Kort rapport

Resan gick fantastiskt bra, och hotellet ar over all forvantan.

Tyvarr ar den enda nackdelen deras urusla wifi-policy och sega internet sa det har ar nog det enda livstecknet ni far fran oss den har veckan.

Ha det gott!

En ny era...

Oj, oj, oj. Här är en kille som gått och sett ljuset. Det fina ljuset som kallas Apple. Bara att kunna filma i HD!

Inser dock nu när filmklippet är upplagt att det ser ganska taskigt ut. Något hände i konverteringen :-(
Jeje, bättre än här iaf!

Blogga från mobilen?

Hmmm... Kanske inte optimalt, men helt okej. Verkar lovande inför kommande semestern:-)
Man vill ju inte svika sina fans!

Det e mycket nu...

På måndag sticker vi från den här kylan... Nej, det har ju gått och blivit varmt, vilket drar ner lite på skadeglädjen. Vi som ju skulle ju sitta i solen och höra om snö och höststormar här hemma. Nåväl, det ska bli kallare nästa vecka, så det så! På Fuerteventura är det i snitt 23-25 grader. Kanske, kanske vi lyckas med en resa den här gången.

Som alltid inför en avresa gör jag bokslut som om jag vore inbokad på en enkelresa till Golgata. Allt ska fixas eftersom sannolikheten att jag inte kommer tillbaka är... Stor? Befintlig, i alla fall. Det stora projektet den här veckan (och förra också om jag ska vara ärlig) har varit organisation av min extremt stökiga backup. Jag köpte en fet hårddisk på 2 terabyte och gjorde ett avancerat schema i Word för hur det hela skulle gå till. Tyvärr är min burk i starkt behov av ominstallation och ville inte ens visa hårddisken, så jag får sköta rubbet via Alexandras dator. Således sitter jag hemma och jobbar samtidigt som hennes lilla laptop flyttar 450 GB film. Varför spara på det? Varför inte? Filöverföringen är nu inne på sin åttonde timme - suck.

Andra förberedelser har gällt underhållningen för barnen på planet. Nästan sex timmar i ett stålrör med en livrädd pappa kräver lite förarbete. Vi fick låna ett Nintendo av Ola, men jag märker hur det är över Leahs nivå. Hon gillar inte att man inte kan styra Mario Bros exakt hur man vill, utan måste liksom klara av banor och sånt. Vi har ögonen på en iPod Touch, faktiskt. Ja, jäklar vad Mac:iga vi har blivit. Fördämningarna  har släppt nu när jag införskaffat min iPhone 4 - som jag i princip bara har tittat på en halvtimme :-( Nåväl, en iPod Touch är ju lite som en iPhone utan ringfunktionen, så det känns som en sund investering för att få bort Leahs små fingrar från min telefon. Hon vet ännu inte om att jag har köpt en :-)

Killarna ska få se film, hade vi tänkt. Problemet är att de flesta spelare bara har en batteritid på 3 timmar, eller så. Kanske vi kan be piloten mellanlanda för att ladda batteriet? Om vi ber Max sätta igång och tuta borde det inte vara några problem. Eller så kastar de av oss i Medelhavet.

Alxnra är givetvis nojjig inför packningen, och jag gör mitt bästa för att känna empati. Hon känner cirka noll empati med min resfeber, så man kan säga att vi står i lite olika ändar av spektrumet. Handen på hjärtat, vilket är viktigast? Musik på rummet eller den där extra koftan?

Helgen som gick var lite av en repris på förra helgen, dvs vi matade ankor och var ute i solen. Jag var dessutom ute på galej i lördags kväll och såg Pantha Du Prince på Babel. Tyvärr var det inget vidare, men jag fick en trevlig afton med Johan Kjellgren, om inget annat. Det var ett år sedan sist. Så kan det gå med vänner som inte har barn.

Vi har även kollat på lite hus, men inget värt att skriva om. Ett hus låg i Tygelsjö (!) men det kändes helt fel. Vi har även besökt Fiskarhedenvillan för att se om vi kanske ska bygga ett hus, men då måste vi först hitta en tomt för noll kronor. Gärna i Malmö. Yeah, right... I dag ska vi få hit en mäklare som ska värdera vårt hus. Det finns ett ganska stort sug efter just vår storlek, och vår plan är mer och mer att sälja under våren. Det får bära eller brista.

