Here comes the sun

Nu händer det grejer. Här ser ni en familj som fanimej fått nog! Fuck off vinter, snålblåst, mörker och slask. Nu drar vi till Kanarieholmarna! Alltså , inte nu, men om en månad. Efter att ha letat igenom bokstavligt talat hela nätet (flera gånger) bestämde vi oss slutligen för Furteventura och hotell Hotel Barceló Jandía Playa. Det kan ju inte bli fel med en enormt sandstrand intill hotellet, 3-4 pooler, lekplats och en medeltemperatur på 21-23 grader.

Vi hade inget annat val än att köra med All Inclusive, vilket jag är en sula skeptisk mot efter vår Cypernresa 2008 (jag klöks fortfarande när jag tänker på deras buffé) men vi kanske kan utfordra barnen och sedan styra kusan mot pittoreska små tavernor där alla barnen leker i harmoni medan vi dricker rödvin och lär känna varandra igen. Yeah, right.

Nu kämpar jag med att hålla förväntningarna i styr. Det kan bli dåligt väder, vattnet kan vara iskallt, hotellet kan ligga ute i the middle of nowhere men jag väljer att tro att vi kommer få det skitbra. Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan. En sak är säker... Flygresan kommer inte bli en picknick. Vi ska lämna jorden kl 07.00 och måste således väcka barnen typ mitt i natten för att komma iväg. Jag söker febrilt på Blocket efter "videospelare" och "datorspel". V har ju tre barn, så det får väl bli tre enheter. Att de skulle dela kan man ju glömma. Det kostar att ligga på topp!

I går var vi och såg Mia Skäringer på konserthuset (utsålt) och det var riktigt bra. 2 timmar plus paus flög förbi. Den största överraskningen var nog hennes sångröst. Jäklar, vilken härlig pipa hon satt inne med. Hon sSjöng ett antal (egenkomponerade"?) låtar på svenska som var riktigt övertygande (och helt humorbefriade, tack och lov) Hela föreställningen växlade mellan stand-up, buskis och stort allvar. Det var skitbra, helt enkelt.

I övrigt hade vi en mycket aktiv lördag. Vi fixade pass till hela familjen (minus mig, som redan hade) och köpte vår/sommarskor till alla kidsen på Entré (samt åt lunch) Det kändes ganska skönt att vara ute på vift alla fem och inte få nervsammanbrott. I dag ska Leah på bio med mormor och vi ska kolla på ett hus vi inte har råd med. Smart, va?

I kväll (läs: i natt) är det Oscarsgala och jag har varit ganska taggad på att se det i år. Tyvärr skiter det sig (igen) eftersom jag ska på en slags utbildning i morgon och på tisdag. Jag ska nämligen börja som frilansande  fotograf åt ett företag som sysslar med fotografering av bostäder åt mäklare. I samband med det vill de att man lär sig hur de vill ha det och så vidare. Så det är tyvärr inte läge att gå och lägga sig halv sju på måndagsmorgon. Det får bli total avhållsamhet från Aftonbladet, P3 och löpsedlar så får jag se det på måndag istället. Sa jag att jag var 36 år?

Fredagsmys

Fredag kväll. Det är synd att säga att det är ösigt här hemma. Alxnra somnade med Leah i hennes säng och jag slumrade till på soffan framför en dokumentär på tvåan. Jag buffade till alxnra för en halvtimme sedan, men än så länge är det knäpptyst på övervåningen. Nåja, i morgon ska vi ut på galej och Lovisa ska sitta barnvakt. Vi ska se Mia Skäringers ståuppföreställning på kvällen, och det ska bli kul att göra något ingen av oss har gjort förut. Jag har inte ens varit på Malmö Konserthus förut.

Veckan som gått har varit en smula splittrad. I tisdags var vi på BVC för 2,5-årskontroll av killarna. Vi har fått boka om det flera gånger, vilket nog var tur för då hann killarna komma ifatt lite mer. De lyckades bygga torn av klossar, lägga pussel och lite annat smått och gott som förväntades av dem. Jag vet inte varför man blir så uppjagad av den här grejen, men man vill så gärna att de ska vara normala. Gärna lite före i utvecklingen, om det går. Leah roade sig med att avklara 4-årskontrollen på sin 2,5-årskontroll. Riktigt så var det inte med Max och Emil, men de fick klart godkänt.

