Morgonen flöt på som förväntat, dvs med joggingtur och croissanter. Vi hade ju planerat en liten utflykt till kompisen Jack i Bara, via en hustitt i Trelleborg, så efter lunch stuvade vi in kidsen i bilen och var redo att åka. När jag vred om nyckeln i tändningen var bilen stendöd. Inte ens en hostning från startmotorn eller en liten antydan till ljus från kontrollpanelen. Totalt stendöd. Jag hade ju kört med den i fredags och jag försökte desperat minnas om jag hade glömt någon lampa på, eller så. Men till och med en obilintressad kille som jag fattade att det ju inte kan orsaka något sådant här.
Som tur är har vi ett assistnummer vi kan ringa. Vi fick besked att hjälp skulle komma inom en timme, så det vara bara att lämpa över barnen till lekplatsen och vänta. Killen som kom konstaterade snabbt att det rörde sig om ett fel på nyckeln (!) Eller rättare sagt, fel på chipet i nyckeln som ska kommunicera med bilen när man vrider om i tändningen. Det var helt enkelt ett mjukvarufel (vilket rimmar väl med mina övriga datarelaterade bekymmer, för övrigt) Så vi fick beskåda hur vår fina bil bogserades iväg som en impotent skrothög. Jag hoppas att man kan åtgärda felet enkelt och smidigt i morgon, men jag håller inte andan, om man säger så.
Hustitten i Trelleborg fick ställas in, så klart, men att meddela Emil o Max att de inte skulle träffa Jack var inte aktuellt. Som tur var hade Jacks familj inga problem med att komma in till oss istället. Tyvärr har det visat sig att lek och stök hemma hos oss inte är samma sak som lek och stök hemma hos andra. Emil och Max är liksom redan utledda från första början, och det hela eskalerar gärna till ett kaos där det verkar gälla att riva ut så många leksaker man kan på kortast möjligaste tid. Givetvis ska man inte leka med dem, utan på sin höjd kasta dem överallt alternativt svepa in dem under soffan. Allt medan man gör så mycket ljud man bara kan. Med Jack på besök accentuerades detta beteende tiofalt. Jag har aldrig sett Emil så uppe i varv. Han var rödflammig och svettig efter en halvtimme. Jack, likaså. Tack och lov för Leahs nyfunna dataintresse. Hade hon också satt igång hade jag fått hjärtinfarkt. Det hjälpte ju inte att barnen fick en jämn dos socker under hela eftermiddagen. När Jack skulle gå fick han ett psykbryt som jag faktiskt inte trodde skulle gå över och jag började allvarligt överväga var han skulle kunna sova i natt.
När lugnet hade lagt sig och vi hade stoppat barnen fulla med spagetti och köttfärssås somnade de båda som klubbade sälar framför TV.n klockan 19.00. Vi bar upp dem och de gjorde inte en antydan till att vakna när vi bäddade ner dem.
I kväll låg jag på spikmattan och såg "Solsidan" vilket satte igång en rad olika kemiska processer som medförde att jag somnade i soffan. Således är jag nu pigg som en mört och har ägnat kvällen åt att reda ut varför min nya hårddisk inte vill dyka upp i Windows. Kul. Verkligen. Det luktar ominstallation i veckan.
 |
| "Kan vi få en bärgningsbil, tack?" |
 |
| Stackars bil. Så förnedrande. |
 |
| "Hej då, bilen!" |
 |
| Minnen som kommer att sätta djupa spår hos barnen. |
 |
| Leah i sin naturliga data-pose. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar