om man är på väg att fylla fyrtio snart...

Hotellet är verkligen värt vartenda öre. Riktigt fina rum, härlig trädgård och trevlig personal. Barnen har inte saknat pool en sekund och alla tre utvecklas massor för varje dag. Inte minst då vi inte har avslöjat att deras iPads är med (!) De är hooked på schack och Uno med mera och badar i timmar. Leah lärde mer eller mindre Emil att simma idag och Max blir mer och mer våghalsig och oberoende hela tiden. Igår var barnen t om vänner en hel dag! Vi visste inte vilken planet vi hamnat på :-) Även idag har de varit på bra humör och lekt fint!

Så ser vi Leah större delen av tiden. 

Jag kostade på mig en rakning för 50SEK vilket var en upplevelse i sig. Jag hade föreställt mig en sittning med raklödder och en lång, vass rakkniv hanterad med skicklighet av en barberare med stor mage. Istället fick jag förhandla med en liten thaigumma som ville ha 100 baht mer än vad tavlan angav. Det kan ha berott på mitt tiodagarsstubb som kändes för utmanande för hennes lilla Gilette-kopia men vi enades om utsatt pris utan alltför mycket groll. När hon väl började skrapa/raka (utan raklödder men med nån mjukgörande lotion) så började jag undra hur snart det var av mig att irritera en kvinna som minuten senare skulle sitta med ett rakblad intill min halspulsåder. Men efter fyrtio minuter var jag slät som en barnrumpa och det utan att ha spillt en enda droppe blod. Jag var så tacksam att hon fick 40 baht i dricks. 

Före...

... och efter :-)

Givetvis finns det massage av alla sorter och barnen fick dela på en tid medan Alexandra gottade sig en hel timme vid strandkanten. T om Max lyckades ligga still och njuta av behandlingen. Jag fotade loss som en paparazzi så klart. 

Först var det Emils tur...

... sen fick Max en omgång som gjorde honom ballögd...

... och så Leah som höll hand med mamma under tiden. 

Lata dagar, som sagt...

Nästa inlägg kommer med lite sämre nyheter är jag rädd. 

Jävla regn!

Koh Lipe visade sig vara precis det vi föreställt oss. Det vi tänkt oss när vi bestämde oss för att åka till Asien. En liten bilfri ö med massor av massageställen, restauranger och krimskrams. Dessutom bor vi på ett supernaijs ställe med härlig trädgård precis intill stranden och dess klara vatten. 

Enda problemet är att det ösregnar och det sabbar liksom allt. 

Efter solsken kommer regn

Idag lämnar vi så Langkawi och beger oss till Koh Lipe i Thailand. Dagen igår började strålande (bokstavligt talat) med sol och värme som nästan kändes lite för jobbig. Vid lunch började det regna. Och sedan regnade det mer eller mindre konstant hela dagen. Vi fick stålsätta oss för att inte ge efter för impulsen att dra fram barnen iPads, som de inte är medvetna om att vi tagit med! Men vi stod emot och vi lyckades tillbringa en eftermiddag på hotellrummet med enbart schack och Fia med knuff. Barnens besatthet av schack har vuxit i kvadrat sedan vi lärde dem det i början av resan. Riktigt kul att se att det fortfarande finns hopp bortom iPadens förtrollade skärm. 

Som sagt, dagen började så bra...

... och vi hade foto-session i solen...

... men sen vände det. 

Nu idag är det ungefär samma skitväder som igår och jag tror tyvärr inte att det lär bli bättre på Koh Lipe. Då får det nog fan bli paddorna som åker fram. 

Båtutflykt

Ännu ett inlägg från sängen, en tidig morgon. Klockan är iofs halv åtta och med tanke på att jag slocknar (bokstavligt talat) kl halv elva numera så är det ganska rimligt. Att man sedan får dra upp resten av familjen kvart över tio för de ska hinna till frukosten innan den stänger kl 10:30 känns lite mer märkligt. Antar att det tar på krafterna att bada och äta hela dagarna. 

