Sällan har en resa på 1,5 timmar förberetts så noga. Jag ägnade huvuddelen av fredagen åt att jaga rätt på långkalsonger. Detta plagg visade sig vara extremt eftertraktat just nu (I wonder why) men efter ett antal H&M-butiker hittade jag slutligen ett par på Kapp Ahl av alla ställen. Övriga skidkläder skulle jag rota fram i förrådet på mitt kontor. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort, och efter att ha letat igenom femton flyttlådor med gamla tidningar och gud-vet-vad insåg jag att jag nog inte äger några skidkläder. Klockan var då 16.00 och aldrig förr har jag varit så sugen på att se de där spygulgröna skidbyxorna som just då. Jag gjorde som i "Vem Vill Bli Miljonär?" och ringde en vän. På ett par minuter var denna smärre katastrof avklarad. Alternativet hade varit att åka i jeans som på nittiotalet, men något säger mig att jag hade fått ångra ett sådant beslut.
Nästa dag anlände våra mammor för att passa Emil o Max och efter en del stök och bök lastade vi in oss i bilen med familjen Munther. Det var dock med nöd och näppe vi fick in matsäckar, extrakläder och annat smått och gott som behövdes för vår resa. Äntligen fick vi användning av våra extra säten längst bak.
Vi hade dock inte med oss skidor. Vi tänkte hyra det på plats, och var beredda på en viss kö. När vi kom fram visade det sig vara 250 nummer före oss (!) En aning modfällda bestämde vi oss för att köra fika/lunch först och sedan åka skidor innan solen försvann bakom bergskammen (dvs runt kl 15). Familjen Munther bjöd på varm korv och Vallåsens anläggning hade ett litet vindskydd/stuga med en stor grill för allmänt utnyttjande.
"Inga problem, kön går nog ganska fort."
(nej vi känner inte paret i bakgrunden,
men de ville nog lära känna oss!)
Efter två timmar, ett antal korvar, lite godis (inte för mig, så klart) och en och annan utflykt till toan kändes det en aning surt att det återstod cirka 150 nummer. Dessutom började tårna bli svarta i topparna...
Leah börjar tappa sugen...
Jonas och jag bestämde oss för att göra det enda raka, dvs gå till uthyrningdisken och muta/charma/böna oss till ett par barnskidor, så att kidsen åtminstone skulle få känna hur det känns att ha på sig ett par pjäxor. Leah är ju ingen Daredevil i något avseende, och jag hade inga direkta förhoppningar om att se henne svischa nerför backen, men jag ville göra det hela lite mer konkret för henne eftersom hon verkade tro att vi skulle åka skridskor (!)
Man kan säga att det gick sådär. Malmös snyggaste 35-åringar lyckades inte ens få med sig en stav tillbaka till våra djupfrusna familjer. Jag är övertygad om att tjejen i uthyrningsstället var gay för hittills har aldrig mina bruna ögon svikit mig så. Vi fick dessutom reda på att barnskidorna var slut, vilket liksom satte spiken i kistan och vi bestämde oss för att rädda det som gick att rädda av dagen.
Så vi åkte till Väla Centrum och åt hamburgare på MAX. Och där funkade inte ens karusellen.
Jag har aldrig besökt MAX restaurangkedja förut, och sällan har jag känt mig mer out of place. Hela systemet var nytt för mig, och jag tackar min lyckliga stjärna att Leah inte är äldre, för då hade hon skämt ögonen ur sig. Jag betedde mig som en gammal pensionär som försöker SMS:a på en Iphone. Maten var det inget fel på, och vi åkte hem mätta och belåtna.
Så kan det gå. Resan till alperna får alltså vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar