Arbetslös

Idag skickade jag in sista avsnittet av "So You Think You Can Dance" och jag har inte beställt något mer jobb. Knasigt, va? Nu ska jag ägna resten av veckan åt att fixa med mina foton, göra musik och städa huset. I den ordningen...

Nästa vecka är jag tillbaka i sadeln igen.

Jag hittade det här precis. Det gjorde mig glad.

alla årstider har sin charm...

Det är lätt att hata vintern nu.

Tur att allt går att förbättra i Photoshop...


(klicka för stor bild)

Men det här är svårslaget.


(klicka för stor bild)

Strandade

Helgen har ännu en gång tillbringats inomhus. Igår skulle vi bege oss till Ljunghusen för lek och middag (detta nya härliga koncept som gör att man är hemma igen klockan halv åtta - mätt och belåten). Det skulle visa sig bli ett smärre projekt att komma iväg. När killarna sov skulle Leah och Alxnra passa på att köra iväg för ett ärende, men då startade inte bilen. Inte ens jag med mina bilmekanikerskills lyckades få liv i den. Vi tackade vår lyckliga stjärna att bilen är ny och ringde glatt FordAssist som lovade att komma inom två timmar. Det var dock inte bra nog, eftersom vi skulle vara borta klockan 16. Tack och lov fick vi låna familjens Sjödells bil, och efter en kort cykeltur var vi åter bilburna. Problemet är bara det här med barnstolar. De är guds straff till människan, och att flytta en barnstol är ungefär lika jobbigt som att byta samtliga däck i nerförsbacke. Precis när Alxnra skulle sätta tänderna i stolarna kom vår efterlängtade bärgningskille/mekaniker. Efter en felsökning på tre sekunder spann bilen som en katt igen. Felet? Motorn var sur. Ridå.

Här kommer lite skojiga... Ja, vad ska man kalla dem...? Formler?

Tagna härifrån:

NYSTART

Idag fyller min blogg ett år! Grattis, Bloggen!

Jag har ju skrivit rätt så planlöst under året och med tanke på min ytterst begränsade läsarkrets kan man undra varför jag bemödat mig över huvud taget. Det är väl som med min musik; jag gör det först och främst för mig själv. Alla annan uppskattning är ren bonus.

På sistone har jag ju som bekant fördjupat mig i fotografins ädla konst och nu i samband med bloggens födelsedag tyckte jag att det var läge att starta om. Så från och med nu ska jag försöka skriva oftare (även om det kan bli kortare inlägg) och framför allt försöka lägga upp schysta foton. Det är super om någon av er som läser orkar kommentera fotona - både ris och ros - så att man vet om man är på rätt spår eller tappat huvudet helt. Man kan klicka på fotona för att se dem större.

Då kör vi. Ett år till!

Pimp my bro!

Emil och Max har utvecklats enormt sedan de började gå. Våra ryggar tackar och tar emot eftersom vi slipper bära fullt lika mycket, men den största skillnaden är nog att gnällfaktorn sjunkit rejält.

De leker mer och mer tillsammans, och man kan ana ett riktigt busigt radarpar till sommaren - lett av diktatorn Leah som givetvis håller ett vakande öga över dem.

Härom morgonen tog Max på sig att pimpa Emil inför dagis.


"Jag tycker att du behöver ett halsband till!"


"Det här pärlhalsbandet är sååå fint på dig!"


"Har det fastnat, säger du?"


Då ställer jag mig upp och kör med våld."


"Hmmm, kanske man skulle ha ett armband till?"

bonzai

Nu är det drag under galoscherna! Jag översätter för full maskin (So You Think You Can Dance, om ni nu ser på det!), utforskar min kamera och Photoshop samt pillar och skruvar på mina kära låtar parallellt. Mina tre barn och fru är en aning försummade på sistone, men jag kämpar för att hinna med dem också. Sömnen är det som får stryka på foten, och nu är jag nere på 4 timmar per natt sedan någon vecka. Lustigt nog mår jag som sämst när jag lagt mig i tid, men det är en annan historia.

Prioriteringen är således en aning skev nu, men jag har bara bestämt mig för att utforska den här fotogrejen. Det har väckt något till liv som påminner om när jag upptäckte tjusningen med att spela in musik för en herrans massa år sedan. Hobbypsykologen inom mig har redan analysen klar: Jag gillar att konservera och dokumentera saker, helt enkelt. Jag kan styra upp ett stycke musik in i minsta detalj och varje gång jag trycker på PLAY låter det likadant. Ganska enkelt, men säg något annat i tillvaron som är så konsekvent. Inte ens brödet blir rostat likadant trots samma inställning på brödrosten.

Jag känner samma tillfredsställelse och lugn när jag pillar med mina foton. Jag väljer ut, editerar, processerar och deletar efter tycke och smak tills verkligheten har tvingats till att lyda mina nycker och infall. Nästa steg blir väl att sammanfoga mina passioner. Ni kan nog vänta er ett och annat bildspel med tillhörande musik i framtiden.

Jag inser nu att om jag hade varit intresserad av växter, hade jag sysslat med bonzaiträd.

Så här ser Emil ut när han är fängslad av TV:n. Man får lite "Poltergeist"-vibbar, men det är betydligt mer oskyldigt. Han ser på "Djungelboken".

Insomnia

Varför sover jag inte?

Photoshop har mig i sitt våld.

Det här har jag pillat med ikväll.

Tre timmar med ramen och tre minuter med fotot. För en kille som måste vända på alla stenar innan han kan fatta ett beslut, är det här programmet livsfarligt.



p.s. klicka på fotot om ni vill se det större. d.s.

Iskall helg

Ännu en iskall helg till ända. Inte för att vi känt av kylan något nämnvärt. Vi gjorde dock ett tappert försök i lördags när vi begav oss ut för att testa att åka kälke (jag vägrar att säga "pulka". Vad fan är det för ord?) Det tog oss 25 minuter att klä på alla barnen och det tog Leah exakt sju minuter - och ett åk - att vilja gå hem igen. Det var alldeles för kallt och alldeles för läskigt för vår lilla primadonna. Killarna somnade innan vi ens hunnit fram till backen (tre minuter från huset).




Cool tjej...


Inte så cool tjej...

Istället åkte jag, Max o Leah till Svågertorp - detta Mecka för onödiga saker. Efter att ha utfört vårt ärende på K-Rauta på tre minuter (skulle byta en list som inte behövde bytas!) insåg jag att det inte var läge att åka hem. Således begav vi oss till Leahs favoritställe no:1 - BilTema! Där utforskade vi varenda hyllmeter och det var faktiskt ett sant nöje att ha med sig två barn som båda kan gå. Max är tack och lov inte så snabb än, så man hinner haffa honom innan han orsakar alltför stor skadegörelse.


Till och från bilen körde vi en härlig variant av dubbelvagn.

Som sagt, killarna går nu fullt ut och har lämnat krypstadiet bakom sig. Tyvärr har de inte lämnat apstadiet bakom sig vad gäller vissa andra saker - som att leta efter föda. Allt som inte står en meter upp hamnar på golvet och/eller i deras mun.


"Hmmm... Undrar vilken som är godast."


"Strunta i spagettin, Emil. Här är riskakor!"


Leah kör samma stil som Al Bundy.

Igår var vi och såg "Avatar". Det var ju en upplevelse på många sätt, men det vet ni säkert redan. Jag var inte helt såld på den, vilket till stor del hade att göra med den groteska speltiden. Varför så lång? James Camerons filmer har alltid haft det där lilla extra för mig, men det saknades här. Kanske för att det var "extra allt" heeela tiden. Tidigare var det mer som en vanlig actionfilm med sjukt coola inslag. Nu satt jag och smålängtade efter fler scener i den vanliga världen. Jeje, jag har väl blivit gubbe.

Self-promotion

Jag gör ju musik, som ni säkert vet. Den faller inte alla på läppen, men sånt är livet som introvert electronicaartist utan hitambitioner. Därför är det extra kul när man hittar sånt här på YouTube:

A Crack in Time

Ergo

Knuckle

Det märkligaste med klippen är att ingen har mailat mig för att berätta om det. De kanske är rädda att jag ska stämma dem :-)

Blowin' in the wind..

Vad har hänt med Emils hår?!

Svar på sista bilden...

Långhelg

Vi har världen mesigaste barn. Jag är ingen skogsmulle på något vis, men jag jag var liten och såg på morgonen att det hade snöat kunde inget stoppa mig. Jag skulle ut och leka direkt. Helst i pyjamas. Leah tittar lojt ut genom fönstret och frågar varför snön inte smälter. Hon längtar efter sommaren, säger hon. Vem fan gör inte det...?

Emil och Max har ju inte kunnat gå, vilket vi har sett som förklaringen till varför de inte vill vara ute i det här vädret. Jag är rädd för att vi lurar oss själva. De är precis lika mesiga som sin syster. Max tror att han vill ut, men så fort en vindpust når hans känsliga näsa kommer tårarna.

Nåja, jag klagar inte. Jag ser ibland ut från vårt fönster och lider de stackars föräldrarna som står där och huttrar medan deras Michelingubbar till barn stapplar runt. Friskt luft är överreklamerat! Den devisen har vi verkligen anammat i helgen, då killarna inte varit utanför dörren mer än två minuter då vi gick till några grannar för eftermiddagsbus i lördags (Emil grät halva vägen).

Så vad gör man hemma en hel dag med tre barn?


Man kan rita...


...prata i telefon...


...och dra i pappas mediaspelare.

Nu när killarna går ganska bra har livet blivit avsevärt mycket enklare. De är gladare, helt enkelt. Leah är också inne i en härlig fas, med få utbrott och en härlig förmåga att kunna leka själv. Det är framför allt dockor som gäller och givetvis har hon tvillingar. Stackars barn...


I fredags kroknade tjejerna klockan 20.00...

På lördagskvällen blev Leah dålig. Vi vet inte riktigt vad det är, men hon kräktes på kvällen och la sig med huvudvärk. Vi antog att det berodde på lite för lite sömnen sista tiden, men jag har andra teorier...


Fel styrka på glasögonen?


Syrebrist på grund av för många halsband?


Emils smutsiga fingrar i sin mun?

Hon hade feber även på söndagen, så det blev inget dagis för henne. Max kändes lite hostig, så han fick också var hemma och då halkade Emil med av vara farten. Så jag fick äran att vara hemma en hel dag med tre barn. Det gick förvånansvärt bra. Jag till och med somnade i sängen medan de lekte :-)

Emil har varit en smula underrepresenterad på bloggen, känner jag. Här kommer lite bilder på honom bara för det.


"Titta upp, Emil!"


"Såja!"


Han har lite samma stil som Leah...


Notera mängden armband.


Mammas företagstelefon får utstå en del.

Nu är jag tillbaka på jobbet och måste sätta igång. So "You Think You Can Dance" kallar!