Oavsett, jag har inte alls tid med det här inlägget. Så håll tillgodo. En bildbomb:

Lite härlig lövkastning...

"I löv you."

Jag snurrade så fort att Leah åkte i backen rejält. Som ni ser lärde hon sig en läxa och håller hårt.

"You give me beaver..."

Max, anno 2011.

Leah, anno 2011.

Lite brödpinnar är bra att ha på lekplatsen.

Leah på kisspaus vid träd.

"Hmm... Hur snabbt kan jag ta mig bort om hon trillar i?"

Klart halva familjen ska trängas på den minsta bryggan!

Max på vift.

Leah leker i trädgården på ett hus vi inte ska köpa.

Vad kan jag tänkas göra här?

Äntligen har man lite ljus att leka med igen!

Emils kärlek till bollar har nu väckts till liv igen.

Då kanske han slutar kasta sand!

Emil shoppar på H&M.

Leah + pommes frites = sant

Pantha Du Prince. Det var lika kul som det ser ut.

Kom igen, Apple...

... förändra mitt liv nurrå!

Man kanske måste ta av plasten först?

Den grymma ironin är att jag inte kommer ha tid att pilla med den nu. Kanske inte ens i morgon. Eftersom vi ska flyga till Kanarieholmarna på måndag förbereder jag i vanlig ordning i princip allt inför min nära förestående död.

Den som väntar på nåt gott...

Hmmm... Vad kan detta vara?

Slappa i soffan

Ibland behöver man inte skriva så mycket.

Sova? Nej tack.

Sällan har jag känt mig så jagad och småstressad som på sistone. I perioder är man väl alltid mer eller mindre ur fas med vad man har tänkt sig att livet ska gå ut på, men för tillfället får jag bara inte ihop det alls. Jag fattar ju att jag tagit på mig för mycket, men likväl vägrar jag att göra avkall på något. Det är jobb, barn, fru, foto, husletande, husfix, bloggande, tv, socialt umgänge och studier i en enda röra. Då har jag inte ens börjat göra musik igen, vilket jag inte gjort på ett år!

Dygnets normala vakentimmar har för länge sedan slutat räcka till så jag har utvecklat ett eget system med powernaps som få personer förstår. Jag sitter alltså uppe till kl 02-03 och går sedan upp vid 06.30. Sedan tar jag fem minuter (högst, ibland tre minuter) efter lunch. Det händer att jag tar ytterligare fem minuter under eftermiddagen, och framför allt är det ganska vanligt att jag slumrar till efter maten i soffan med barnen. Då kan det bli tio-femton minuter. Blir det inte då är det inte ovanligt att jag slumrar till efter (eller under) läggningen av barnen - i synnerhet om jag lägger Leah. Det jag vill få fram är att jag sover så lite som jag för att jag tar powernaps. Detta är inget jag har läst mig till, så det var intressant att läsa följande artikel.

Apropå Leahs nyfunna passion för datorn kan vi nu konstatera att den inte hämmar hennes kreativa sida, snarare tvärtom. Plötsligt kommer hon med de mest lustiga små kreationer som hon gjort helt utan assistans. När man frågar hur hon lärt sig det får man höra: "Jag såg det på datorn."

En fjäril!

Kanske inte mitt smartaste beslut att fota vitt mot svart. Det är iaf ett hus med en sol!

Ändrade planer

Morgonen flöt på som förväntat, dvs med joggingtur och croissanter. Vi hade ju planerat en liten utflykt till kompisen Jack i Bara, via en hustitt i Trelleborg, så efter lunch stuvade vi in kidsen i bilen och var redo att åka. När jag vred om nyckeln i tändningen var bilen stendöd. Inte ens en hostning från startmotorn eller en liten antydan till ljus från kontrollpanelen. Totalt stendöd. Jag hade ju kört med den i fredags och jag försökte desperat minnas om jag hade glömt någon lampa på, eller så. Men till och med en obilintressad kille som jag fattade att det ju inte kan orsaka något sådant här.

Som tur är har vi ett assistnummer vi kan ringa. Vi fick besked att hjälp skulle komma inom en timme, så det vara bara att lämpa över barnen till lekplatsen och vänta. Killen som kom konstaterade snabbt att det rörde sig om ett fel på nyckeln (!) Eller rättare sagt, fel på chipet i nyckeln som ska kommunicera med bilen när man vrider om i tändningen. Det var helt enkelt ett mjukvarufel (vilket rimmar väl med mina övriga datarelaterade bekymmer, för övrigt) Så vi fick beskåda hur vår fina bil bogserades iväg som en impotent skrothög. Jag hoppas att man kan åtgärda felet enkelt och smidigt i morgon, men jag håller inte andan, om man säger så.

Hustitten i Trelleborg fick ställas in, så klart, men att meddela Emil o Max att de inte skulle träffa Jack var inte aktuellt. Som tur var hade Jacks familj inga problem med att komma in till oss istället. Tyvärr har det visat sig att lek och stök hemma hos oss inte är samma sak som lek och stök hemma hos andra. Emil och Max är liksom redan utledda från första början, och det hela eskalerar gärna till ett kaos där det verkar gälla att riva ut så många leksaker man kan på kortast möjligaste tid. Givetvis ska man inte leka med dem, utan på sin höjd kasta dem överallt alternativt svepa in dem under soffan. Allt medan man gör så mycket ljud man bara kan. Med Jack på besök accentuerades detta beteende tiofalt. Jag har aldrig sett Emil så uppe i varv. Han var rödflammig och svettig efter en halvtimme. Jack, likaså. Tack och lov för Leahs nyfunna dataintresse. Hade hon också satt igång hade jag fått hjärtinfarkt. Det hjälpte ju inte att barnen fick en jämn dos socker under hela eftermiddagen. När Jack skulle gå fick han ett psykbryt som jag faktiskt inte trodde skulle gå över och jag började allvarligt överväga var han skulle kunna sova i natt.

När lugnet hade lagt sig och vi hade stoppat barnen fulla med spagetti och köttfärssås somnade de båda som klubbade sälar framför TV.n klockan 19.00. Vi bar upp dem och de gjorde inte en antydan till att vakna när vi bäddade ner dem.

I kväll låg jag på spikmattan och såg "Solsidan" vilket satte igång en rad olika kemiska processer som medförde att jag somnade i soffan. Således är jag nu pigg som en mört och har ägnat kvällen åt att reda ut varför min nya hårddisk inte vill dyka upp i Windows. Kul. Verkligen. Det luktar ominstallation i veckan.

"Kan vi få en bärgningsbil, tack?"

Stackars bil. Så förnedrande.

"Hej då, bilen!"

Minnen som kommer att sätta djupa spår hos barnen.

Leah i sin naturliga data-pose.

Vårstädning

I går hade vi inga direkta planer för dagen och då brukar det det inte gå så fort på morgnarna här i Casa Borg. Killarna vaknade tidigt och jag masade mig ner med dem strax efter 06.00. En timme senare kom Leah och en timme efter det kom frun i huset. Eller rättare sagt, jag skickade upp barnen, som likt jakthundar på en rävjakt, sprang uppför trapporna under vilda tjut och skrik. Den som kommer sist får inte sällan ett psykbryt.

God morgon!

Sen sticker jag och joggar, men först cyklar jag ner till Konsum för att handla croissanter. Kommer jag dit efter joggingrundan är jag dels sjukt svettig och dels kan de vara slut. Så nu gör jag det först och hänger dem på handtaget hemma innan jag tar min halvtimmesrunda.

Väl hemma är i regel frukosten uppdukad och vi äter en stor frukost tillsammans. Leah kan trycka i sig tre croissanter om hon är på det humöret. Inte så billigt. Eller bra för figuren :-) Killarna smular mestadels sönder sina och så äter vi upp dem när de har tröttnat. Har man tur kan man läsa tidningen, men i regel går det inte på grund av all markservice som barnen kräver. Mer juice, mer smör, mjölk tack, putta in stolen, torka mig, mer flingor, ingen fil!, mer fil! osv osv.

När sedan frukosten är klar brukar familjen delas upp i två läger: Uppe och nere. Jag städar här nere och Alxnra städar och klär på barnen där uppe. I går gick jag helt överstyr och började svabba golven med barnen som hjälpredor. De har ju aldrig sett konceptet, så det var kul. De var enormt taggade inför uppgiften och svabbade så vattnet stänkte överallt. Hur ska man bibehålla detta intresse in i tonåren.

Emil halkade runt som Bambi på hal is.

Askungen sliter och sliter.

