Kärlek och ond bråd död

"Igår försökte August döda mig."

"Jaså?"

"Ja, han försökte skjuta mig."

"Oj då"

"Men det gör inget. Det är bara för att han är kär i mig."

Livet är hårt på dagis. 

 

Lite svårt att se den här tjejen leka krig.

En slagen hjälte

Idolkvällen var över all förväntan, vilket inte säger lite med tanke på att jag och alxnra är helt hooked. Förra året var ändå lite av en besvikelse, då man varken såg eller hörde särskilt bra. Den stora behållningen då var att få se hela tv-inspelningsspektaklet som var ganska fascinerande. Nu fick vi sitta i en loge och avnjuta en middag innan det hela drog igång vilket var avgjort trevligare än en varmkorv. Vi var cirka tjugo pers som alla blev ganska runda om fötterna och även om Idolintresset kanske varierade en del var alla peppade som attan. Stämningen blev närmast lynchartad när Linnea åkte ut. Hur tänkte folk? Kvällen fick ett abrupt slut när farmor ringde med en gråtande Leah i bakgrunden. "Pappa! Pappa!" var det enda jag kunde urskilja. Gudarna vet vad lilltjejen hade drömt om men hon kunde absolut inte komma till ro. Det var ändå dags att åka så det gjorde inget. Det visade sig vara en ganska förkyld dotter som väntade vilket säkert bidragit till detta ovanliga beteende.

Min spontana reaktion på att Linnea åkte ut.

Lördagen präglades av bakfylla och total vinter. Jag brukar inte vara den som vill eller behöva sova, men det var ingen myspappa som gick upp med Leah kl 07. Tänk snarare Jack Nicholson i "The Shining". Så fort mamma kom ner smet jag upp och fick sova en timme till vilket gjorde livet en smula lättare, men det var inte förrän efter kvällens obligatoriska bakfyllepizza som jag kände mig som en människa igen. Ingen i familjen gick utanför dörren denna dag. Man kan säga att det inte är något vi kommer att göra alltför ofta.

Nu är jag människa igen och veckan har rivstartat. Att ta barnen till dagis är numera en utmaning. Man kan välja mellan bilen eller cykelkärra. Bilen har sina fördelar, så klart, men det tar egentligen längre tid med alla små människa som ska lastas in och ut samt att sicksacka sig fram mellan alla andra föräldrar som kört till dagis och vill ha en plats på vår minimala parkering.
   Att cykla är betydligt jobbigare, men om man svär högt och frustar brukar det gå lättare. Tidigare "cyklade" ju Leah på sin springcykel, men nu går ju inte det längre. Jag har faktiskt glömt att skriva här att Leah gjorde en raketkarriär på cykeln efter ett par veckor på sin balanscykel. Nu kan hon cykla utan stödhjul, men har en smula svårt för start och stopp vilket ju är ganska viktiga detaljer. Det var på god väg, men nu kom snön i vägen. Får återkomma i ärendet i mars :-(

På lördag ska jag fotografera ett vinterbröllop och jag pendlar mellan att känna att jag har tagit mig vatten över huvudet och att det här kommer bli fantastiskt. Den som läser får se... Under tiden har jag roat mig med att låta barnen springa medan jag har haft lång slutartid och "följt" dem med kameran. Resultat kan beskådas nedan:

En blivande tradition

Ikväll är det delfinal för Idol på Malmö Arena och givetvis är vi där. Precis som förra året. I år har vi dock lite bättre förutsättningar att faktiskt se något, då vi ska få sitta i Sydsvenskans loge och frottera oss med middag och hela alltet. Så kan det gå!

Annars flyter det på bra. Vi har julpyntat lite och satt upp utebelysningen vilket nog är julens favoritmoment för min del. Jag hade stora planer i år, men insåg att åtta meter inte räcker långt när man ska sätta upp en slinga i ett träd. Det ser kanske lite fattigt ut, men det ä väl bättre än inget?

När jag klev ur duschen häromdagen hade någon kladdat på spegeln.

Jag har en hemlig beundrarinna!

Snö

Ibland har man flyt. Vi satte på vinterdäcken igår kväll och i natt kom det utlovade "snökaoset". Jag vet inte vem som sätter rubrikerna på Aftonbladet men ibland skulle man önska att de sparade lite på ord som "kaos", "chock" och "katastrof". 

Det snöar. Varken mer eller mindre. Folk kör lite långsammare och det blir lite olyckor. 

Valresultatet i USA år 2000 - det var kaos. 

När Anna Lindh mördades - det var en chock. 

Tsunamin - det var en katastrof.  

Jädrar, vad jag raljerar! Om jag inte passar mig kommer jag snart skriva en insändare. 

Jag frös häcken av mig när jag skulle ta den här bilden så ni får stå ut med att fokus hamnade lite snett.

I morse vaknade killarna först och det var kul att visa dem vad som hänt under natten. Emils kommentar var: "Mamma gjort det?"

Hon är visserligen bra på en hel del saker, men att skapa snö är inte en av dem.

"Ja, killar. Så här är det nu nu ett par månader."

De verkade genuint glada över att få tulta runt lite i trädgården innan vi tog oss till dagis, men annat är det med vår lilla prinsessa på ärten. Hon hade svår ångest varje morgon över att man måste ha overall på sig på dagis när man är ute. Hon vill inte gå dit, helt enkelt. Så traumatiskt är det för henne. Hur kunde hon bli så? Det kan ju inte ha med hennes föräldrar att göra.

Ärligt talat, jag begriper det faktiskt inte. Någon gång för länge sedan måste våra förfäder har gett sig ut på jakt efter nya jakt- och betesområden. Låt säga att de kom till Sverige i maj. Då kan jag absolut fatta att man slog sig ner och bosatte sig här.

Men hur tänkte de i november? "OK, killar och tjejer. Det går nog snart över"? Och i slutet av februari? "Det blir nog varmt vilken dag som helst!" Varför, varför, varför tog de inte sitt pick och pack och begav sig söderut? Det är ju inte som att de inte hade något val? Nej, en del knäppgökar valde istället att gå norrut (!) Det är dessa vi kallar Stockholmare i dag. I rest my case.

Bara att bita ihop

Nu är det inte mycket man ser av solen. Jag försöker att hålla fast vid de positiva aspekterna av den här årstiden, men det kräver ganska mycket vilja. Här kommer ett krampaktigt försök:

• Man ser inte hur skitigt det är i vrårna i mörkret.
• Man kan dölja sina bilringar bakom tjocka vintertröjor.
• Man kan dölja bad hair days med en mössa.
• Man slipper leka på lekplatser.
• Barnen vaknar inte av solen klockan 05.30.
• Man kan tända brasa.
• .....

Äh, det går inte mer. Det är för jävla kallt och trist och det går inte att komma runt.

Vem kunde ana att ljuset från en laptopskärm kunde vara så bra för stämningsfulla foton?

Vi ses till våren 2012

Då hoppas jag att Windows är klar med att föra över fem låtar till min telefon.

Out on a limb

Jag jobbar febrilt med att redigera igenom fotona från trädfällningen häromveckan. Det känns som i somras, med tanke på hur vädret har slagit om. Jävligare väder för att ta tre barn till dagis får man leta efter. Till slut tog vi bilen men det är knappt värt det med alla små moment som krävs innan man är framme. Visserligen torr, men med en puls på 180.

Men åter till det här förbaskade trädet. Jag har alltså dokumenterat fällningen av den här 150 år gamla boken åt en god väns familj. Den hade angripits av svamp och man var rädd att den inte skulle orka med en storm. På grund av platsbrist kunde man inte ta in en stor lastbil med kapningsarmar (?) så det fick bli manuell kapning på old school-vis. Det var den här firman som sedermera bad mig fotografera flytten av trädet som figurerade förra veckan. Jag har ju inga planer på att bli trädfotograf, men man vet aldrig vad ödet har i beredskap. Jag håller på med min fotohemsida och den kommer att bli klar inom kort. Det är inget avancerat, men man måste ju ha något att visa för folk om de funderar på att anlita en.

Jag drömmer om att få lite sådär lagom mycket fotouppdrag som komplement till översättarbiten. Dels för att det är kul och dels för att jag inte kan hålla på med undertexter hela livet. Det är sjukt svårt att byta karriär med tre barn och en låda full med räkningar. Jag har aldrig varit en våghalsig person och med åldern har väl inte det personlighetsdraget minskat direkt. Samtidigt vet jag att man inte kommer någon vart om man inte satsar. Det är en svår avvägning. Jag brukar få till det i slutändan och jag hoppas att det blir så även denna gång.  Ett av mina delmål det här s k fotoåret har varit att se om jag kan få ett betaljobb av en för mig okänd person, alltså inte en vän eller bekant. Det här träduppdraget kommer visserligen att generera en viss ersättning, men jag är ju ändå ganska bra vän med familjen ifråga. Men på söndag ska jag eventuellt fotografera en familj jag aldrig har träffat och det känns ju ganska pirrigt. Det är svårt att ta betalt för något man inte vet om man kan leverera. Men övning ger färdighet...

Tills dess får ni hålla tillgodo med en symbolisk bild på en kille som inte bangar för att klättra ut på grenen (ursäkta direktöversättningen!)

Rockring

Är helt slut i rutan idag, vilket jag brukar vara när jag har sovit för mycket. Ja, ni läste rätt. Igår gick jag och la mig med alxnra redan klockan halv tio. Efter tre sidor i min bok somnade jag, så klart. Det är på tok för mycket sömn för mig och nu sitter jag här med skallebank. Varför gjorde jag då detta? Jo, för att jag var helt slut efter att ha storstädad hela jävla huset från klockan halv nio till halv fem. Och ändå är det inte fritt från damm. Jag ger upp.

Jag älskar slumpen. Den har spelat en stor del i mitt musikskapande och nu har jag börjat utforska den även i min fotoredigering. I brist på annat redigerade jag lite foton från lördagens gympapass och då blev det så här:

När jag sedan skulle göra om de tre fotona till JPEG:s blev det "fel" och Photoshop beskar fotona lite knasigt. Då blev det så här:

Så hade jag aldrig gjort själv, men jag gillar det. Om inget annat så öppnade det upp för ett nytt sätt att se på bilden.

Jag ska medge att jag gillar sjuk humor. Antagligen sjukare humor än de flesta. Så på sätt och vis värmde det mitt hjärta att Leah ville se det här Youtubeklippet typ sjuttio gånger i rad.



Vad ska man göra? När man fick upp "En bajskorv" var man ju tvungen att titta. Hur kunde jag veta hur den skulle sluta?

Angst

I morgon haglar deadlines över mig, så jag har egentligen inte tid med något annat än att jobba, jobba, jobba. Klart man börjar dagen med att sortera lite foton. Arbetsmoral? Nej.

Till råga på allt är det bland annat Martha "Fuckin'" Stewart som jag har enormt svårt för. I dagens avsnitt julpysslar hon och är vidrigare än på länge.

Utöver detta har jag översatt två Southpark-episoder och trots min initiala skepsis har jag nu kapitulerat totalt. Sjukt rolig serie. Nu har jag typ femton säsonger att ladda ner :-) Jag menade "köpa", så klart.

Så här känner jag mig när jag översätter Martha Stewart

Strandtjej

Likt en karamell som man sparat i fickan för att kunna njuta av när läget är precis rätt, så är det med de här fotona. De är ifrån Öland och togs på vårt enda strandbesök denna regniga semester. Vädret var inget vidare, så vi kunde varken bada eller leka i sanden, men vi (jag och Jens) gjorde vårt bästa för att roa småtjejerna (Selma var också med, men syns inte här på bilderna) Det blev inget långt besök, men jag tog en hel del bilder. I brist på omdöme kan jag inte välja ut en eller ett par utan kör på med allihop. Så kan det gå.

Nu är klockan alldeles för mycket. Så går det när jag får en powernap i samband med läggning av Leah. I morgon är det gympa och kalas (för Leahs del, iaf) På kvällen ska gå ut och äta och gå på bio! Bara jag och alxnra. Det var ett par år sedan sist.

Ego

Känner att jag måste utveckla mina foto-skills lite, och det är inte alltid lätt när man jagar runt barn som inte uppskattar att stå still i det perfekta ljuset medan pappa roddar med sina inställningar. Jag har kört igång en övertalningskampanj på frugan för att få henne att ställa upp som modell, men tills dess fick jag ta näst bästa... Mig själv.

Man tager vad man haver.

För övrigt sitter jag med en översättning från helvetet. Om ni undrar vad det är för program kanske följande lista kan ge er en ledtråd:

LISTA PÅ AVSKYVÄRDA MÄNNISKOR

1. Martha Stewart
2. Hitler
3. Josef Fritzl
4. Dr Mengele
5. Pol Pot

Di Levas okända sida

Från Vesslan

Flygande träd

En liten försmak på vad jag har pysslat med idag.

Tja... Lättare än att vänta i 150 år på att trädet ska växa upp, antar jag.

Underbara jävla ungar...