I går var vi hos öronläkaren. Killarna hade båda öroninflammation som bebisar och man ville nu se så att de inte fått nedsatt hörsel. Jag fick äran att göra proverna med Max (medan de andra satt i väntrummet) och jag var riktigt imponerad av hur han skötte sig. Proverna visade i och för sig att han hade nedsatt hörsel på vänster öra, men han var så jäkla duktig och följde sköterskans instruktioner på ett sätt som jag inte trodde att han var kapabel till. Kort och gott handlade det om att sätta ringar på en pinne när man hörde ett pip. Inte kärnfysik, men ändå. Jag satt bredvid och smajlade stolt hela tiden.

Dessa små avbrott från vardagen, i kombination med en ominstallation från helvetet, har lett till en arbetsvecka i soffan. Det är ännu en gång uppenbart hur mycket mer jag får gjort på kontoret än när jag försöker jobba hemifrån. Rent allmänt har jag lite för många järn i elden nu. Jobb, barn, fru, fotouppdrag, hemsidor, bloggar, socialt umgänge, musik och alla tusen filmer man måste se innan Oscarsgalan på söndag. Det är inte lätt. Och då ska man inte glömma att jag har tagit på mig 15 distanspoäng på Jönköpings universitet.

På måndag och tisdag ska jag på en slags internutbildning för ett företag som fotograferar bostäder. Jag och tre andra fotografer ska täcka upp Malmöregionen, är det tänkt. Jag vet inte vad det innebär i jobb, men jag kommer inte att lägga ner översättaryrket än, om man säger så. Men det är ett steg i rätt riktning - även om jag kanske inte drömt om att bli bostadsfotograf :-) Om det blir klirr i kassan kanske jag kan motivera en uppgradering av min kamera. Jag har ju visserligen en ny telefon att inhandla först...

Jag har många idéer och uppslag, men tiden räcker aldrig till. Jag har gluttat lite i fotoböcker som jag har lånat på bibblan och det inspirerade mig i kväll till en kornigare look än vanligt. Emil har varit lite underrepresenterad här på sistone, så håll tillgodo.

PC e CP

För cirka ett år sedan säckade våra datorer ihop här hemma. Först alxnras dator och sedan min. Jag installerade då operativsystemet Linux (Ubuntu) på alxnras dator (jag fick givetvis Windows!) eftersom det skulle vara så smidigt, gratis och alternativt. Det hade sina fördelar, men jag tror inte att alxnra riktigt har omfamnat konceptet. Så jag har lovat henne otaliga gånger att fixa tillbaka Windows XP till henne, och igår fick jag ändan ur vagnen.

Jag ska göra en lång historia kort och bara konstatera följande:

1. Man måste vara väldigt intresserad av datorer för att ominstallera ett operativsystem. 
2. Man måste ha minst en dag på sig. Gärna mer om man inte har någon support att luta sig mot.
3. Man måste vara ensam. 
4. Man ska inte radera ett administratörskonto när man är klar med rubbet. Framför allt inte kl 03.40 och man skulle precis gå och lägga sig.

Nästa dator blir en Mac.

I brist på tid för fotoredigering får ni se ett mindre lyckat exempel på bröllopsfoto som jag såg i tidningen häromveckan.

Back in business

Efter en helg utan telefon kan jag konstatera att det faktiskt inte är hela världen. I alla fall inte för mig. Det skulle jag aldrig ha trott om någon hade sagt det. Det kanske är värre för andra i min omgivning som inte kan nå mig. Visst, jag känner fortfarande efter den i fickan då och då, som en slags fantomsmärta, men stunderna då jag verkligen saknat den är få. Nu har jag hur som helst återvänt till den moderna världen i och med att jag återupplivade min förförra telefon som låg och skräpade i bokhyllan. De senaste åren har den varit en leksak åt barnen, så jag var ganska säker på att den var stendöd. Jag till och med fick låna svärmors Ericsson, men eftersom jag är en inbiten Nokia-kille kändes det för svårt. Döm om min förvåning när min gamla Nokia lyste upp efter en stunds uppladdning. Ingen mp3-spelare och sånt, men jag kan i alla fall ringa och SMS:a tills jag har bestämt mig för hur jag ska göra. Iphone eller inte iPhone? Det är frågan...