I dag ska vi ut på utflykt. Först ska vi till Trelleborg för att kolla in ett hus byggt av Fiskarhedenvillan. Ja, vi har ju släppt alla spärrar och kollar till och med på att bygga hus. Just den här firman har ett visningshus i Trelleborg. Efter detta ska vi till Bara för att hälsa på killarna gamla kompis, Jack. Han slutade på deras avdelning i november, men när man frågar vem de har lekt med får man fortfarande höra: "Jack!" Antingen är de helt förvirrade eller så har Jacks ande inte lämnat Glimmingehus Förskola än. Hur som helst, vi känner inte Jacks föräldrar alls, så det ska bli intressant. Kul att killarna ska på sin första helt egna lekdejt. I alla andra fall är det ju Leah som styr umgänget.

En ganska misslyckad bild, egentligen. Men jag gillar den. Den säger så mycket om Emil.

Blocket - Sveriges kloak

Ni som följer min blogg vet ju att jag tappade min telefon häromveckan. Jag har tillfälligt ersatt den med en Nokia från 90-talet som retar gallfeber på mig. Den gör underverk för antalet skickade SMS per månad, men är desto sämre för mitt blodtryck I går kom jag på mig själv med att faktiskt skämmas lite när det ringde och jag var tvungen att bekänna färg offentligt. "Nej, jag har ingen iPhone. Jag har inte ens en smart phone"

Jag drar mig för att köpa en ny telefon eftersom jag vet hur enormt viktigt det är att det blir rätt. Ens telefon är ju otvivelaktigt den sak som man använder mest av alla saker man har - förutom sin dator kanske. Det är inte en grunka man vill reta sig på dagarna i ända. Jag har insett, liksom alla andra svennebanan där ute, att det är en iPhone man "ska" ha. Men ärligt talat? Är de inte för jäkla dyra? Eller är det bara jag som tycker det? Det kan bero på att jag vill ha en operatörsfri telefon eftersom mitt abonnemang hos Glocalnet sopar banan med alla andra. Det blir faktiskt inte lägre än så, som de ju själva påpekar i sina reklamfilmer. Detta dilemma har gjort att jag numera tillbringar en stor del av min vakna tid på Blocket på jakt efter en iPhone.

Blocket, alltså. Detta forum för alla världens nötter och rövhål. Jag har sålt och köpt otroligt mycket saker på Blocket genom åren, och kanske det är därför det gör mig så upprörd när jag inser att hela konceptet har förstörts av opportunister, tjuvar och bedragare. Jag kanske överdriver. Det är säkert på grund av att jag söker just efter en innepryl som detta avskum flyter upp till ytan. Man löper inte lika stor risk att råka ut för dessa typer när man söker efter en "tvillingvagn" eller "lego".Men det finns så ju olika grader i helvetet och så också på Blocket.

Först har vi de som inte tar bort sina annonser. Jag tror att om jag svarar på tio annonser får jag svar från tre. De övriga sju svarar inte, och jag utgår då ifrån att varan måste vara såld (alternativt att säljaren dött/råkat ut för en obotlig sjukdom eller fått kramp i lederna) Jag är själv skyldig till detta lite småirriterande beteende. Man säljer sin vara och glömmer bort det hela, helt enkelt . Det är mänskligt. Men när jag sedan får ett mail från en förväntansfull köpare tar jag i alla fall bort annonsen och svarar vederbörande: "Tyvärr, den är såld". Se där, det tog fem sekunder, och då stavade jag ändå fel till "tyvärr" en gång.

Ibland får man inget svar och ser ändå att annonsen ändå ligger kvar vecka efter vecka. Jag drar mig inte för att maila igen. Och igen. Jag har faktiskt till och med skickat instruktioner till annonsören hur man sköter en Blocketannons. Jag försöker göra det så enkelt jag kan och delar upp det i enkla steg. Lägg in annons. Svara alla som är intresserade. Sälj till den som känns bäst. Ta bort annonsen. Inte raketforskning, direkt.

Sedan har vi en annan, betydligt värre sort. Den sort som jag nu har stött på otaliga gånger i samband med min jakt på en iPhone. Jag blev en smula förvånad över hur många nya, ouppackade telefoner med kvitto som fanns till salu. Dessutom var de köpta "för några dagar sedan". Vad är grejen? Varför köper man en telefon om man inte ens har för avsikt att packa upp den? Ett litet impulsköp på tisdagseftermiddagen? Njae, inte om man köper en telefon för flera tusen och binder upp sig på ett abonnemang i två år. Jag har ju känt på mig att något är knas här. Om det låter för bra, då är det ofta det. Så sant som det är sagt.