Det går inte att komma ifrån att livet inte alltid är en dans på rosor. Jag får vara ärlig att säga att tre småbarn kan suga musten ur den bäste och vissa helger känner man att måndagen inte kan komma snabbt nog så man får fly undan slagfältet hemma med pusselbitar, bråk om vattenflaskor, blöjor, fiskpinnar, mössor, skor, strumpor etc etc. Vi trodde - och fick höra - att tre barn så tätt kommer ju bli fantastiskt så småningom när de kan leka med varandra. Yeah, right :-) Vi har inte sett mycket av den varan, men nu börjar det fanimej lossna. Leah börjar komma tillbaka efter ett par veckors frånvaro då hon ersatts av Evil  "Gnäll" Leah. Nu leker hon med killarna och läser saga för dem tills de tröttnar och går därifrån - till hennes stora förtret. Så helgen som gått har varit super på alla sätt. Vi har haft en skön mix av att få gjort lite nytta, varit på lunch hos morfar i Lund, varit på barnkalas och ändå haft lite mysstunder i soffan. Barnen har lekt hyfsat självständigt och det mesta har liksom flutit på. Leah förbluffade oss alla genom att gå på sitt kalas helt själv (ja, ja, jag släppte givetvis av henne där!) och sedan toppa av helgen med att vara ensam på IKEA barninlämningsavdelning (!) Jag tror det fortfarande knappt nu när jag skriver dessa rader.

Det kanske beror på att jag körde säsongens första brasa i lördagskväll. Det är nog inte så dumt med höst och vinter ändå. Fram till nyår, i alla fall.

Förutom en tripp till IKEA har vi klippt samtliga barn. Jag dokumenterade lite eftersom ljuset var otroligt fördelaktigt!

Max charmade Emma, vår frisör!

En härlig bild på många sätt.

Emil satt stilla som en staty.

Det kan bero på klubban i munnen!

Leah viskar numera rätt mycket. Man hör inte ett ord av vad hon säger, dock.

Vill man bli fin får man lida pin.

Leah blir nog mörkhårig när som helst.

Redo för en lördagslunch hos morfar!

På med kapuschong så att frissan inte förstörs!

Älskar ljuset här, men inte Leahs jäkla klubba. Försökte ta bort den, men det var inte värt mödan. Ni kan se mitt patetiska försök om ni håller musen över bilden en sekund eller så.

När vi ändå var igång fick Leah "sillisar" också.

Vi försökte förklara för kirurgen att vi ville lyfta ögonen - inte tvärtom!

Dags för piratkalas hos August!

Emil försöker ta av sig tröjan.

Emil gillar att läsa själv.

Eder trogen bloggare i sin bästa pose!

Pomperipossa

Då var det dags för Leahs dagis att anamma en av USA:s stora traditioner: Halloween. Barnen fick gärna komma utklädda till något skräckinjagande, vilket var lite svårt för oss då Leah bara vill vara prinsessa. Mamma alxnra hanterade denna balansgång galant med en skön blandning av svart smink, nytt diadem och en ny outfit (som var på tok för stor). Om jag inte minns fel hade hon även på sig strumpbyxor med dödsskallar! Huuu, så rädd jag blir.

Faktum är att Max faktiskt blev ganska rädd och var inte alls med på den här grejen. Ängsligare barn får man leta efter.

Skräckinjagande, va?

Nu ska jag iväg och fota ett träd. Inte samma träd som innan utan ett annat träd (!) Man kan säga att jag lever drömmen ;-)

Karriärsbyte?

Jag kanske skulle bli barnboksförfattare? Jag kan ju inte bli sämre än så här:

Detta är alltså inget skämt. Det är två sidor ur en av Leahs böcker.

Det är ju höstlov nu, men det är inget som påverkar dagis (thank God!) Kusin Elliot däremot har tillbringat sitt lov nere i Malmö hos mormor och hos oss till Leahs stora förtjusning. Häromkvällen var jag ensam med alla fyra barnen när Elliot skulle sova över och då fick de äta lite "nattamat" framför tv:n när killarna somnat. Leahs min på bilden till höger säger nog allt.

TV-dinner. Ett koncept för alla åldrar!

Jag ska försöka att dra ner på ambitionsnivån vad gäller foton på den här bloggen. Det ska komma en mer regelrätt fotohemsida/portfolio inom kort och där kommer jag vara mer selektiv med kvalitén på foton. Så jag hoppas kunna utlova tätare mellan inläggen i utbyte mot lite "sämre" fotokvalité.

Nu ska jag återgå till min film för döva. Jag har insett att film utan ljud inte riktigt gör sig. Lite som spagetti o köttfärssås utan köttfärssås.