Idag är det vår sista dag här på Aseania och det känns helt lagom. Imorgon bär det av till Koh Lipe i Thailand. Har ganska höga förväntningar på både ön och stället vi ska bo på (och fira jul på!) Det skulle inte skada om vädret var lite mer stabilt även om vi ändå får anse oss ha haft tur. Det regnade betydligt mer dagarna innan vi kom, tydligen. I förrgår regnade det inte alls och igår kom det en rejäl skur på kvällen - och en liten skur på morgonen. Och en pytteliten skur på eftermiddagen... Men det är varmt och skönt, trots allt. 

Igår gav vi oss iväg på en båtutflykt som väl var sådär. Skönt att göra nånting och inte bara vegetera vid poolen. Vi fick bada i en sjö, se apor (som stal vårt vatten) och besöka en "öde" strand, Robinson-style. Det var bara vi och 100 andra turister från femton liknande båtutflykter. Men barnen fick känna lite havssalt på huden och tanken på att vi inte har pool på Koh Lipe kändes plötsligt helt ok. 

Om man kollade åt höger fick man onekligen Robinson-vibbar...

... men om man kollade åt vänster kändes det inte lika öde...

På kvällen igår gav vi oss själva en fotmassage på hotellets spa. En halvtimme för 80SEK och det var väl investerade slantar. Riktigt bra och välförtjänt! Härligt att man kan göra sådana grejer nu utan att det blir kalabalik för barnen som väntade på rummet med Disney Channel och kakor. 

Det enda smolket i bägaren är väl att vädret kunde ha varit mer "paradisiskt" och att Emil och Leah kivas ideligen på ett tröttsamt sätt. Och att kaffet smakar bajs vilket gjort att jag skippat kaffet ett par morgnar och fått en rejäl huvudvärk som tack. Men ingen magsjuka eller andra skador.

Sol & bad & lite regn

Skriver 04:00 av någon outgrundlig anledning. Trodde att jag var immun mot jetlag men så är tydligen inte fallet. Var trött som en gammal man hela eftermiddagen igår och somnade som en stock vid halv elva bara för att vakna kl 03. Vilken jäkla tur att vi har WiFi på rummet. 

Igår reste vi alltså från Kuala Lumpur till Langkawi och det blev en ganska dramatisk morgon. När vi checkade ut från hotellet bad vi om en taxi som skulle ta oss till flygplatsen. Eftersom vi är fem i familjen och har tre stora väskor behövde vi en bil modell större vilket visade sig ta lite tid att vaska fram i en storstad som denna. Vi fick löfte om att den skulle komma om en kvart men det kunde man ju räkna med att den inte gjorde. Så handlingskraftig som jag är raggade jag upp en annan taxi på gatan - till hotellreceptionistens förtret - och iväg bar det till flygplatsen men andan i halsen. Vår chaufför hade definitivt släktskap med Nicki Lauda och visade stort prov på dumdristigt mod när han kryssade fram på de femfiliga motorvägarna. Jag bad till Gud att vi skulle hinna i tid samtidigt som jag bad i smyg till Allah att vi inte skulle bli trafikstatistik på kuppen. Denna oheliga mix verkade göra susen, och vi hann med flyget med flera minuter till godo. 

Inte det största planet i världen men det gjorde vad det skulle!

Framme på Langkawi började det äntligen kännas som om resan började på riktigt. Vi har studerat i princip alla väderlekssiter som finns under ett par veckor och informationen där har gått stick i stäv med den info vi fått från hotell på plats och även från vår "vän" Sierra på Reseguidens forum (han förtjänar ett inlägg i sig) Sanningen verkar ligga någonstans mittemellan, dvs det är inte klarblå himmel men inte heller konstant regn. Vår första dag bjöd på perfekt temperatur även om de två senaste dagarnas regn nog sänkt temperaturen i poolen med någon grad. Inget regn (ok, lite dugg på eftermiddagen) så vi är nöjda och lite smått solbrända (vem hinner smörja in sig när poolen kallar?)

Hotellet är stort och barnvänligt. Påminner en hel del om all inclusive i Egypten vilket var lite tanken för att barnen skulle få sitt innan vi chockar dem med strand only på Koh Lipe. Känns som ett bra upplägg. Huvudgatan här är full med restauranger och i princip allt du inte behöver. Vi åt en grandios middag med en hel fisk serverad thai style plus diverse maträtter till barnen samt öl/läsk för cirka 250:- Barnen börjar t om vänja sig vid konceptet restaurang :-)

Vill bara slänga in ett kort ord om malaysierna som jag verkligen gillar. De är precis lagom pushiga och tjatiga när man flanerar bland varorna och de älskar barnen (tvillingar verkar vara högsta vinsten här!) Dessutom talar de flesta hyfsad engelska vilket ju underlättar en hel del!

 Vår försiktige badkille började i barnpoolen medan de andra två kastade sig ut i den djupa delen. 

Kalla rumpor i Kuala Lumpur

Vår enda dag i Kuala Lumpur (barnen kallar det för "Kalla Rumpor") blev en aning rumphuggen (hehe) då vi inte tagit med jetlag i beräkningen. Inte så oväntat var det Leah som hade svårast att ställa om sin inre klocka. Vi kom fram på morgonen (svensk tid) och då var det seneftermiddag här. Efter en middag med lite för mycket av den lokala ölen checkade Alexandra ut hyfsat omgående efter hemkomst och även jag fällde in hovarna kort därefter. Barnen smög upp och pysslade lite vilket jag kände fick vara helt ok med tanke på att klockan var typ halv fyra på eftermiddagen för dem (!) Sen började cirkusen...) En efter en hade barnen slocknat men inte Leah som slutligen blev bönhörd av Alexandra som tog sig an henne medan jag flydde ut i soffan för att beskåda soluppgången över Kuala Lumpur. Well, soluppgång är kanske att ta i då det ligger ett molntäcke över stan i princip hela tiden. Man är liksom glad bara det inte regnar, men mer om detta senare. 

Halv elva kom - lokal tid - dök killarna upp och så började en förmiddag av osannolik tristess medan vi väntade in mor och dotter Sömntuta som vi fick sparka igång kl halv två. Sedan gav vi oss av till Tvillingtornen vilket var en av dagens två intressepunkter. En promenad på tjugo minuter var exakt vad barnen hade ork och tålamod till så vi blev ganska lättade när vi såg en lekplats med tillhörande plaskområde. Barnen blev glada i tio sekunder innan de insåg att vi ju inte packat ner badkläder på vår stadspromenad. "Hur tänkte vi liksom!??? Är vi världen sämsta föräldrar, eller?) Men nöden har ju ingen lag så snart hade alla barnen tagit Simborgarmärke i klädsim med en lika lång promenad hem i dyblöta kläder. Blöta men glada. 

Sedan badade vi lite i poolen hemma på hotellet innan vi åkte till Kuala Lumpurs omtalade Chinatown. Det blev en lyckad trip där vi fick lite autentisk Asien-feeling med härligt myller, matstånd på gatan och en massa krimskrams till salu. Vi åt (alldeles för mycket) på en skön kinakrog och sedan lät vi oss bli lagom lurade på marknaden där vi inhandlade ficklampor med en förväntad livslängd på två dygn samt en byxdress till Leah. Imorgon bär det av till Langkawi och det känns som om det är då resan börjar på riktigt liksom. Håller nu alla tummar och tår för att de ska bli fint väder!

 Leah fick nog av paparazzifotografern Max!

 Chinatown...

Dags att lära Leah hur man prutar. Vilket ingen av oss är särskilt bra på. 

Alexandra i full färd med att ordna taxi. "Va?!? 40SEK?!? Aldrig i livet. 30! Annars får det vá!"

Nu får jag lägga ner innan jag somnat med näsan i telefonen. 