Trots detta har jag svarat på en hel del liknande annonser. Man kommer då till en ung kille som svarar "Ja" med en lätt stressad ton. Som om snuten var honom hack i häl. Man försöker låta som om det är en helt vanlig Blocketaffär och säger att man är intresserad av "hans" telefon - trots att man känner hur löjligt det låter eftersom det är så obvious att den inte är hans. Ofta får man svaret "Jag vann den på jobbet" eller " Jag fick den i present". Jag kan beskriva en misslyckad affär som ägde rum i förrgår.

Annonsen verkade lovande. Inga stavfel och till och med fullständiga meningar. En iPhone 4, 16 GB, ouppackad och olåst. Pris: 4 000:- Perfekt. Jag fick till och med tag på annonsörenmer eller mindre omgående. Han lät helt reko (ursäkta, men det var faktiskt ett plus att han inte bröt) och jag kände mg hoppfull. Han förklarade att hans företag tecknar en massa abonnemang och får då iPhones på köpet, men att de vill hellre ha Nokia. Så de dumpar telefonerna på Blocket. Det finns ju en del frågetecken här, men jag lät dem bero. Jag sa att jag egentligen ville ha en 32 GB och då var han snabb med att säga att det kunde han nog fixa. Han skulle ringa om en minut. Jag var på väg till dagis och efter fem minuter fick jag lämna kontoret, men jag ringde upp honom hemifrån,
   Han hade lyckats uppbringa en 32 GB telefon för 4 500:- Han bodde i Staffanstorp men skulle snart in till Malmö och ville ses samma kväll. Jag fick ångest. Jag kände plötsligt att jag inte alls var sugen på att möta en Blocketkille och köpa en telefon för 4 500:- i en park. Jag mumlade något om att jag hade svårt att få fram stålar på så kort varsel och frågade om vi kunde ses dagen därpå. Det var lite svårt eftersom han skulle bila till Frankrike dagen efter. Hmm.... Så lägligt. Jag sa att jag fick be att få återkomma. Efter en timme sms:ade jag att jag inte hade hunnit få fram pengarna och att vi kunde höras nästa dag - ifall han fortfarande var i landet. Han svarade genom att ringa, men eftersom jag läste saga för barnen svarade jag inte. Han ringde en timme senare igen och då svarade jag. Samtalet som ägde rum var bland de jobbigaste jag haft på mycket länge.

-"Jag kunde inte ta det innan. Jag är ledsen, men jag får inte ihop det i kväll."
-"Du ska väl ha telefonen? Nu har jag lagt undan den åt dig och tagit bort annonsen."
-"Jaha... Vi kanske kan ses i morgon?"
-"Du har tur för jag ska faktiskt inte åka förrän på söndag. Jag jobbar till fem och kan ses efter det."
-"Vad sägs om Mobilia?" (allt för att kunna ses på en plats där man kanske kan packa upp telefonen i lugn och ro)
-"Visst. Du bestämmer."
-"Men, du... Jag vill kunna kolla så att allt är som det ska."-"Man måste registrera telefonen på iTunes innan man kan sätta in sitt SIM-kort. Men allt är lugnt."
-"Ja, du... Jag vill nog kunna se att den rullar på som den ska. Det kanske inte är en bra idé det här."
-"Du sa att du skulle ha den. Man ska hålla vad man säger."
-"Men jag sa bara att jag var intresserad. Inte att..."
-"Nej! Jag vet precis vad du sa. Du sa att du skulle ha den."
-"Nä, det gjorde jag faktiskt inte. Jag är ledsen om det har blivit ett missförstånd."
-"Hör på mig... Det här är inget missförstånd. Jag vet vad du sa."
-"Jag sa bara..."
-"Det är lugnt den här gången, men du ska veta att du kan råka illa ut om du svarar på annonser och inte håller vad du lovar."
-"Ok..." (känner nu att det börjar bli en smula jobbig stämning. Mitt nummer är dessutom oskyddat)
-"Det är okej den här gången, men man ska hålla vad man lovar om man är en man. Gör man inte det är man en fitta!"
-"Ja..." (jag ville nu få slut på samtalet utan gräl)
-"Bara så du vet. Det är riktigt dåligt av dig."
-"Ja, jag är ledsen. Jag ska tänka på det."