Förutom detta lilla bryderi har vi (läs: alxnra) ägnat extremt mycket tid åt att leta efter en solsemester. Vi har haft så många olika förslag på bordet att jag är helt yr i bollen och får ibland googla var Lanzarote ligger (är det en stad på Cypern?) Vi velar fram och tillbaka mellan att resa senare framemot våren (solsäkrare och billigare) eller nu när det är som jävligast (osäkrare och dyrare) Det lutar åt en resa i slutet av mars (alltså mittemellan) och då till Kanarieholmarna (jag är barnsligt förtjust i att säga just "Kanarieholmarna". Så töntig är jag) Den som läser får se...

Helgen som varit var riktigt trevlig. I lördags skulle vi ju bada med familjen Jungmarks (på badhus, alltså), men i vanlig ordning grusades våra planer (den här gången på grund av simskola) så vi styrde om skutan till ett lekland. Efteråt blev det lek, stoj och tacos hemma hos Jens o Camilla innan vi åkte hem - utan Leah. Hon sov alltså över hos en kompis för andra gången i sitt lilla liv och det gick helt okej. Jens fick ta ett par nattvandringar, men inga tårar, i alla fall.

Söndagen avlöpte med stök och bök hemma. Emil är i sitt esse nuförtiden. Glad och pigg. Max, däremot, har gjort en kovändning och är nu en mycket arg ung man. Minsta lilla sak kan trigga igång ett vulkanutbrott av ilska och tårar. Det är som om de avlöser varandra. När ska de vara på topp samtidigt? Till studenten?

Här kommer lite foton. Så klart.

"Titt-ut!" För musen över fotot och håll kvar den där en stund.

Som sagt... Ibland vill hon. Ibland vill hon inte. För musen över fotot och håll kvar den där en stund.

Det blir oftast bäst när hon inte är medveten om kameran.

Leah får lite hårvård medan hon spelar.

Max vill också fotografera, men har lite svårt för tekniken.

Han är desto bättre på att skruva.

Emil ville gömma sig i skåpet, men bestämde sig för att äta upp det istället.

Vad fan hände?

Vi måste resa bort från det här helvetet på jorden!

Såja. Nu har jag jävligt mycket att göra, tack vare det här blogginlägget. Hoppas det ska smaka.

En telefonlös dag

Livet rullar på, även utan telefon. Jag blev en smula besviken av att upptäcka att ingen hade ringt på min telefon och eftersom inte hört av sig får jag nog acceptera att den är borta för evigt. Jag velar fortfarande mellan att köpa en likadan på Blocket eller go all-in och köpa en j-a iPhone. Det lustiga är att det är inte min telefon i egenskap av telefon som jag saknar. Det är en massa andra saker som gör livet en smula mer besvärligt. T ex:

• att lysa upp min väg förbi alla leksaker på golvet när jag ska lägga mig i mörkret
• att skriva in saker i min kalender, som t ex min frus namnsdag igår
• att sätta timer när jag ska ta min power naps på jobbet. I dag blev den 35 minuter istället för de vanliga 5.
• Att klocka mig när jag ska ut och jogga i helgen
• Att få veta vad klockan är X antal gånger per dag

Men det värsta är nog att jag använder min telefon som min huvudsakliga mp3-spelare och i dag hade jag verkligen behövt den. Radiohead släppte nämligen sitt åttonde album, "King of Limbs", i dag. De meddelade i måndags att skivan skulle komma på lördag, men av någon anledning bestämde de sig för att släppa den redan i dag. De är oberäkneliga, de där radiohuvudena.

Första singeln är "Lotus Flower" och säga vad man vill, men man kan bara älska en kille som absolut inte kan dansa, men ändå släpper loss.



De flesta av er känner säkert till min smått barnsliga förtjusning för det här bandet och när man har väntat i 3,5 år är det extra störigt att inte ha en mp3-spelare att kunna lyssna ordentligt på. Jag fick till slut låna alxnras telefon för att kunna ta min traditionsenliga biltur som jag alltid gör när jag ska lyssna in mig på ett nytt Radioheadalbum. Vad jag tyckte? Alltid svårt att säga efter en genomlyssning, men jag är inte besviken.

