Jag är kär!

Svårt att finna tid att blogga nu. Jag har nämligen gått och blivit kär på gamla dar och föremålet för min kärlek är minst sagt krävande. Jag fick först 30 dagars prövoperiod då hon använde all sin charm för att få mig på kroken. När jag sedan hade kapitulerat började hon att spela svårfångad, men det ökade bara min lust att besegra henne. Jag behandlade henne ömt och med respekt och nu är kärleken besvarad (efter att jag hade crackat henne, så klart!)

Hon respekterar dock mitt andra liv och har inga problem med att dela mig med Broadcast Text, familjen och mitt surfberoende. Nej, hon är smart nog att bara pocka på min uppmärksamhet sent på kvällen när alla andra fått sitt - helst ska de sova. Då kommer hon smygande som en okastrerad hankatt sugen på nattäventyr och viskar ömt i mitt öra: "Bara ett foto. Kolla hur det blir. Den där idén du fick när du läste i den där bloggen..."
Tre timmar senare stapplar jag skamsen upp i sängen bredvid min fru - och även allt som oftast min dotter - för att försöka få hjulen i huvudet att sluta snurra innan cirkusen drar igång igen om alldeles för få timmar.

Det enda problemet med min nya kärlek är att jag har märkt att min förra kärlek har blivit försummad. Donglen ligger i datorväskan som ett oöppnat kärleksbrev och ju längre tid det går, ju svårare blir det att komma igång. Jag tror inte att min nya kärlek har problem med att jag har så många jag älskar, men jag känner hur jag inte hinner med. Någon måste ge efter. På sätt och vis skulle det vara lockande att rymma med min nya kärlek, men hon har inget jobb och jag kan inte försörja oss båda. Å andra sidan kanske jag kan använda henne som ett levebröd? Men då måste jag tukta henne och få henne att göra precis som jag vill. Det ska nog lösa sig.

Här ser ni lite av vad jag och min nya kärlek håller på med när ni sover:






fotot taget av Jens i Spanien -07


Min favoritbild.

Följt av denna...


Mallorca...


















"Standing... by the wall..."


Berlin 2005


Milano 2008

Leah i magen

Som ni ser är det av varierad kvalité men min nya kärlek har så många olika nyanser och humör. Man vet aldrig var man hamnar. Hoppas på en konsekvent stil inom det här året - förutsatt att hon (eller någon annan) lämnar mig.

Lika som bär?

Letade i arkivet och hittade de här bilderna.

En bild är på Leah och en bild är på Emil.

Det är inte helt uppenbart vem som är vem, anser jag.

Eller det kanske det är....?

Lady & Lufsen

psst ... Man kan klicka på fotona så får man se dem i större format.

Tack för mig...

... jag kommer aldrig mer att sätta mig på ett flygplan.

Det borde inte ni heller göra.

Va'l D'Åsen

Jag lovade ju en rapport från vår utflykt till Vallåsen förförra lördagen. Here it comes:

Sällan har en resa på 1,5 timmar förberetts så noga. Jag ägnade huvuddelen av fredagen åt att jaga rätt på långkalsonger. Detta plagg visade sig vara extremt eftertraktat just nu (I wonder why) men efter ett antal H&M-butiker hittade jag slutligen ett par på Kapp Ahl av alla ställen. Övriga skidkläder skulle jag rota fram i förrådet på mitt kontor. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort, och efter att ha letat igenom femton flyttlådor med gamla tidningar och gud-vet-vad insåg jag att jag nog inte äger några skidkläder. Klockan var då 16.00 och aldrig förr har jag varit så sugen på att se de där spygulgröna skidbyxorna som just då. Jag gjorde som i "Vem Vill Bli Miljonär?" och ringde en vän. På ett par minuter var denna smärre katastrof avklarad. Alternativet hade varit att åka i jeans som på nittiotalet, men något säger mig att jag hade fått ångra ett sådant beslut.

Nästa dag anlände våra mammor för att passa Emil o Max och efter en del stök och bök lastade vi in oss i bilen med familjen Munther. Det var dock med nöd och näppe vi fick in matsäckar, extrakläder och annat smått och gott som behövdes för vår resa. Äntligen fick vi användning av våra extra säten längst bak.

Vi hade dock inte med oss skidor. Vi tänkte hyra det på plats, och var beredda på en viss kö. När vi kom fram visade det sig vara 250 nummer före oss (!) En aning modfällda bestämde vi oss för att köra fika/lunch först och sedan åka skidor innan solen försvann bakom bergskammen (dvs runt kl 15). Familjen Munther bjöd på varm korv och Vallåsens anläggning hade ett litet vindskydd/stuga med en stor grill för allmänt utnyttjande.