Klick.

Jag såg framför mig hur snubben ifråga skulle komma till vårt hus och hota familjen om jag inte köpte hans telefon, men inget hände. Nu, två dagar senare, vågar jag pusta ut.

Jag fick förklarat för mig av en säljare på Telenor hur de här Blockettelefonerna funkar. En kille köper ett abonnemang på t ex Tre och får då en iPhone på köpet. Han tecknar en försäkring som gör att han får en ny telefon om den tappas eller stjäls. Sedan säljer han sin ouppackade telefon och väntar några dagar  innan han anmäler den som stulen, betalar självrisken och får en ny telefon. När telefonen anmälts som stulen spärras den och den nya ägaren kan inte göra ett skit.Blåst!

En del annonser verkar dock helt reko. Folk som helt enkelt inte orkar med sin iPhone och vill ha en annan telefon. Folk som man kan besöka i sina hem. Av någon anledning är det just dessa som inte svarar på mail. Jag fattar det inte. Varför svarar man inte om man har lagt ut en annons? Men nu går det här inlägget i cirklar.

Jag kan nämna en kille som svarade på mail efter fem minuter, men när jag sedan föreslog att vi skulle ses svarade han inte. Jag mailade ett par gånger, men fick inget svar. Då mailade jag från alxnras mail och fick återigen ett snabbt svar. Även här slutade han svara när jag bad att få ses. Då provade jag från ett annat mailkonto, men han har inte svarat än. Han har inte tagit bort annonsen, heller. Jag som hade tänkt låta mina alter egon dumpa priset med en fejkad budgivning :-)

En annan säljare som verkade helt okej hade utelämnat en siffra i telefonnumret. Suck... Gissa om hon svarade på mail. Alxnra är lite av en hobbyprivatdetektiv och fick fram efternamn på vederbörande, men hon hade inte sitt nummer listat. Alxnra kom då på den briljanta idén att utgå ifrån att det nog är sista siffran i numret som glömts bort och att det bara var att ringa samtliga tio olika kombinationer. Jag lovade att testa, men av någon anledning trodde alxnra inte att jag faktiskt skulle göra det. Så hon tog det i egna händer och fick lite småirriterade svar från folk som konstaterade att det redan varit en person från Malmö som ringt dem idag (!) Det är väl härligt hur vi kan förenas i vårt smått psykotiska beteende? Ingen av de tio var annonsören, förresten.

Nu återstår alltså att köpa den ny i butk (dyrt), teckna ett abonnemang (det kommer inte att bli lika fördelaktigt som mitt nuvarande Glocalnetabonnemang), köpa den av en reko försäljare på Blocket (hur man nu hittar en sådan) eller köpa den från Hong Kong av en vän som bor där (osäkert på många plan). Jag har ett mycket word-dokument där jag försöker reda ut vilket som är bäst för mig i längden.

Nu är det helg och killarna fortsätter med sin nya grej att vakna runt kl 06. Inte så skönt när jag la mig kl 04.

Nu måste jag kolla Blocket!

Livet på landet

Vår bostadsjakt fortsätter. Vi föll som furor för det där huset vi kikade på för en vecka sedan, men efter en budgivning mot folk som vi bara kan förmoda heter Trump, von Anka eller Kamprad i efternamn, inser vi att det är dags att tänka om. Hej då, Rosenvång. Hej då, Mellanheden. Kanske till och med hej då, Djupadal. Vi har ju krampaktigt letat i en snäv cirkel runt vårt nuvarande område och efter lite soul searching har vi kommit fram till att det egentligen inte finns någon anledning till det.

   Vårt sprudlande umgänges? Hmm... Jag vet inte när vi fick ett spontanbesök senast. Det är snarare så att man får boka in minsta lilla fika minst en månad i förväg.

  Spontanträffarna på Konsum, ICA eller lekplatsen? Jovars, det är ju otvungen och härligt, men det är knappast värt två miljoner extra på huspriset. Dessutom kommer vi obönhörligen att bli mer isolerade när vi väl sätter oss i ett hus med trädgård - oavsett var vi är.