I morgon ska vi bada med familjen Jungmark. Tanken är att vi ska hänga med dem efteråt och så ska Leah sova över. Det kommer säkert inte bli så i slutändan, men man vet aldrig. Fortsättning följer...

Leah x 4

Okontaktbar

Jag hade tänkt skriva ett upplyftande och positivt inlägg i dag. När jag cyklade från dagis till jobbet var humöret på topp, trots en ganska seg lämning med en mycket ledsen Leah. Ja, efter över tre år är dagislämningen fortfarande traumatisk för henne i perioder. Den iskalla blåsten (motvind) kunde dock inte knäcka mitt goda humör. Jag satt uppe sent i går och redigerade foton och det kändes riktigt bra. Dagens  översättningsuppdrag kändes dessutom både enkla och skojiga - en inte alltför vanlig kombination.

Men så vände det.

Jag skulle precis slå mig ner på jobbet när jag upptäckte att min mobil inte låg i jackfickan. Jag hade SMS:at på cykeln på väg från dagis och således inte lagt telefonen i jeansfickan som jag annars gör. Det faktum att jag har en hyfsat ny jacka - med för mig okända fickor - borde ha gjort att jag var på min vakt, men jag resonerade väl som så att man märker ju om ens telefon dimper i gatan. Det kanske man gör om man inte har dragit huvan över huvudet och vinden blåser orkan runt öronen på en.
   Jag fick hoppa på cykeln igen och ge mig ut för att backtracka hela vägen tillbaka till dagis. Det goda humöret var nu som bortblåst, men den riktiga frustrationen infann sig inte förrän det gick upp för mig att telefonen faktiskt var borta. Att jag hade passerat både parker och skolområden på vägen till jobbet får mig att misstänka att det just nu sitter någon snorunge och söker igenom min telefon i jakt på nakenfotonn eller kontokortsuppgifter. Han lär bli besviken när han (hon?) istället finner undermåliga mobilbilder på barn samt extremt brusiga ljudinspelningar när jag gör minnesanteckningar (inte sällan med en gitarr och sång!) Hade jag hetat Bono kanske det hade varit något.

Jag ringde upp telefonen ett par gånger och konstaterade att den faktiskt var påslagen, vilket styrker min teori om att den inte ligger på marken någonstans. Batteriluckan bara måste ha gått upp och batteriet trillat ur så någon måste ha hittat delarna och satt på telefonen igen (jag har aldrig hajat det där med PIN-kod). Grattis, nu är du stolt ägare till en Nokia 5310 Music Express, inklusive kasst batteri, sprucken display och fastlimmade knappar.

Om du mot all förmodan läser det här kan du höra av dig och få en hittelön som säkerligen är högre än värdet på telefonen. Det skrämmande är att jag inte ens är lite glad åt att behöva köpa en ny lur. Jag inser ju att jag måste gå loss på en smartphone, men jag känner ingen glädje. Jag vet inte vad som känns segast: Att behöva bestämma mig för vilken modell, att de är svindyra eller att jag måste ägna ett par kvällar (minst) åt att lära mig hur den fungerar (touchscreen, nej tack!) Typiskt att det här inte hände innan jul och födelsedag! Om någon har en skräptelefon liggande får de gärna höra av sig.

I morgon kan jag kolla på Glocalnets sida om någon har ringt med den. Det ska bli mycket intressant.
 
Snart ska jag på massage. Jag undrar hur jag ska kunna ligga på mage efter den gigantiska portion wok och ris som jag åt till lunch. Byxorna går inte att knäppa.

Här kommer lite orelaterade foton:

Leah apar sig.

Leah apar sig inte.

När killarna äter brukar jag fara runt som ett spöke. Ser ni?

Finfina foton vid vår dörr. The Golden Spot.

Nej, Max leker inte Imse, Vimse Spindel. Vet ej vad han gör.

Mina nya favoritbilder på Max. Särskilt den högra.

 Nej, man kan inte ringa eller SMS:a mig tills vidare. Kanske för alltid (!)

Tidsmaskin - sista delen

Här kommer de sista diabilderna jag har redigerat:

Alxnra åker skidor... Eller nåt.

Mamma, dotter och ett par glasögon.

"Hjälp!"

Tripp, trall, trull...

Pat fyller ett.