"Inga problem, kön går nog ganska fort."
(nej vi känner inte paret i bakgrunden,
men de ville nog lära känna oss!)

Efter två timmar, ett antal korvar, lite godis (inte för mig, så klart) och en och annan utflykt till toan kändes det en aning surt att det återstod cirka 150 nummer. Dessutom började tårna bli svarta i topparna...


Leah börjar tappa sugen...

Jonas och jag bestämde oss för att göra det enda raka, dvs gå till uthyrningdisken och muta/charma/böna oss till ett par barnskidor, så att kidsen åtminstone skulle få känna hur det känns att ha på sig ett par pjäxor. Leah är ju ingen Daredevil i något avseende, och jag hade inga direkta förhoppningar om att se henne svischa nerför backen, men jag ville göra det hela lite mer konkret för henne eftersom hon verkade tro att vi skulle åka skridskor (!)

Man kan säga att det gick sådär. Malmös snyggaste 35-åringar lyckades inte ens få med sig en stav tillbaka till våra djupfrusna familjer. Jag är övertygad om att tjejen i uthyrningsstället var gay för hittills har aldrig mina bruna ögon svikit mig så. Vi fick dessutom reda på att barnskidorna var slut, vilket liksom satte spiken i kistan och vi bestämde oss för att rädda det som gick att rädda av dagen.

Så vi åkte till Väla Centrum och åt hamburgare på MAX. Och där funkade inte ens karusellen.

Jag har aldrig besökt MAX restaurangkedja förut, och sällan har jag känt mig mer out of place. Hela systemet var nytt för mig, och jag tackar min lyckliga stjärna att Leah inte är äldre, för då hade hon skämt ögonen ur sig. Jag betedde mig som en gammal pensionär som försöker SMS:a på en Iphone. Maten var det inget fel på, och vi åkte hem mätta och belåtna.

Så kan det gå. Resan till alperna får alltså vänta.

"Alla vi längtar efter sommaren!"

Äntligen är helgerna över, dagis igång igen och man har återgått till någon form av rutin. Nu börjar den långa väntan på våren. Det finns absolut inget av värde från nu till slutet av mars, och jag förnyar härmed mitt årliga löfte att inte bo i den här delen av världen nästa år. Yeah, right...

Våra planer för nyår grusades på grund av förkylda barn, men det blev en trevlig kväll ändå. Vi (läs: alxnra) lagade lite godare mat än vanligt och Leah fick vara med uppe senare än vanligt. Hon ville vara med klockan tolv, men hon fick nöja sig med att skjuta lite raketer efter maten innan läggdags. Hon missade inget. Min kära hustru tackade för kaffet halv tolv, vilket passade mig bra. Nyår är en melankolisk soppa som jag gärna genomlider ensam.

Leah pälsade på sig rejält
för att kunna se när pappa sköt raketer.


Leah var mest förtjust i tomtebloss.
De kan man ju avnjuta inomhus.

Annars har helgerna präglats av ideliga kostymbyten för Leahs del. Efter att ha tillbringat en vecka i sin nya julaftonsklänning är det nu hennes "spanjorskaklänning" som åker på så fort man vänder ryggen till. Den nya favoritleken när kompisar kommer på besök är att dra fram alla möjliga kläder och byta om så många gånger som möjligt på kortast möjligast tid.

Här är det Henrietta som fått låna lite kläder.


Och här har Selma fått låna julaftonsklänningen.


Även på dagis byts det om stup i kvarten.


Leah gjort sig fin inför middagen.

"Frågor på det?"


Även Emil är glad för kläder,
men hittills är det bara mössor som han kan ta på sig själv.


"God natt, Emil."


Max har andra intressen.
Att äta...


... läsa böcker...


... och att störa Emil.

Man skulle ju kunna tro att vår vita vinter har öppnat upp för en massa roliga lekar med barnen i snön, men ack nej. Våra barn trivs inte i kylan.


Vi gjorde ett tappert försök att åka kälke
och det gick bra till en början...


... och Leah var på gott humör...


... men plötsligt falnade intresset markant.

Idag har vi varit på Vallåsen för att introducera Leah för fenomenet skidåkning. Man kan säga att det gick så där, men jag får ge en närmare beskrivning i nästa inlägg. En cliffhanger, helt enkelt.


Leah var rustad för minusgrader
inför trippen till Vallåsen.