   För barnens skull? Inte vill vi väl att de ska bli lantisar!? Som man måste skjutsa så fort de ska hälsa på Conny och Ronny eller gå på bio. Det kommer ju att dröja innan de börjar hänga med polare på det sättet. Nu får de umgås med barnen till de vänner vi väljer att träffa. Kanske lika bra att flytta innan de vänjer sig vid att kunna cykla över till bästisen. Dessutom kanske de visst kan det, även om de får gena över en åker eller två.  

Nej, det är nog snarare så att vi (läs; jag) är så jävla insnöad att jag bara kan tänka mig att bo där jag känner mig hemma. Där jag kan varenda gata och varenda genväg. Inga överraskningar, tack. Tryggt och säkert. Ibland tror jag att jag är världens mest bekväma människa. Jag får andnöd vid tanken på större förändringar. I alla fall förändringar som inte initieras av mig själv. Problemet är bara att de förändringar jag är beredd att sätta igång själv tar en sådan evinnerlig tid på sig innan de liksom landat. Först nu, två år efter att alxnra börjat känna sig redo att flytta, är jag äntligen beredd att gå vidare. Kontentan av den här ganska lösa tanketråden är att vi nu har öppnat upp för boende precis var som helst. Är huset gött tar vi det. Höllviken? Kämpinge? Bunkeflo? Visst! Kör på. Dessutom kan ett billigare boende möjliggöra alxnras senaste obsession (nu när solresan är bokad och betald!): Ett sommarställe!

Av en slump hittade alxnra ett ställe i Örkelljunga (japp, vi har verkligen släppt alla spärrar!) och för en gångs skull hamnade inte hennes Hemnetlänk direkt i papperskorgen. Det var faktiskt ett riktigt coolt hus. Stort som attan och 1,5 timmar bort, och med en enorm potential. Det hade dessutom legat ute i ett halvår (!) och kostade "bara" 1,5 miljoner. "Vad var haken", tänkte vi och ringde mäklaren direkt. Vi var välkomna att kika med en gång eftersom hon råkade vara i huset just den här dagen (alltså i förrgår) Vi lämnade således våra jobb vind för våg, ringde in Lovisa och begav oss i väg på en liten road trip. Tyvärr var det ett alldeles för stort projekt för oss. Åtta sovrum (!) varav hälften inte var klara än. Hade vi hetat Timell i efternamn hade det varit en dröm. Garanterat ingen tid för slappning i hängmattan de första fem åren. Precis vad vi gillar :-) Not. Men fröet är sått, och nu letar vi bostad parallellt med sommarbostad. Hemnet har aldrig gått varmare på alxnras stackars dator!

Leahs datorintresse håller i sig - minst sagt. Hon är mer eller mindre besatt. Det känns som om hon är bortrest. Man hör i princip bara ifrån henne när någon knapp inte vill göra som hon vill, vilket sker alltmer sällan. Vi har bestämt oss för att låta henne hållas och se om det går över av sig själv. Jag har mina tvivel på denna metod, men den är enkel, i alla fall.

I helgen har vi faktiskt varit ute en hel del. Till och med Emil har varit på gott humör i vintervinden. Vi har matat ankor så det stått härliga till och till och med lekt på lekplatser. Det känns riktigt bra. Som om våren snart är här. Men jag vet ju att så inte är fallet. Inte förrän i slutet av april kommer den. Sanna mina ord.

Här kommer en bildbomb:

Bridge over troubled water...

Max funderar. (vågade mig på en ny ram här!)

"Hur ska jag komma över här?"

"Jag tänker sitta här tills våren kommer!"

Det blåste så mycket att Emil fick hålla i sig rejält!

Emil kastar isblock.

Här räddade jag en dåligt exponerad bild. Ganska nöjd, faktiskt.

Dags att mata svanar!

Leah råkade kasta en sten på en stackars svan.

Jag ville fota en mås precis när den lyfter. Det gick sådär.

Ganska impad över hur jag fick fokus rätt.

Jag fick ta två av de måånga olika varianterna på det här temat.

Leah tröttnar som sagt aldrig på att gunga.

Bullbak i fredags!

De var säkert goda.

Emil är mycket förtjust i croissanter.

Men han släpper aldrig blicken från vad som pågår!

Min favoritplats i huset för foton...

En efter en slocknade killarna i soffan (!) Frisk luft kan göra underverk.

Leah tog tillfället i akt att kolla på "sin" dator.

Data-stirret.

Nu måste jag verkligen jobba.