Osvensk stämning

En mindre politisk blogg än den här får ni nog leta efter. Jag har i princip aldrig satt mig in i de olika partiernas olika ståndpunkter, och nu inför valet kändes lusten att se debattprogram och ta valtester lika stort som att dra ut en visdomstand utan bedövning. Ju närmare valdagen kröp, desto mer stressad blev jag. Så, till slut, dagarna innan valet fick jag och Alexandra tummen loss och såg ett par av partidebatterna. Det var en sällsam upplevelse, minst sagt. Efter att jag lyckats sluta fnittra åt att det hela påminde så otroligt mycket om Parlamentet, drabbades jag av insikten att hela idén med debattprogram är dödfödd. Det enda, om något, de kan ge tittarna är en känsla av hur de olika
partiledarna uppträder men det borde ju inte räcka för att basera ett så pass viktigt beslut på. Man skulle ju önska man kunde gå enbart på fakta men hur ska man kunna  göra det utan att sitta med ena handen på PAUS-knappen och andra på Google? En säger A, en annan säger B och jag har ingen aning om vem som har rätt - om någon har det.



Nu efter valet har Facebook, tidningar och media översvämmats med förståsigpåare som har så sjukt mycket åsikter. Gudarna vet när de bilda dessa och hur de pallar skylta med dem öppet. Om man nu vet exakt vad som är fel med vår ekonomi och invandrarpolitik, fattar jag inte varför man inte är politiker. Själv känner jag att om jag skulle hamna i koma i mitten av september och vaknade i början av oktober skulle jag sannolikt inte märka att vi fått en ny regering. Mitt liv skulle ticka på i samma lunk och allt hade varit hunky dory. Så har det liksom alltid varit.



Rasismen, då? Den utbredda främlingsfientligheten som nu visat sig öppet? Well, jag tror för min del att den alltid har funnit där bland det svenska folket. Skillnaden är att man nu kan lägga en röst på ett parti som delar ens syn på saken. Frågan är då hur stor roll det spelar om de aldrig får någon egentlig makt. Inte så stor för min del. Men nu är det ju klart en stor sannolikhet att de kommer att vinna mer och mer mark och så till sist har vi vårt egna Danske Folkeparti. Men så länge SD styrs av nötter och inte har koll på sina siffror tror jag att de kommer att självdö eller hamna i skymundan. Annars får vi väl flytta till sydligare breddgrader, vilket inte hade gjort mig speciellt ledsen.

Tennbröllop!

Idag firar vi tioårig bröllopsdag.

Det är givetvis stort, och gudarna ska veta att vi har planerat både det ena och det andra inför den här stora dagen. Med tanke på att vi båda fyller fyrtio (typ) så blev det plötsligt väldigt svårt att komma på något som kändes rätt och relevant. En stor fest är ju något vi velat ha sedan vi flyttade in i huset, men efter moget övervägande har vi bestämt att köra det nästa år och då med våra födelsedagar som förtecken. En bröllopsdag är ju, när allt kommer omkring, mest vår egen ensak. Så nu ska vi fira med en dag och natt i Köpenhamn, bara vi två, och det känns helt rätt.

Vi bollade länge runt med planen på att köra en reunion nere på Mallis men vi kan inte komma ifrån att under de här tio åren har det tillkommit en hel del nya vänner samtidigt som det är flera av gästerna som vi i princip aldrig träffar. Anledningarna är många, men huvudsakligen handlar det om geografi och ekorrhjulet. Jag räknade (lite slarvigt, men ändå) och kom fram till att under de här tio åren har våra gäster lyckats prestera följande:

22 bröllop
4 skilsmässor
106 barn

Det är ju inget vi kan credit för, men det är ändå lite kul statistik.

Jag har aldrig förstått varför man ska beundra och se upp till folk som är gifta länge. Jag menar, hur svårt kan det vara att vara lycklig och fortsätta med det som gör en lycklig? Visst, en del har det säkert skitjobbigt och håller ihop tack vare hårt arbete med sig själva och sin relation. Jag vet bara inte om det är så beundransvärt att piska en död häst (rakt översatt från engelskan) Vad jag försöker säga är att de här tio åren har flugit förbi och alla minnen och upplevelser har nu blivit en del av själva förhållandet, som en tredje part i vår dynamiska duo. Jag kanske svamlar nu, men jag kan inte förklara det bättre just nu.

Spridda tankar i natten

Kvällstid är fortfarande min prime time, så än en gång sitter jag uppe och ser klockan ticka mot midnatt. Tyvärr har min inspiration valt att vara som mest aktiv på morgonen, vilket leder till att jag sunkar bort timmarna på en hel del rätt så meningslösa aktiviteter. I bästa fall redigerar jag foton men i värsta fall kollar jag på "Paradise Hotel" samtidigt som jag hets-refreshar Facebook, Instagram och Twitter på jakt efter något att läsa eller kolla upp. Nu när man är löntagare borde man väl få unna sig att chilla utan att alltid göra nåt "riktigt", men det ligger bara inte för mig. Jag vet att jag egentligen mår bäst när jag lyckas beta av punkter på min att göra-lista men det går bara inte att komma igång.

Helst av allt skulle jag ju vilja göra musik. Efter ett tre år långt uppehåll kom jag igång riktigt bra i vintras, men sedan tappade jag bollen i våras och nu har jag inte gjort ett skit på hela sommaren. Jag har inte ens lyssnat på det jag sket ur mig tidigare i år, vilket är ganska olikt mig. Jag brukar gilla att lyssna på ofärdiga idéer och drömma om hur jag ska slutföra dem en vacker dag. Det finns något så kravlöst i att lyssna på råmixar och snabbskisser. Allt är förlåtet och tillåtet. Det som ligger fel i mixen eller låter illa är helt okej eftersom det ju "bara är en råmix". Jag har kommit till den hyfsat plågsamma insikten att jag kanske till och med medvetet håller idéer på idéstadiet, allt för att slippa ställas inför den plågsamma sanningen att mina visioner inte blivit så som jag tänkt mig. Det gäller inte bara musikidéer utan även andra, större saker, i livet. Jag kan ibland känna att det räcker att bara umgås med en tanke för att känna mig nöjd. Själva utförandet är inte alltid nödvändigt. Makes sense?

No carbs-dieten fortsätter sin gilla gång... Brödet som jag bakade blev helt okej och frukosten är inte längre så annorlunda mot förut. Vi har även gått över till LCHF-matkasse och det kommer säkerligen att hjälpa en del hel med uppslag på rätter utan kolhydrater. Får se hur länge jag/vi orkar med att hålla uppe det här nya racet, men det är betydligt lättare nu när Alexandra också är med på projektet. Idag blev det köttgryta som vi lagat i vår crock pot. Det var högrev som kokat i många, många timmar men ändå kändes det inte så mört som jag hade förväntat mig. Det verkade dock inte någon annan tycka, då både Alexandra och min mamma Helene tyckte att det var finfint. Barnen åt givetvis inte ett skit, men det gör de sällan nuförtiden så de räknas inte.

Nu är "Paradise Hotel" slut och snart även "Idol". Det kanske kvällen också är. Det här inlägget får iallafall vara slut.

Hej då, carbs!

Fyrtioårskrisen närmar sig med stormsteg. Jag tänkte att jag en gång för alla skulle se om jag kunde komma till botten med varför min kroppsform alltmer liknar ett mjölkpaket. Jag har aldrig varit en träningsnarkoman men på senare år har jag fan skött mig bra mycket bättre än många andra i min umgängeskrets. Trots detta har vetebullen på magen vuxit stadigt. Jag känner ju Fight Club-rutorna där under, men vad hjälper det när man ändå har angst varje gång man ska stoppa ner skjortan? Förutom detta lilla smolk i bägaren har jag även blivit hjärtligt trött på att inte kunna knyta skorna utan att känna det som om jag ska smälla ett ledband eller nåt. Jag är stelare än en 90-åring, helt enkelt. Och om jag inte gör något åt saken lär det inte bli bättre med tiden.

Efter en hel del sökande på nätet och bland bekanta, landade jag slutligen hos en tränare/hälsoexpert/dietist (?) som heter Jonas. Hans uppdrag är nu att styra upp det här vraket och få mig på rätt spår. Detta innefattar träning, stretchning och kost vilket har visat sig innebära en hel del rejäla förändringar i min livsstil. Nu har det bara gått 1,5 vecka, så vi ska inte ropa hej än så klart men jag är grymt peppad och Alexandra är också med på resan. Min första och sannolikt största utmaning är att mer eller mindre utesluta kolhydrater. Hej då, älskade pasta, ris och inte minst bröd! Hur i h-e ska jag känna någon livsglädje nu? Jag som alltid stoltserat med att kunna stoppa i mig tre-fyra mackor efter middagen. Saken är att min jojo-liknande aptit har varit ett riktigt gissel, och ofta är jag själv förundrad över hur jag kan vara utsvulten en halvtimme efter middagen. Svaren kom under mötet med Jonas. Jag måste äta mer kött och fett och mindre kolhydrater. LCHF, tänker ni? Ja, det är det väl, typ. Jag tänker på det som en LCHF-diet även om Jonas anser att det inte riktigt är samma sak. Så nu äts det en jävla massa kött i Casa Borg. Och blomkål. Och broccoli. Och mandlar (!) Ja, mandlar har visat sig vara ett snacks som jag faktiskt kan klara mig på när jag sitter uppe på nätterna. Vi får väl se hur länge det håller. Det stora problemet har varit att hitta ett substitut för bröd. Idag har jag bakat ett LCHF-bröd som faktiskt kändes lovande, men jag får återkomma om detta efter frukosten imorgon.

Utöver detta har vi införskaffat en slow cooker, en s k crock pot. Kort och gott går det ut på att man lagar sin man under lång tid men på svag värme. Fördelarna är många, men framför allt innebär det att vi kan låta den stå under dagen medan vi är iväg och så komma hem till en färdiglagad middag (mer eller mindre)

Jag slutade ju med socker 2007. Det vore väl fan om jag inte ska kunna sluta med kolhydrater också. Jag har bestämt mig för att ge det året ut, och se hur det hela känns (och ser ut) så.

Facebook killed the blogger star

Tänkte alltså blåsa liv i den här gamla bloggen efter en lååång paus. Jag har nu insett vad det var som fick mig att sluta skriva; Facebook. När jag slutligen gav efter och joined the dark side kändes behovet av att skriva och posta bilder på bloggen mer och mer onödigt. Varför hålla på och anstränga sig för tre-fyra läsare när man når hela sin bekantskapskrets på Facebook, liksom? Fejjan blev som en blogg med den stora skillnaden att jag visste att folk faktiskt läste vad jag skrev. Men nu har nyhetens behag lagt sig och jag använder Facebook mer som en nöjesnyhetskanal än något annat. Jag har sedan länge stängt av i princip samtliga "vänners" flöden, och slipper således vada igenom folks middagar, soffinköp och privata SMS och får istället härligt oviktiga nyheter om mina favoritartisters skivsläpp, konsertplaner och annat genom NME, Rolling Stone och Uncut med mera. Någon lust att skriva längre statusuppdateringar har aldrig lockat mig, och i takt med att jag irriterade mig mer och mer på vad andra människor skrev, desto svårare blev det för mig att avgöra vad som var okej att tvinga på folk. Så av en slump halkade jag in på min egen blogg och jag började läsa lite slumpmässigt valda inlägg. Jag insåg att faktiskt hade skrivit en hel del och flera gånger skrattade jag högt åt mina egna ord och formuleringar. Jag började reta mig på att jag bommat två år och ganska snart var beslutet fattat att jag skulle börja skriva igen.

En annan anledning till varför bloggen började kännas mer och mer betungande var mina orimligt höga krav på fotona jag postade. Nu är jag betydligt mer relaxed vad gäller mina bilder. Jag har förlikat mig med att alla bilder inte behöver vara mästerverk eller del av min portfolio för att kvalificera sig till bloggen. Snapshot är snapshots, liksom. Bilderna som representerar mig som fotograf får jag posta på min dedikerade foto-Facebooksida. Fast jag misstänker att en del guldkorn lär smyga sig in här också allteftersom. Idag blir det dock inga bilder och inte ett särskilt genomtänkt inlägg heller. Jag var på väg att inte skriva alls ikväll men så kände jag att det bästa är att bara kasta mig in i det igen. Jag orkar inte knyta ihop dåtid med nutid utan jag kör på där jag är nu. Hoppas någon känner för att hänga med.

I'm back!

Men eftersom det tog en sådan jäkla tid att fixa med layouten på bloggen orkar jag inte skriva nåt nu.

Men snart så...