En slagen hjälte

Idolkvällen var över all förväntan, vilket inte säger lite med tanke på att jag och alxnra är helt hooked. Förra året var ändå lite av en besvikelse, då man varken såg eller hörde särskilt bra. Den stora behållningen då var att få se hela tv-inspelningsspektaklet som var ganska fascinerande. Nu fick vi sitta i en loge och avnjuta en middag innan det hela drog igång vilket var avgjort trevligare än en varmkorv. Vi var cirka tjugo pers som alla blev ganska runda om fötterna och även om Idolintresset kanske varierade en del var alla peppade som attan. Stämningen blev närmast lynchartad när Linnea åkte ut. Hur tänkte folk? Kvällen fick ett abrupt slut när farmor ringde med en gråtande Leah i bakgrunden. "Pappa! Pappa!" var det enda jag kunde urskilja. Gudarna vet vad lilltjejen hade drömt om men hon kunde absolut inte komma till ro. Det var ändå dags att åka så det gjorde inget. Det visade sig vara en ganska förkyld dotter som väntade vilket säkert bidragit till detta ovanliga beteende.

Min spontana reaktion på att Linnea åkte ut.

Lördagen präglades av bakfylla och total vinter. Jag brukar inte vara den som vill eller behöva sova, men det var ingen myspappa som gick upp med Leah kl 07. Tänk snarare Jack Nicholson i "The Shining". Så fort mamma kom ner smet jag upp och fick sova en timme till vilket gjorde livet en smula lättare, men det var inte förrän efter kvällens obligatoriska bakfyllepizza som jag kände mig som en människa igen. Ingen i familjen gick utanför dörren denna dag. Man kan säga att det inte är något vi kommer att göra alltför ofta.

Nu är jag människa igen och veckan har rivstartat. Att ta barnen till dagis är numera en utmaning. Man kan välja mellan bilen eller cykelkärra. Bilen har sina fördelar, så klart, men det tar egentligen längre tid med alla små människa som ska lastas in och ut samt att sicksacka sig fram mellan alla andra föräldrar som kört till dagis och vill ha en plats på vår minimala parkering.
   Att cykla är betydligt jobbigare, men om man svär högt och frustar brukar det gå lättare. Tidigare "cyklade" ju Leah på sin springcykel, men nu går ju inte det längre. Jag har faktiskt glömt att skriva här att Leah gjorde en raketkarriär på cykeln efter ett par veckor på sin balanscykel. Nu kan hon cykla utan stödhjul, men har en smula svårt för start och stopp vilket ju är ganska viktiga detaljer. Det var på god väg, men nu kom snön i vägen. Får återkomma i ärendet i mars :-(

På lördag ska jag fotografera ett vinterbröllop och jag pendlar mellan att känna att jag har tagit mig vatten över huvudet och att det här kommer bli fantastiskt. Den som läser får se... Under tiden har jag roat mig med att låta barnen springa medan jag har haft lång slutartid och "följt" dem med kameran. Resultat kan beskådas nedan: