bonzai

Nu är det drag under galoscherna! Jag översätter för full maskin (So You Think You Can Dance, om ni nu ser på det!), utforskar min kamera och Photoshop samt pillar och skruvar på mina kära låtar parallellt. Mina tre barn och fru är en aning försummade på sistone, men jag kämpar för att hinna med dem också. Sömnen är det som får stryka på foten, och nu är jag nere på 4 timmar per natt sedan någon vecka. Lustigt nog mår jag som sämst när jag lagt mig i tid, men det är en annan historia.

Prioriteringen är således en aning skev nu, men jag har bara bestämt mig för att utforska den här fotogrejen. Det har väckt något till liv som påminner om när jag upptäckte tjusningen med att spela in musik för en herrans massa år sedan. Hobbypsykologen inom mig har redan analysen klar: Jag gillar att konservera och dokumentera saker, helt enkelt. Jag kan styra upp ett stycke musik in i minsta detalj och varje gång jag trycker på PLAY låter det likadant. Ganska enkelt, men säg något annat i tillvaron som är så konsekvent. Inte ens brödet blir rostat likadant trots samma inställning på brödrosten.

Jag känner samma tillfredsställelse och lugn när jag pillar med mina foton. Jag väljer ut, editerar, processerar och deletar efter tycke och smak tills verkligheten har tvingats till att lyda mina nycker och infall. Nästa steg blir väl att sammanfoga mina passioner. Ni kan nog vänta er ett och annat bildspel med tillhörande musik i framtiden.

Jag inser nu att om jag hade varit intresserad av växter, hade jag sysslat med bonzaiträd.

Så här ser Emil ut när han är fängslad av TV:n. Man får lite "Poltergeist"-vibbar, men det är betydligt mer oskyldigt. Han ser på "Djungelboken".