Långhelg

Vi har världen mesigaste barn. Jag är ingen skogsmulle på något vis, men jag jag var liten och såg på morgonen att det hade snöat kunde inget stoppa mig. Jag skulle ut och leka direkt. Helst i pyjamas. Leah tittar lojt ut genom fönstret och frågar varför snön inte smälter. Hon längtar efter sommaren, säger hon. Vem fan gör inte det...?

Emil och Max har ju inte kunnat gå, vilket vi har sett som förklaringen till varför de inte vill vara ute i det här vädret. Jag är rädd för att vi lurar oss själva. De är precis lika mesiga som sin syster. Max tror att han vill ut, men så fort en vindpust når hans känsliga näsa kommer tårarna.

Nåja, jag klagar inte. Jag ser ibland ut från vårt fönster och lider de stackars föräldrarna som står där och huttrar medan deras Michelingubbar till barn stapplar runt. Friskt luft är överreklamerat! Den devisen har vi verkligen anammat i helgen, då killarna inte varit utanför dörren mer än två minuter då vi gick till några grannar för eftermiddagsbus i lördags (Emil grät halva vägen).

Så vad gör man hemma en hel dag med tre barn?


Man kan rita...


...prata i telefon...


...och dra i pappas mediaspelare.

Nu när killarna går ganska bra har livet blivit avsevärt mycket enklare. De är gladare, helt enkelt. Leah är också inne i en härlig fas, med få utbrott och en härlig förmåga att kunna leka själv. Det är framför allt dockor som gäller och givetvis har hon tvillingar. Stackars barn...


I fredags kroknade tjejerna klockan 20.00...

På lördagskvällen blev Leah dålig. Vi vet inte riktigt vad det är, men hon kräktes på kvällen och la sig med huvudvärk. Vi antog att det berodde på lite för lite sömnen sista tiden, men jag har andra teorier...


Fel styrka på glasögonen?


Syrebrist på grund av för många halsband?


Emils smutsiga fingrar i sin mun?

Hon hade feber även på söndagen, så det blev inget dagis för henne. Max kändes lite hostig, så han fick också var hemma och då halkade Emil med av vara farten. Så jag fick äran att vara hemma en hel dag med tre barn. Det gick förvånansvärt bra. Jag till och med somnade i sängen medan de lekte :-)

Emil har varit en smula underrepresenterad på bloggen, känner jag. Här kommer lite bilder på honom bara för det.


"Titta upp, Emil!"


"Såja!"


Han har lite samma stil som Leah...


Notera mängden armband.


Mammas företagstelefon får utstå en del.

Nu är jag tillbaka på jobbet och måste sätta igång. So "You Think You Can Dance" kallar!