Vad kan man säga...?

Högsta mode.

Pat på väg till nåt derby får man förmoda.

Kan det bli mer sjuttiotal?

En spansk viking.

Systrar

På väg till Malmöfestivalen?

Rödluvorna.

Inte lika mycket snö som nuförtiden.

Pat med pippilottor.

"Omelett!"

Pat varit i slagsmål?

Pappa e bäst.

Party hos alxnra. Den som kan spotta mig vinner ett dragspel.

Det var det.

Lek och stoj hos familjen Borg

Helgen har varit över förväntan, tack vare Emils tillfrisknande. Efter en vecka framför dumburken springer han nu omkring som en guttaperka igen. På gott och ont :-)

Vi inledde helgen med att klippa barnen och sedan fira det med middag på IKEA. Den här gången köpte vi inte endaste pryl (förutom köttbullar och sånt, så klart) vilket nog får anses vara en smula tragiskt. Men man kan inte komma undan att det är ett oslagbart koncept. Billigt, enkelt och ingen som bryr som om barnen springer runt och skriker. Och hyfsat gott. Nu vet ni var vi finns!

Jag fick en idé när jag var där och såg deras TV-i-taket. Uppfinningsrik som jag är blev det en improviserad madrassbio hos oss i helgen.

Jag drog isär vårt matbord som man gör när man ska sätta in mellanskivan. På så vis får man ett bord med en öppning.

Sedan fäller man upp sin dator i maximalt läge.

Sedan placerar man barnen under och kör igång en film.

Kom inte och säg att jag inte är en schyst farsa :-)

I går var vi hemma hos några grannar och fikan övergick i middag. En mycket trevlig eftermiddag, som det ofta blir när man inte planerar så mycket. Leah lekte med Ella på övervåningen och vi fick betala ett dyrt pris för en kvart utan tjatiga fyraåringar. Ellas smink visade sig vara väldigt intressant.

Här är ändå hälften borttvättat.

I lördags var Leah på kalas och då fick hon mamma att sätta på henne läppstift. En smula bättre resultat, även om jag får lite kalla kårar av att se en lill-gammal Leah så här.

Modell sökes

Jag vill ju gärna fördjupa mig inom porträttfotografering, men det är inte så lätt utan modeller. Jag har iofs tre barn som kan ställa upp, men de är inte särskilt tålmodiga eller lätta att boka tid med. Min kära hustru är kanske världens mest ovilliga modell. I snitt får man tre sekunder på sig. Å andra sidan ger det bra övning. Man får snabbt hitta rätt ljus, rätt vinkel, rätt inställningar och se till att det inte är alltför mycket skit i bakgrunden eller i ansiktet. När allt faller på plats kan det bli magiskt, men det går sällan beställa. Det blir när det blir.

Som här t ex:

En nyklippt Max!

Det största problemet är nog Leahs leende. Jag älskar henne av hela mitt hjärta, men det är något med hennes leende som bara inte blir bra på bild. Hon blir alltid som bäst när hon är nollställd i ansiktet eller t om lite ledsen. Det värsta är när hon försöker smila upp sig...

För musen över fotot för att se en mindre naturlig min :-) Håll alltså musen kvar över bilden.

Nu ska jag duscha och gå ut i det fina vädret med Max. Han älskar att räfsa löv. Något måste ha blivit fel på BB...

Wicked games

Då har dagen kommit då våra barn har upptäckt att man kan göra mer med datorn än bara kolla Youtube och skriva i Word. Man kan ju spela spel :-( Vi får tacka dagis för att ha introducerat SVT:s barnsida där det finns en massa spel anpassade för barn i Leahs ålder. Tack, tack. Verkligen. På mindre än en vecka har hon lärt sig behärska musplattan, dubbelklick, click-n-drag och hur man hanterar piltangenterna. I går kväll lyckades hon starta spelet själv trots att mammas dator (min dator är givetvis off limits) hade Outlook uppe. Jag fattar fortfarande inte hur hon gjorde.

Jag har aldrig spelat. När jag var liten var det Vic-64 som gällde och redan då satt jag hellre bredvid och kollade på när folk spelade. Jag har försökt förstå vad det är som gör att jag är så genuint ointresserad, men jag har inte helt knäckt den gåtan. Jag misstänker att det beror på en viss självinsikt. Hade jag börjat spela hade jag aldrig slutat. Jag vill ju gärna avsluta det jag håller på med, och med spel finns det som bekant inget slut. Man blir liksom aldrig klar. Det finns alltid en bana till, en nivå till etc etc . Jag fick låna ett Super Mario Bros en gång på 90-talet och jag tappade bort mig helt. Jag spelade till fem på morgonen, om och om igen tills jag nått slutet på banan och sedan började jag om igen. Jag vill minnas att jag varvade den där banan tre-fyra gånger om. Till slut fick jag lämna igen manicken till dess ägare, med knapparna fläckiga av mina svettiga tumavtryck.

Med två killar i huset har jag förberett mig mentalt på att det kommer att bli en del spelande innan flyttlasset går, men jag hade nog inte räknat med att Leah skulle bli så hooked. Och så tidigt. Jag har ju med fasa sett kusinerna svåra spelberoende och även om jag ibland har varit tacksam för det lugn som infinner sig när de spelar är jag ofta en smula förskräckt över hur onåbara de är när de sitter där med tom blick och trycker, trycker, trycker.

Jag har flera vänner i min egen ålder som också spelar. En del t o m jobbar med det. Det är en stängd värld för mig. Något vi aldrig pratar om, och det är ingen som tar upp det med mig längre eftersom de vet att jag är så ointresserad. Jag känner mig som en gubbe men jag kan bara inte se tjusningen i det. Det är ett tidsfördriv i ordets rätta bemärkelse och att fördriva tid är nog det sista jag vill. Det är ont om tid som det är.

Killarna är också intresserade men hopplöst odugliga, tack och lov. Jag ska sticka ett instrument i händerna på dem så fort de kan hantera ett sådant utan att kasta det i marken.

Det blir fint ljus från datorskärmen, i alla fall.

"Stirret" och en skrämmande rutinerad "mushand".

Emil är som jag. Han gillar att se på. Det där lät kinky :-)

 Ja, jag är inne i en svartvit period. Det är det enda man kan göra när ljuset är så erbarmligt.

Back to life...

Jag är ute ur buren!

Som jag har saknat mitt kontor och mina tradiga översättningar. Det är så lugnt och stilla...

Trist att man har fått låten "Back to Life" på hjärnan bara.



En annan grej som lägger lock på den berusande frihetskänslan är att det bubblar lite i magen. Känns sådär att äta när man hela tiden måste ta i beaktning att det kan komma upp igen inom kort.

Håller mina spritindränkta tummar för att det inte ska ske.

En helt orelaterad bild, men man kan ju inte ha ett inlägg utan foton!

When it rains, it pours

Igår fick jag uppleva hur det måste vara att vara med i Big Brother.  Jag tillbringade ett helt dygn i vårt vardagsrum med tre barn - som i och för sig var hyfsat välartade, men ändå... Roligare kan man ha.
   Alexandra sov till klockan två och innan dess hade vi hunnit äta frukost, leka med i princip alla leksaker, se alla filmer, åka till vårdcentral med Emil (mormor passade Max o Leah) samt laga pannkakor (som ingen åt). Sedan återstod bara sex timmar till läggning :-( Tack och lov var Leah på sitt bästa och gladaste humör och vi fick även killarna att sova middag (Max sov mellan två och halv fem!) vilket gjorde tillvaron lite drägligare. Till och med Leah somnade, vilket alltid ska tolkas som en varningssignal. Så även den här gången... Det var väl lite väl optimistiskt att tro att övriga familjen skulle klara sig undan vinterkräksjukan med tanke på kräkfesten som försiggick häromnatten. Efter en kort tupplur vaknade Leah till av att det var dags för "nummer två". Det visade sig vara "nummer tre" som hon menade och vi fick en liten kaskadkräkning på toalettgolvet. Sedan däckade hon - och mamma - i soffan klockan sex (!) för att sedan kräka lite till innan de pallrade sig upp i sängen och jag fick styra skutan med killarna några timmarna innan de skulle lägga sig. Trots Max enorma tupplur somnade de utan protester och jag kunde påbörja min arbetsdag.

Sjuk, sjukare, sjukast....

Inte så ösigt hemma hos oss i går.

Nu väntar jag med spänning på min tur.